Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vogel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vogel [fågel], Hermann Wilhelm, tysk kemist,
fotograf och spektralanalytiker, f. 1834, leddes af
kemiska och fysiska studier till undersökningar öfver
det fotografiska förloppet, blef
1863 filos. doktor på sin afhandling om ljusets
verkningar på silfrets haloidsalter och stiftade
s. å. Berlins fotografförening, som 1869 ombildades
och ännu ledes af honom, samt utgifver sedan
1864 »Photographische mittheilungen». Sistn. år
vardt han professor i fotokemi vid Berlins
Gewerbeakademie, och sedan 1884 är han föreståndare
för ett fototekniskt laboratorium vid tekniska
högskolan i Charlottenburg nära Berlin. V. har
utsetts till juryman vid tre verldsutställningar
och deltagit i flere solförmörkelse-expeditioner till
olika verldsdelar. Han är ordförande i den af honom
m. fl. 1872 stiftade tyska konstslöjdföreningen.
På alla områden af den rena och tillämpade
fotografien har V. gjort vigtiga rön. Han har
äfven sysslat med spektralanalys och konstruerade
1877 universalspektroskopet. Bland V:s utgifna
arbeten må nämnas Handbuch der photographie (1870;
4:de uppl. i 4 bd, 1890 o. följ.), Handbuch der
praktischen spektralanalyse irdischer stoffe (1878;
ny uppl. 1888 o. följ.; jfr Spektralanalysen, sp. 212)
och Die photographie farbiger gegenstände in den
richtigen tonverhältnissen (1885).
Vogel [fågel], Otto, plattysk dialektförfattare, f. i
Greifswald 1838, d. 1891 såsom rektor vid realskolan
i Perleberg, skref de om fantasi och känsla vittnande,
diktverken Pommernspeegel. Ut olle tiden (1869; 2:dra
uppl. 1873), Russelbläder (1878) och Rügen. Ein
liederkranz (1881).
Vogel [fågel], Hermann Karl, tysk astronom och
astrofysiker, f. i Leipzig 1842, studerade först vid
polyteknikum i Dresden, derefter vid universitetet
i Leipzig, vid hvars observatorium han erhöll
anställning såsom assistent. 1870 blef han direktor
för kammarherre v. Bülows privatobservatorium
i Bothkamp nära Kiel och kallades 1874 till
Berlin för att deltaga i förarbetena till ett nytt
astrofysikaliskt institut i Potsdam. Till 1882 var han
verksam såsom observatör vid detta 1879 fullbordade
institut, Astrophysikalisches observatorium, hvilket,
till en början under ledning af en provisorisk
styrelse (professorerna Auwers, Kirchhoff och Förster)
och sedan 1882 under V:s direktion, utbildat sig till
en vetenskaplig anstalt, som med afseende på såväl
mönstergill utrustning som den gedigenhet, framgång
och betydelse för astrofysikens moderna utveckling,
hvilka utmärka de derst. utförda arbetena, står i
främsta ledet bland sina likar. V. utnämndes 1879 till
professor och 1890 till geheime regierungsrath. –
Af V:s hufvudarbeten må nämnas Beobachtungen von
nebelflecken und sternhaufen (1867), Untersuchungen
über die spektra der planeten (af vetenskapsakademien
i Köpenhamn 1874 prisbelönt skrift), Beobachtungen
des sternhaufens [chi] Persei (1878), Beobachtungen
am grossen refraktor der Wiener sternwarte
samt i »Publicationen des Astrophysikalischen
observatoriums zu Potsdam»: Untersuchungen über das
sonnenspektrum, Beobachtungen des grossen cometen
1881 och Spektroskopische durchmusterung
der sterne bis 2,5 grösse, zone – 1° bis + 20°,
det första arbete i sitt slag. K. B.
Vogelsgebirge l. Vogelsberg [fågels-],
basaltberg i mellersta Tyskland (Ober-Hessen och
preuss. prov. Hessen-Nassau), skildt genom Kinzig i
s. och s. ö. från Spessart, genom Wetterau i v. från
Taunus samt genom Fulda och dess biflod Fliede i
ö. från Rhön. Det utbreder sig solfjäderformigt
i alla riktningar och genomfåras på alla sidor af
långsträckta floddalar, hvilkas vatten gå dels till
Main, dels till Fulda, dels till Lahn. Af dess många
basaltkäglor når Taufstein högst, 772 m.
Vogel von Falckenstein [fågel], Eduard,
preussisk general, f. 1797, ingick i Mars 1813
såsom frivillig jägare vid en grenadierbataljon,
blef i Dec. s. å. officer och deltog i fälttågen
1813–15. 1841 blef V. major, sårades under
gatustriderna i Berlin i Mars 1848, men återställdes
så snart, att han d. 23 April s. å. kunde deltaga i
slaget vid Schleswig.
1850 öfverflyttades V. till generalstaben, blef
1851 öfverste, 1855 generalmajor och brigadchef
samt 1858 generallöjtnant och divisionschef.
Vid utbrottet af kriget med Danmark 1864
ställdes V. såsom generalstabschef vid högste
befälhafvarens, general Wrangels, sida. Då efter
Dybbölställningens fall prins Fredrik Karl
öfvertog befälet med general Moltke vid sin
sida, fick V. under sitt befäl de båda divisioner,
som sändes mot Jylland, och besatte detta land.
Efter kriget chef för 7:de armékåren, ställdes
V. vid utbrottet af kriget 1866 i spetsen för
den s. k. Main-armén, hvilken tvang hannoveranska
armén till kapitulationen vid Langensalza och
sedermera utförde det mästerliga fälttåget mot
bajerska armén och 8:de förbundskåren, hvarvid
han genom Rhöngebirges pass kastade sig än mot den
ene motståndaren, än mot den andre samt besegrade
bajrarna vid Kissingen d. 10 Juli och förbundskåren
vid Aschaffenburg d. 14 s. m. Efter Frankfurts
intagande förflyttades V. såsom generalguvernör till
Böhmen. Efter freden blef V. chef för 1:sta armékåren,
tog afsked 1868, men hade under 1870–71 års krig
såsom generalguvernör ledningen af försvaret af
Tysklands norra kusttrakter. Död d. 6 April 1885.
C. O. N.
Vogel von Vogelstein [fågel], Karl Christian, tysk
målare, f. 1788 i Wildenfels, d. i München 1868,
var son till målaren Chr. L. Vogel (se ofvan). Sedan
han njutit undervisning af sin fader, begaf han sig
till Dresden och blef lärjunge i dervarande akademi,
hvarest han utbildade sig till porträttmålare. Såsom
sådan begaf han sig 1807 till Ryssland och uppehöll
sig der i Memel, Dorpat och Petersburg till 1813,
då han for till Italien, blef katolik och studerade
de gamle mästarna i anslutning till den nyromantiska
skolan. Sålunda uppstodo sådana bilder som Kristi
frestelse, Kristi dop och S. Anna, som lär sin dotter
Maria läsa. Större erkännande vann han dock genom
sina porträtt, förnämligast af påfven Pius VI. År
1820 återvände han hem såsom kallad till professor
vid Dresdens akademi. Derpå målade han, på uppdrag
af konungen, i matsalen i slottet i Pilsnitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
