Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wrangel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att slapphet, oredlighet och underslef alltmera fingo
öfverhand inom det svenska krigsväsendet. W. gaf
ej häller sina underlydande något godt föredöme i
oegennytta. Detta lyte utgör den mörkaste fläcken
i hans karakter. Jämte M. G. De la Gardie bär
W. största ansvaret för det 1665 beslutade »Bremiska
kriget». Såsom öfverbefälhafvare i detsamma har
han beskylts för att hafva sett sig till godo mer än
lofligt var.
Äfven för kriget emot Brandenburg 1674–79
bära De la Gardie och W. största skulden, enär de
af klingande skäl förmåddes att uppfylla Frankrikes
önskningar och öfverföra hären till Pommern, hvilket
drog med sig kriget, ehuru svenska rådets flertal var
emot detsamma. I slutet af Sept. 1674 kom W. öfver
till Pommern, der en fältarmé af omkr. 20,000
man var samlad, och hvarifrån han i Dec. inryckte
i Brandenburg. Som både W. och hans närmaste man
Mardefelt sjuknade i slutet af våren 1675, kom befälet
att öfvergå till W:s halfbroder Wolmar. Oenighet
utbröt mellan befälhafvarna, och derigenom vållades,
att hären i två veckor stannade overksam på högra
sidan om Elbe; om svenskarna deremot öfvergått floden
i slutet af Maj, hade flere tyska furstar förenat sig
med dem och W. stått i spetsen för 60,000 man. Först
d. 9 Juni anlände W. till krigshären och tog d. 12
sitt högkvarter i Havelberg. Den 17 Juni trodde han
sig kunna öfvergå Elbe och affärdade derför order
till sin halfbroder, som med hufvudarmén stod på
högra Havelstranden i närheten af Alt-Brandenburg,
att öfver bron vid Rathenau skicka generalmajorerna
Delwig och Stahl med infanteriet och artilleriet,
en afdelning kavalleri samt lifsmedel till Havelberg
för att der förena sig med de trupper riksmarsken hade
hos sig. Deremot skulle Wolmar W. med återstoden af
kavalleriet tills vidare stå qvar vid Alt-Brandenburg
för att gifva akt på den från Magdeburg anryckande
kurfursten, hvilket Wolmar W. dock mycket försumligt
gjorde. Än försumligare betedde sig öfverste
Wangelin, som med ett regemente höll det vigtiga
Rathenau besatt. Den 15 Juni lät han nämligen
öfverraska sig af kurfursten, som sålunda 1ick denna
vigtiga plats i sina händer. Derigenom omöjliggjordes
de bägge svenska härafdelningarnas förening vid
Havelberg. Wolmar W. tänkte visserligen en gång
angripa kurfursten vid Rathenau; och som kurfursten
der hade endast kavalleri, hade han troligen måst
gifva vika. Men som Wolmar W. ej kände huru svag
kurfursten var, uppgaf han sin plan och beslöt
att »conservera armén» och enligt sina ursprungliga
order söka förena sig med riksmarsken, ehuru ej öfver
Rathenau, utan genom en marsch åt n. ö. öfver Nauen
till Fehrbellin, der han hoppades få förena sig med
riksmarsken, som från Havelberg öfver Neustadt hade
att göra sitt återtåg till Wittstock, dit han ock
anlände d. 19 Juni. W. hade der endast omkr. 2–3
tusen man, som dock ledo brist på ammunition. Wolmar
W. och hufvudhären voro således nu öfverlemnade åt
sig sjelfva att på egen hand verkställa föreningen
med riksmarsken. Efter åtskilliga smastrider lyckades
Wolmar W. framkomma till Fehrbellin med omkr. 11,000 man. Der
upphanns han af kurfursten, som med sina 7,000 man
djerft anföll svenskarna d. 18 Juni och besegrade
dem. Wolmar W. lyckades dock med största delen af
sin här d. 19 komma till Wittstock, hvilken ort
hans broder emellertid lemnat till följd af en
alltför öfverdrifven berättelse om hufvudhärens
nederlag. Riksmarsken stannade först i Demmin,
der han d. 22 fick mera tillförlitliga
underrättelser om slaget. Snart måste han lemna
öfverbefälet. Undersökningen om W:s förhållande
under fälttåget uppdrogs ät Krigskollegium, men snart
befriade döden honom från vidare förödmjukelser,
ty natten till d. 25 Juni 1676 afled han, Sveriges
siste riksmarsk, på sitt gods Spieker å Rügen. Han
jordfästes d. 1 Dec. 1680 i Riddarholmskyrkan i
Stockholm och ligger begrafven i Sko kyrka. Han
efterlemnade inga manliga bröstarfvingar. A. H–ld.
4. Wrangel, Wolmar, friherre af Lindeberg,
militär, den föregåendes halfbroder, f. 1641,
blef för faderns förtjenster 1654 friherre, gick
tidigt i krigstjenst, var under Karl X:s
danska krig ryttmästare och blef under Karl XI:s
förmyndare-regering anställd hos den unge konungen,
hos hvilken han kom i stor gunst, 1665 blef
han öfverste för ett regemente till häst, med
hvilket han deltog i »Bremiska kriget». 1667 blef
han generalmajor och öfverste för Uplands ryttare.
I början af 1674 skickades han såsom sändebud
till Polen. S. å. blef han generallöjtnant och
öfvergick med sin halfbroder riksmarsken till
Tyskland, der han skulle vara den tredje i
ordningen i befälet under fälttåget med Brandenburg,
men genom Mardefelts och riksmarskens sjukdom
kom att blifva den egentlige öfverbefälhafvaren,
hvartill han icke var passande. Han var visserligen
en tapper man, men oerfaren och ett brushufvud. Om
huru svenska hären under hans ledning blef slagen vid
Fehrbellin d. 18 Juni 1675, se sp. 1417–1418.
Riksmarsken klandrade mycket sin broder för
dennes fel under detta fälttåg, men W. bar
måhända mindre skulden för den olyckliga utgången
än riksmarsken sjelf. W., som var gift med
grefvinnan Kristina af Vasaborg, dotter till Gustaf
II Adolfs naturlige son Gustaf, afled d. 27 Dec. 1675.
A. H–ld.
5. Wrangel, Erik d. ä., friherre af Lindeberg,
riksråd, vitter författare, den föregåendes
halfbrors sonson, föddes i Stockholm d. 9 Aug. 1686.
Efter afslutade studier i Upsala företog han en
utrikes resa och kom derunder till London, der
han 1710 på K. Gyllenborgs förslag anställdes som
kommissionssekreterare (hvarpå han 1712 erhöll
Karl XII:s fullmakt). 1714 reste han hem för
att utverka utbetalande af sin lön, men lyckades ej
deri till följd af penningbristen och kunde derför
ej återvända till England. Han vann emellertid
Karl XII:s förtroende, åtföljde 1718 Görtz
såsom sekreterare till kongressen på Åland
och utnämndes s. å. till lagman och ordningsman i
Skaraborgs län. Då dessa båda nyskapade platser
indrogos efter Karl XII:s död, blef han en tid utan
tjenst, men var verksam vid riksdagarna och
utnämndes 1720 till kansliråd (sedan 1723 med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
