Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wrangel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liljencrants framställda förslaget att
bränvinstillverkningen skulle bedrifvas vid mindre,
utarrenderade brännerier ändrades derhän att
stora kronobrännerier upprättades, hvilka delvis
inrymdes i några af våra historiskt märkvärdiga
slottsbyggnader. Han insattes äfven (1775) i den
s. k. bränvinsdirektionen, som skulle bringa till
verkställighet och öfvervaka denna inrättning. Såsom
belöning för sitt verk hoppades W. erhålla
riksråds värdighet och generalguvernörskapet i
Pommern, men då kronobrännerierna ej blefvo
så fördelaktiga, som konungen väntat, fick
han nöja sig med att 1781 transporteras till
Halmstads landshöfdingestol. S. å. utträdde han ur
bränvinsdirektionen. 1789 blef han svensk minister i
Italien, men rappelierades 1792 för att lemna plats
åt G. M. Armfelt. I stället utnämndes han s. å. till
minister i London, men mottog ej denna plats, och
1793 tog han afsked från landshöfdingeämbetet. Äfven
efter sin rappell qvarstannade han i Italien och dog
d. 7 Dec. 1795 i Livorno. S. B.
f) W. af Fall. Denna linie naturaliserades 1734 med
W. 11 och utgick på svärdssidan med hans son 1815.
11. Wrangel, Vilhelm Gustaf af Fall, krigare,
politisk partigängare, föddes d. 16 Mars 1695 i
Reval, deltog i striderna om Finland 1713–14, blef
1717 kapten vid Södermanlands regemente, bevistade
Fredrikshalds belägring 1718 och sårades i striden
vid Stäket 1719. 1733 blef han kapten och 1741
major vid Dalregementet. W., som 1734 blifvit
naturaliserad svensk adelsman, skall under 1741 års
ryska krig hafva tagit verksamt del i intrigspelet vid
krigshären för genomdrifvandet af Karl Peter Ulriks
af Holstein-Gottorp val till svensk tronföljare, och,
återkommen till sin hemort efter kapitulationen i
Helsingfors, blef han den egentlige ledaren af 1743
års daluppror (se Daluppror, »fjerde dalupproret»,
sp. 817), ehuru han sköt framför sig Schedin. W. var
dock ej vuxen denna uppgift, hvilket bl. a. visade sig
på den afgörande dagen (d. 22 Juni 1743), då han hade
dumdristigheten eller svagheten att uppvakta konungen,
som under sken af en middagsbjudning lät qvarhålla
honom på slottet, så att han hindrades att anföra de
upproriske i striden på Norrmalmstorg denna dag. Från
slottet sändes han i fängelse och straffades derefter
med 20 dygns vatten och bröd samt lifstids fängelse
på Varbergs fästning, men benådades 1751 vid Adolf
Fredriks kröning. Han dog d. 30 Juni 1774 i Reval.
S. B.
B. Stamhuset Jesse:
a) W. af Sausis (rätteligen Sauss). Denna gren
introducerades på svenska riddarhuset 1723 med
bröderna Anton Johan (se W. 12) och Otto Reinhold
(f. 1681, följde, då kapten vid Nylands regemente,
Karl XII från Poltava till Turkiet, var 1711–12
på Krim för att utlösa svenska krigsfångar och dog
såsom generalmajor 1744 i Stockholm). Den förre blef
1747 friherre och 1751 grefve och är stamfader för
den nu blomstrande grefliga ätten W. af Sausis (N:r
93). Den senares bägge söner erhöllo 1771 friherrlig
värdighet. Den äldre af dem, Fredrik
Ulrik (f. 1719, d. som generalmajor 1793), är
stamfader för friherrliga ätten W. af Sausis och
den yngre, Anders Reinhold (se W. 14), för grefliga
ätten W. (N:r 99).
12. Wrangel, Anton Johan, grefve af Sausis,
sjömilitär, riksråd, född d. 20 Okt. (g. st.) 1679 på
Huer vid Reval, anställdes vid amiralitetet 1697 och
vardt 1700 konstapel samt var 1702–03 i holländsk och
engelsk örlogstjenst, hvarunder han deltog bl. a. i
affären vid Vigo. 1709 blef han förordnad till
kapten, på hvilken grad han fick k. fullmakt 1712,
och förde såsom sådan befälet på 50-kanonskeppet
»Verden», hvilket var ett af de tre skepp, med
hvilka kommendören Karl Axelsson Raab (se Raab 1)
d. 11 Juli 1713 i trakten af Hogland utförde
sin vackra strid mot en mer än fyra gånger så stark
rysk eskader. 1715 blef W. kommendör. 1719 i Maj
månad kryssade han med 40-kanonskeppet »Wachtmeister»,
en fregatt och ett par mindre fartyg, tillsammans
förande omkr. 90 kanoner, för att skydda handeln
på Stockholm. Den 24 Maj på morgonen blef
denna lilla eskader n. om Sandön anfallen af 2 ryska
örlogsskepp om 112 kanoner samt 3 mindre fartyg.
De smärre svenska fartygen blefvo utan svårighet snart
eröfrade af fienden, men med skeppet »Wachtmeister»
retirerade W. under liflig kanonad undan de två stora
ryska fartygen, af hvilka ett fick förmärsseglet
bortskjutet och måste upphöra med förföljandet.
I sigte af Sandhamn afskars W. från denna ort genom
två andra ryska skepp af samma storlek som de förra,
men fortsatte striden, tills han träffades af en
muskötkula i underlifvet. Sekonden, Georg Herman
Trolle, tog då befälet och kämpade i 6 timmar med
lika lysande tapperhet som W. Först emot kl. 5
gaf sig »Wachtmeister», då ungefär hälften af den
260–290 man starka besättningen var dödad eller
sårad. Fartyget släpades såsom vrak till Reval.
Efter freden (1721) blef W. frigifven, naturaliserades
1723 som svensk adelsman, blef 1736 schoutbynacht
samt 1740 vice-amiral och kommendant i Karlskrona.
S. å. blef han äfven riksråd, ehuru han »hittills ej
deltagit i partistriderna». Såsom rådsherre blef han
snart »hattarne obeqväm». Någon större politisk rol
spelade han likväl ej. Han var ett bland de riksråd,
som, ehuru förgäfves, afstyrkte krigsförklaringen
emot Ryssland 1741. Men i April 1742 åtog han
sig »att vid då varande rikets svåra konjunkturer»
resa ned till Karlskrona för att skynda på flottans
utrustning. W., som upphöjdes 1747 i friherrligt
och 1751 i grefligt stånd, afled d. 17 April 1763
i Stockholm. A. H–ld.
13. Wrangel, Anton Johan, grefve af
Sausis, sjömilitär, den föregåendes son, född d. 3
Jan. (g. st.) 1724, blef underofficer vid amiralitetet
1740, der han blef löjtnant 1742, kaptenlöjtnant 1748,
kapten 1749 och 1754 utnämndes till kommendörkapten.
Han var fullmäktig för amiralitetsstaten vid
riksdagen 1765–66, blef generaladjutant 1765,
direktör för kadettkåren 1766, kommendör 1767,
schoutbynacht 1769, vice-amiral s. å., kommendant
i Karlskrona 1772, amiral 1773, förste amiral samt
chef för amiralitetet i Karlskrona och öfverkommendant
1776. Han är den ende svensk, som burit titeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
