Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Voltaire, François Marie Arouet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbindelse att aldrig skrifva något hvarken mot
Frankrike eller någon annan regering eller mot någon
författare. Trots detta förnedrande löfte sände han
till Holland ett exemplar af sin smädeskrift, hvars
första upplaga blifvit bränd på kunglig befallning,
och efter några dagar öfversvämmades Berlin och
Tyskland af tusentals exemplar. Åter brändes de
påträffade häftena af bödeln, och en yttre försoning
inträdde mellan konungen och V. Men å nyo utkom en
satir mot Maupertuis, Le tombeau de la Sorbonne,
och det var ej svårt att inse hvilken dess författare
var. V. erhöll konungens tillåtelse att resa till
någon badort för att sköta sin helsa, och d. 26 Mars
1753 lemnade han Potsdam med den fasta föresatsen att
aldrig vända åter. Han uppehöll sig kortare tider i
olika tyska städer. I Frankfurt a. M. blef han d. 1
Juni häktad på konungens befallning. Anledningen
dertill var följande. Bland V:s böcker fanns ett
häfte dikter, som konungen låtit trycka endast i ett
fåtal, för hans närmaste vänner afsedda exemplar. När
det nu blef tydligt, att V. ej ämnade återvända,
blef konungen orolig för det sätt, hvarpå denne i
sin hämdgirighet möjligen kunde komma att begagna
dessa konungens dikter. Preussiske residenten
i Frankfurt erhöll derför befallning att vid V:s
genomresa affordra denne ej blott kammarherrenyckeln
och ordenstecknet, utan äfven konungens bref och
skrifter; om utlemning vägrades, skulle arrestering
ske. Man genomsökte derför författarens papper, men
olyckligtvis var det sökta dikthäftet i en packlår,
som qvarlemnats i Leipzig för att sändas efter. I
afvaktan på denna hölls V. i kammararrest. Den 18
Juni kom låren, och häftet fanns. Men konungens
ombud hade af ordalagen i sin instruktion förledts
att tro, att frågan gällde ej ett tryckt arbete,
utan en handskrift, och qvarhöll derför fortfarande
den otålige V. Denne gjorde ett försök att fly, men
ertappades. Dock frigafs han d. 9 Juli, så snart nya
order hunnit ingå från konungen. – Emellertid inträdde
sedan åter en half försoning mellan Fredrik och V.;
deras brefvexling fortsattes, och konungen visade,
att de personliga konflikterna på intet sätt minskat
hans beundran för författaresnillet.
Hofvets ovilja stängde fortfarande Paris för V., och
han var en tid oviss hvar han skulle slå sig ned. Det
fria Schweiz lockade honom mest, och 1758 köpte han
ett gods Ferney, visserligen inom Frankrikes gränser,
men endast ett par timmars väg från Genève. Der
lefde han nu vid stranden af den sköna Lac Léman
den sista och i många afseenden betydelsefullaste
perioden af sitt lif – en svag och sjuklig gubbe,
men som med sin penna herskade öfver den allmänna
opinionen i Europa. Der hade han sitt hof och sina
vasaller; dit inberättades verldshändelserna, och
derifrån utskickade »le roi Voltaire» sina depescher,
de bevingade ord, med hvilka han försvarade de svage
och betvang herskarna och de store. Der författade han
bl. a. tragedierna Rome sauvée (1752), l’Orphelin de
la Chine (1755) och Tancred (1760), Le pauvre diable,
La vanité, de versifierade epistlarna om
Horace et Boileau, Les Scythes, Les Guèbres,
Les Pélopides, komedien l’Écossaise, på prosa en
kommentar till Corneilles arbeten, l’Essai sur
les moeurs, l’Esprit des nations, l’Histoire de
la Russie sous Pierre le Grand (2 del.,
1759, 63), l’Histoire du parlement de Paris,
La philosophie de l’histoire, Le dictionnaire
philosophique m. m. Men af ännu större
betydelse var den oförsonliga kamp, som han
utkämpade mot religionsförföljelserna och
förtrycket. Särskildt är det hans försvar för
familjerna Calas och Sirven, som förskaffat
honom hedersplatsen i toleransens historia. –
Marc Antoine Calas var en talangfull yngling,
brinnande af äregirighet. Han hade med lysande
betyg afslutat sina studier för advokat-yrket,
men emedan han tillhörde en hugenottfamilj, vägrades
honom anställning. I förtviflan deröfver begick
han sjelfmord (1761). Hans familj anklagades
för att hafva mördat honom, emedan han velat
öfvergå till katolicismen. Den fanatiserade
domstolen i Toulouse afvisade de vittnen, som
kunnat bevisa motsatsen, och dömde fadern, Jean
Calas, att steglas. Hans dotter och son
sändes i kloster och tvungos att öfvergå till
katolicismen. Deras olyckliga moder stod ensam
i verlden, utan familj och utan uppehälle. V.
fick höra talas om denna sorgliga historia och
lät kalla till sig den yngste sonen Calas, som flytt
ur fängelset. Han öfvertygades om faderns oskuld och
förmådde enkan att ingifva ansökan om rättegångens
återupptagande. Och så började V. ett agitationsarbete
utan like i energi. Han utgaf tryckta
skrifter, skref rättegångsinlagor samt bestormade
otaliga personer med bref och skrifvelser utan ände.
Resultatet blef ock en lysande seger: jämnt fyra år
efter Calas’ afrättning blef hans dom förklarad
ogiltig af domstolen i Paris, hans egodelar,
som konfiskerats, återställdes till familjen, och
dennas medlemmar återfingo sitt anseende. Denna
tilldragelse väckte öfver hela Europa det största
uppseende, och jublet öfver toleransens seger var
allmänt. – Snarlik var familjen Sirvens historia.
Efter nio års outtröttliga ansträngningar
lyckades V. rädda denna hugenottfamiljs medlemmar
undan en liknande dom, som den religiösa fanatismen
framkallat. Äfven flere andra förtryckta och
förföljda – såsom d’Etallonde, hvilken för en
religiös förbrytelse var dömd att mista hand och
tunga, och madame Montbailli, som var dömd att brännas
för föregifvet modermord, m. fl. – tog »patriarken
på Ferney» sig an, genast bragt i entusiasm,
så snart det gällde att kämpa för frihet, rätt och
humanitet. Så kämpade han äfven, ehuru förgäfves,
för lifegenskapens upphäfvande i Frankrike. – Efter
tjugu års vistelse på Ferney begaf han sig efter
Ludvig XV:s död till Paris, der han inträffade
d. 10 Febr. 1778. Resan hade varit ett triumftåg,
och äfven i Paris mottogs han med stormande ovationer,
hyllades af akademien och firades af den jublande
publiken på teatern, der i hans närvaro hans byst
lagerkröntes å scenen. Ansträngningarna och
sinnesrörelserna under dessa triumfdagar och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
