Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring / 1407-1408 (1893) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Woulfska flaskor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

så illa medfaret eller läck, att ringa eller
ingen utsigt för dess räddning förefinnes. Vrak
kallas äfven kringflytande söndrade delar af
fartyg och rigg. Om dylika s. k. »sjöfynd»
och om »strandvrak» se vidare Bergarelön och
Strandrätt. – På sådana ställen, der sjunket vrak
är hinderligt för sjöfarten, utläggas grönmålade
bojar (vrakbojar) eller ock fyrskepp, som visa sina
fyrar åt den sida, der farvattnet är rent och fritt.
R. N.

Vraka (vräka), afskilja såsom odugligt (vrakgods,
-jern, -sill o. s. v.). Se Sillvrakning och Vräka.

Vrakboj. Se Vrak.

Vrak-ek. Se Ekskog.

Vrak-eka, sjöv., en större blekings-eka, som
nyttjas vid drivgarnsfiske (på Blekingskusten kalladt
sill-vrakning) ganska långt ut till sjös. Dess tackling
utgöres af en midt i båten placerad mast med ett
stort rå- eller sprisegel, hvars främsta



»lik» spännes för öfver genom en stång i st. f. genom
en bolin. Som detta segel alltid föres på läsidan,
måste det under kryssning vid hvarje vändning
nedtagas och derefter upphissas på andra sidan om
masten, åt hvilken samtidigt gifves en stark lutning
åt lovart. Detta gör båten visserligen välseglande,
men svårhandterlig samt vid ostadig och kastande vind
t. o. m. farlig. Denna tackling, som mycket liknar
de gamla »drakarnas», brukas äfven på en del skutor
å Vänern samt på nordlandsbåtarna, hvilka befara den
nordliga delen af norska kusten. R. N.

Vrakfisken, Potyprion cernium Valenc., zool., tillhör
aborrefiskarnas familj bland de taggfeniga benfiskarna
samt har inom Skandinavien anträffats blott en gång,
utanför Bergen. Den är en Medelhafvet och Atlanten
tillhörande, i öppna sjön lefvande (pelagisk) fiskart,
som erhållit sitt namn deraf att den ofta träffas
i granskapet af flytande skeppsvrak. Från öfriga
slägten inom familjen skiljer den sig bl. a. derigenom
att blott en ryggfena finnes samt att analfenan
har tre taggstrålar. Färgen är öfvervägande blågrå,
och fisken når en betydlig storlek, ända till 1,7 m.
R. L.

Vram. Se Norra Vram, Södra V., Vestra V. och Östra V.

Vrams-Gunnarstorp, herresäte i N. Vrams socken,
Malmöhus län, vid sydvestra sluttningen af Söderåsen,
n. om Vrams station å Landskrona–Engelholms
jernväg samt ö. om Gunnarstorps station å
Helsingborg–Hessleholms jernväg. Hufvudgården
har ett naturskönt läge i åsens skogsbryn och är
omgifven af park om 35 har och stor trädgård med
dammar och springvatten. Sjelfva borgen utgöres
af fyra sammanhängande tvåvåningshus af tegel, som
bilda en fyrkant omkring borggården. Den uppfördes
af Jörgen Vind 1633–35 i enkel renaissancestil och
restaurerades 1857, hvarvid den försågs med två torn,
flere nya gafvelrösten och rik ornamentering. Godset
utgöres af V.-G., 3 3/8 mtl, tax. till 466,400
kr. (1892), samt underlydande gårdar och torp i
samma socken, 11 19/24 mtl, tax. till 995,000 kr.,
Felleberga qvarn m. m. i S. Vrams socken, tax. till
28,500 kr., hvarjämte under samma egare lyda i
Kristianstads län, Björnekulla socken: 11/32 mtl,
tax. till 62,200 kr., Qvidinge socken: 3,8559 mtl,
tax. till 332,600 kr., samt Gedsholm med underlydande
i Ekby, Häslunda och Risekatslösa socknar, 15 67/144
mtl, tax. till 916,200 kr. (1892). V.-G. är en af
Skånes bäst skötta egendomar. Det brukas till största
delen af arrendatorer. Godset, som först hette
Gundestrup, bildades under förra hälften af 1500-talet
af riddaren Hans Skougård och stannade i hans slägt
omkr. ett århundrade. På 1620-talet kom gården till
amiralen Jörgen Vind, men hans son geheimerådet Holger
Vind sålde den 1661 till sin svåger Kristofer Gjedde
(naturaliserad svensk adelsman under namnet Gädda),
emedan han ej ville bli svensk undersåte. Genom gifte
med dennes dotter blef Kasper Johan Berch, en af Karl
XII:s krigare, egare af godset. Han dog 1761, sedan
han 1755 fått öfverstes titel »i anseende till den
berömliga flit och åhåga han efter afskedstagandet
(1741) visat till landthushållningens förbättring
och upphjelpande, hvaraf han hvarjehanda nyttiga prof
lemnat». Af denne Berchs son, som dog ogift 1803,
lemnades godset till en från Ryssland inflyttad
slägting, G. F. Berch, som han adopterade. Denne
dog 1817, och hans enka bodde på V.-G. till 1838,
då hon mot Össjö och en mellangift af 17 tunnor guld
bortbytte V.-G. till sedermera öfverhofstallmästaren
m. m. E. Tornérhielm. hvars son ryttmästaren
G. Tornérhielm är dess nuvarande egare.

Wranér, Henrik, folklifsskildrare, föddes d. 22 April
1853 i Vranarp, Ö. Tommarps socken, i Kristianstads
län. Han blef student 1873 och tjenstgjorde såsom
kartograf samt landtmäteribiträde 1873–77, hvarefter
han ett år var folkhögskolelärare och ett år vikar.
kollega. W. vistades 1880–89 i Lund och redigerade
tidningen »Lund» 1887–88. Han var medredaktör af
»Östersundsposten» 1890–93. – W. har gjort sig
fördelaktigt känd genom sina humoristiska skildringar
af skånskt allmogelif. På Jerrestads härads bygdemål
har han författat Stuesnack och stätteslams (1884;
2:dra uppl. 1893),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>