Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wrede ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(6 bataljoner och 1 batteri) af armén i Pommern,
tvangs d. 14 Juli vid Steinhagen af öfverlägsna
franska stridskrafter att draga sig till Negart,
blef der, efter att på konungens befallning hafva
föreslagit den franske marskalken stillestånd (hvilket
konungen 36 timmar förut uppsagt!), å nyo anfallen och
drog sig undan fransmännens försök att afskära honom
i största ordning inom Stralsunds murar. Han föll
derefter i onåd, användes ej af Gustaf IV Adolf under
1808–09 års finska krig, men fick d. 18 Mars 1809
omedelbart efter revolutionen af hertig Karl befälet
öfver Norra armén. Emellertid hade ryssarna ryckt in
i Vesterbotten. Genom Gripenbergs kapitulation vid
Kalix, som lemnade magasinen ända ned till Umeå i
ryssarnas händer (en del af magasinen i Skellefteå
räddades dock af gen.-intendenten Klingstedt,
de i Umeå af Döbeln), och sedan öfverstelöjtnant
Furumark nödgats sträcka gevär (d. 15 Maj), måste den
försvagade norra armén draga sig tillbaka på högra
stranden af Öre elf. Der kunde W. samla endast 2,000
man under gen.-major Sandels mot ryssarnas öfverlägsna
här. Hans öfriga fåtaliga trupper voro spridda emellan
Hernösand och Gefle samt in i Jämtland. Emellertid
väckte ankomsten (slutet af Juni) af några svenska
fregatter och skärgårdsfartyg till betäckning af
W:s högra flank så stor oro hos ryssarna för att
blifva afskurna från tillförseln från sjösidan, att de
gjorde förslag om stillestånd. Detta afslog W. till en
början, men efter Sandels motgång vid Hörnefors (d. 5
Juli) och norrmännens inryckande i Jämtland (d. 7
s. m.) blef W:s ställning mycket kritisk. Han afslöt
nu stilleståndet (till d. 9 Aug.) och förstärktes
kort derpå af norra arméns andra fördelning, 2,000
man, under Döbeln, som lyckats förmå norrmännen
till stillestånd och utrymmande af det svenska
området. Men denna styrka var ej nog att försvara
Ångermanland. Emellertid samlades d. 11–13 Aug. vid
Hernösand under generalamiralen Puke en svensk flotta
med landstigningstrupper, som skulle W. till hjelp
norrifrån angripa den under generallöjtnant Kamenskij
i trakten af Umeå stående ryska armén. Puke hade fått
högsta befälet i Norrland både till lands och sjös,
således äfven öfver W:s armé. I harmen deröfver
lade W. in om afsked, men förmåddes återtaga sin
ansökan. I ett krigsråd med Puke och Wachtmeister
m. fl. lyckades ej W. genomdrifva sitt förslag att
expeditionens trupper skulle landsättas straxt n. om
Umeå och så fort som möjligt besätta denna stad,
hvarefter den ryska hufvudstyrkan, innnesluten emellan
Ume-elf och Wachtmeisters armé å den ena sidan samt
af W:s här å den andra, skulle enligt hans åsigt
nödgas sträcka gevär. Puke beslöt i stället att
landsätta trupperna mera n. om Umeå, vid Ratan,
en plan, som W. gillade, men han fordrade bl. a.,
att så snart som möjligt blifva underrättad om
landstigningen. Den 17 Aug. landsteg Wachtmeisters
kår, just som Kamenskij beredde sig att öfvergå Öre
elf. Kamenskij skyndade med hufvudstyrkan tillbaka;
några bataljoner vid Öre dolde hans manöver för W.,
som d. 18 fick underrättelse om
hans reträtt, hvarefter han började öfvergå
elfven. Först d. 19 på qvällen fick W. rapport om
Wachtmeisters landstigning. Han ryckte raskt fram mot
Umeå, utanför hvilken stad han stod d. 21, och som han
efter ryssarnas utrymning besatte d. 24. Under tiden
hade Wachtmeister (se Wachtmeister 10) vid Säfvar
d. 19 nödgats till återtåg och inskeppat sig vid
Ratan samt förenade sig d. 29 med W. i Umeå. Genom
stilleståndet i Frostkåge d. 2 Sept. öfverlemnade
Kamenskij Vesterbotten till Rickleån åt svenskarna,
och dermed slutade operationerna. – W., som d. 29 Juni
1809 blifvit grefve och general af infanteriet, afgick
i Maj 1810 i en utomordentlig beskickning till kejsar
Napoleon. Under hans vistelse i Paris väcktes helt
oförmodadt frågan om prinsens af Ponte Corvo val till
svensk tronföljare genom K. O. Mörners inblandning. I
ett samtal med prinsen snarare tillstyrkte än afrådde
han dennes planer, hvarför han vid riksdagen i Örebro
s. å., der tronföljarevalet skulle ske, skarpt
upplexades af Karl XIII. Han måste lofva att ej
gifva prinsen sin röst, men arbetade dock nitiskt för
sin kandidat, hvilken ju ock snart blef allas, äfven
konungens. W. blef 1810 kansler vid krigsakademien och
statsråd samt 1811 en af rikets herrar. S. å. lemnade
han chefskapet för Lifgrenadierregementet och
1812 statsrådsämbetet. 1816 utnämndes han till
fältmarskalk. Han afled d. 16 Jan. 1824. W. var
en man af stor duglighet, frimodighet och
sjelfständighet samt hade en utmärkt förmåga att
behandla menniskor. »I spetsen för sina trupper
var han alltid lugn, förde dem med säker och hastig
blick och med en röst, som egde styrka att höras på
en linea af flere bataljoner.»
A. H–ld.
7. Wrede, Otto, friherre, militär, den föregåendes
broder, född d. 7 Mars (?) 1767, blef 1784 löjtnant
vid artilleriet och 1787 öfveradjutant och major i
armén. I denna egenskap fick han det stora förtroendet
att föra protokollet i de krigskonseljer, som Gustaf
III höll 1788 rörande ett anfall pä Ryssland, och på
förslag af gen.-major Toll, som berömde honom för »en
stadga, flit och förtegenhet, som voro långt framom
dess år», invigdes han i de hemliga planerna. I
ryska kriget utmärkte han sig vid reträtten från
Högfors d. 1 Sept. 1789 och befordrades derför till
generaladjutant af flygeln och öfverstelöjtnant
i armén, följde konungen under 1790 års kampanj
med skärgårdsflottan och utnämndes derunder till
konungens generaladjutant och öfverste i armén
samt spelade en vigtig rol under kriget. Hans stora
inflytande och snabba befordran framkallade bitter
afund och mycket klander. Det är ej osannolikt,
att han var en gunstling hos Gustaf III, men han
tyckes hafva varit en både kunnig och duglig militär
samt fri från den högdragenhet snabba befordringar
pläga alstra. Först 1792 blef öfversten kapten vid
artilleriet. 1797 utnämndes han till chef för Svea
artilleriregemente och 1799 till direktör öfver
allt artilleri samt generalmajor. 1800 förflyttades
han som chef för Vesterbottens regemente. Död på
Uddboö, Estuna socken, Roslagen, d. 13 Sept. 1804.
A. H–ld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
