Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vogel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessutom en af utgifvarna af 1:sta bandet af »Nordiskt
medicinskt arkiv». E. H.
Vogt [fogt], Johan Herman Lie, norsk mineralog, född
d. 14 Okt. 1858 i Tvedestrand, Holts socken, Nedenæs
amt, blef student 1876 och kand. mineralogiae 1880. Han
utnämndes 1881 till amanuens vid metallurgiska
laboratoriet i Kristiania samt 1886, efter att 3–4 år
hafva uppehållit sig i utlandet, till laboratoriets
föreståndare och professor i metallurgi. V. har under
årens lopp företagit många studieresor i Norge, några
äfven i Sverige samt skrifvit åtskilliga uppsatser
i facktidskrifter. E. H.
Vogtland l. Voigtland [fogt-, focht-], Lat. Terra
advocatorum (»fogdelandet»), kallades sedan 11:te
årh. de riksomedelbara områdena vid öfre Elster
och Saale, mellan Meissen och Thüringen, hvilka de
tyske konungarna läto förvalta af särskilda fogdar. I
12:te årh. kom landet till de nuvarande furstarnas
af Reuss förfäder, ehuru äfven riksomedelbara grefvar
och herrar fortfarande egde områden derstädes. Äfven
Kur-Sachsen förvärfvade en del, hvilken nu hör dels
till sachsiska regeringsområdet Zwickau, dels till
Sachsen-Weimar. För öfrigt hafva Preussen, Bajern
och Sachsen-Altenburg besittningar i det forna V.,
och de reussiska furstendömena ligga helt och hållet
inom detsamma.
Vogtländska Schweiz [fogt-] kallas den på naturskönhet
och borgruiner rika trakten kring Weisse Elster
mellan Plauen i Sachsen och Greiz l. Berga i
Sachsen-Weimar. Jfr föreg. art.
Vogue [våg], Fr. (egentl. ett fartygs fart genom
rodd), anseende, eftersökthet. »Vara en v.» [ang våg],
vara i ropet, på modet.
Vogüe [våge]. 1. Léonce de V., markis, fransk
politiker, f. 1805, d. 1877, beträdde tidigt den
militära banan och deltog som kavalleriofficer i flere
fälttåg, bl. a. till Spanien och i Algeriet. Men efter
julirevolutionen 1830 tog han afsked ur krigstjensten
och egnade sig åt industriella värf. Hans ställning
som stor arbetsgifvare förskaffade honom inflytande
inom departementet Cher, der han hade anlagt betydande
jernverk. 1848 blef han, ehuru legitimist, vald
till medlem af den konstituerande och senare äfven
af den lagstiftande församlingen. I några enstaka
frågor röstade han visserligen med det demokratiska
partiet, t. ex. for dödsstraffets afskaffande, men i
grund och botten förblef han monarkist, och såsom
sådan slöt han sig till högern. Efter statskuppen
1851 drog han sig tillbaka till det enskilda lifvet,
men vid valen till nationalförsamlingen i Bordeaux
1871 lät han å nyo välja sig till folkombud. Äfven
då sällade han sig till högern och röstade mot
de lagförslag, som hade till ändamål att skapa en
republikansk styrelseform. Emellertid, då han vid
valen 1876 åter uppträdde som kandidat, först till
senaten, senare till deputeradekammaren, visade det
sig, att han saknade sina forna valmäns förtroende. –
2. Charles Jean Melchior de V., markis, arkeolog, den
föregåendes son, f. 1829, egnade sig företrädesvis åt
vetenskapliga studier. För arkeologiska forskningar
företog han bl. a. en längre resa i Syrien och
Palestina (1853–54), hvarest han
gjorde vigtiga fynd och iakttagelser, som han
sedermera offentliggjorde. På grund af sina betydande
arbeten blef han 1868 vald till medlem (membre libre)
af Franska institutet. Under åren 1871–79 var han
fransk ambassadör först i Konstantinopel, senare i
Wien, men han lemnade den diplomatiska banan efter
Grévys val till republikens president. Förgäfves
försökte han derefter beträda den politiska banan;
hans monarkiska åsigter tillskyndade honom endast
nederlag vid valen såväl till senaten (1887 och
88) som till deputeradekammaren (1889). V. har
utgifvit Les églises de la Terre-Sainte (1859), Les
inscriptions hébraïques de Jérusalem (1864), Le
temple de Jérusalem (1864–65), L’architecture
civile et religieuse du I:er au VII:e siècle dans la
Syrie centrale (1865–77), Mélanges d’archéologie
orientale (1869), Inscriptions sémitiques publiées
avec traduction et commentaire (1869–77), Voyage
d’exploration à la mer Morte (1871–74), Villars
d’après sa correspondance et des documents inédits
(1888) och »Mémoires du maréchal de Villars» (6
bd, 1889–92). Sedan Mars 1893 utgifver han, jämte
Ch. Scheffer, »Revue de l’Orient latin» (en forts.
af grefve Riants »Archives de l’Orient latin»). –
3. Eugène Melchior de V., vikomt, skriftställare,
den föregåendes kusin, född 1848, var en tid
attaché vid ambassaden i Konstantinopel, men hans
håg för resor och studier förmådde honom snart att
lemna den diplomatiska banan. Efter 1870–71 års
krig, under hvilket han tappert kämpade för sitt
fäderneslandss försvar, vistades han med kortare
afbrott i främmande land. De minnen och intryck,
som han under dessa färder samlade, har han tid
efter annan återgifvit bl. a. i »Revue des deux
mondes» och »Journal des débats». I den förstnämnda
tidskriften offentliggjorde han t. ex. en följd
högst märkliga uppsatser öfver ryska författare,
hvilkas betydelse han lärt känna under en längre
vistelse i Ryssland. Genom dessa och flere andra
arbeten har han i väsentlig mån bidragit till att
inom och utom Frankrike sprida kännedom om den ryska
literaturen och det ryska folket. I öfrigt omfattar
hans författareskap reseminnen och naturskildringar,
historiska och arkeologiska afhandlingar, politiska
och literära studier, berörande såväl äldre som
nutida förhållanden och personligheter. Hans lugna
verldsåskådning, hans orubbliga tillit till framtiden,
hans varma fosterlandskärlek, i förening med en
sällsynt stilistisk förmåga, hafva förskaffat
honom ett mäktigt inflytande inom vida kretsar
i Frankrike. Sedan 1888 är han medlem af Franska
akademien. Bland hans arbeten må anföras: Syrie,
Palesline, Mont Athos (1876), Histoires orientales
(1879), Portraits du siècle (1883), Le fils de
Pierre le grand (1884), Histoires d’hiver (1885),
Le roman russe (1886), Souvenirs et visions (1887),
Remarques sur l’exposition du centenaire (1889),
Spectacles contemporains (1891), Regards historiques
et littéraires (1892), Heures d’histoire (1893).
J. M-r.
Voguler, ett närmast med ostjakerna beslägtadt
finsk-ugriskt folk ö. om norra Uralbergen i ryska
guvern. Perm (kretsarna Verchoturie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
