Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wittkamp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Banér öfvergick Dosse och ämnade sysselsätta fienden
i fronten, som skyddades af redutter, medan hans
venstra flygel skulle kringgå fienden och anfalla
honom i ryggen. Men Banér anfölls i fronten och var
trots den största ihärdighet i försvaret nära att duka
under, då å ena sidan Leslie med fotfolket, å andra
sidan den genom terrängförhållandena uppehållna
venstra flygeln under Stålhandske och King gåfvo
svenskarna afgjord öfvervigt. Dessa hade 1,124 man
i döda och 2,245 i sårade, fienden, under striden
och på återtåget, 4 à 5 tusen döda, 6,000 sårade,
hvarjämte han förlorade 2,000 fångar, 33 kanoner, hela
trossen samt 151 fanor och standar. Kurfurstens och
de kejserlige generalernas bordsilfver fanns bland
bytet. Denna svenska vapnens framgång utplånade
intrycket af nederlaget vid Nördlingen, ingaf
bundsförvanterna nytt mod och återställde med ens
svenskarnas öfvervigt i norra Tyskland. (Uppgiften att
generallöjtnant Vitzthum i väsentlig grad bidragit
till svenskarnas seger är grundlös. Banér sjelf ansåg,
att slaget så när hade förlorats genom Vitzthums
nästan förrädiska uppträdande. Se vidare art. om
Vitzthum.) Jfr K. Schmidt: »Die schlacht von W.»
(1876).
Witt Talmage. Se Talmage.
Vitu, fordom tyskt skyddsområde i eqvatoriala
Öst-Afrika (suaheli-landet) n. om floden Tana vid
Indiska hafvet, förvärfvades 1885 genom Denhardt af
sultanen Fumulat, med tillnamnet Simba, åt tyska
kolonialföreningen och ställdes s. å. under Tyska
rikets beskydd. Enligt de s. å. fastställda gränserna
hade det en areal af 1,350 qvkm. Jämte det af sultanen
af Sansibar afträdda kustområdet n. om V. till
Kismaju öfverlemnades V. 1890 till England i utbyte
mot ön Helgoland.
Vitu [-ty’], Auguste Charles Joseph, fransk
skriftställare, f. 1823 i Meudon, var under
1840-talet medarbetare i olika tidningar och skref
under de oroliga åren 1848–51 i kontra-revolutionära
pressorgan. Han blef 1854 redaktör af »le Pays», 1860
af »le Constitutionnel» och 1867 af den
högkonservatifa »l’Étendard», hvilken han lemnade 1868. År 1870
blef V. teaterkritiker i »Le Figaro» och 1872 derjämte
medarbetare i den bonapartistiska »le Gaulois». Han
dog 1891. Förutom lättare tidningsuppsatser, af hvilka
samlingar utgifvits, författade V. bl. a. Histoire
de Napoléon III (1854), Études littéraires sur la
revolution française (s. å.), Contes à dormir debout
(1860; 3:dje uppl. 1876) och Histoire civile de
l’armée (1868).
Vitus (Veit) den helige, martyr, hvars ben 836
öfverflyttades från abbotstiftet Saint-Denis’
kyrka till det då nyanlagda klostret Ny-Corvey i
Westfalen. – Om orsaken till att danssjukan benämnes
chorea Sancti Viti l. Veitsdans se Danssjuka.
Vitz (T. witz, egentl. vett, qvickhet), ordqvickhet,
ordlek, sammanställning af någorlunda likaljudande
ord, som hafva skiljaktig bemärkelse, eller ock
användning af ett flertydigt ord i dubbeltydig
mening. Likheten i ords ljud i förening med olikhet
i de föreställningar, som de uttrycka, erbjuder ett
nära liggande spelrum för
qvickheten, t. ex. i afton gifves gunås (Gounods)
Faust. När en landtjunkare vid ett stadsbesök
förklarade, att han ej reste in till staden oftare,
än då der hölls någon »fête», yttrades: också säga
menniskorna här, så ofta de se er: »se så, nu är
det fä’t i stan igen». Sådana »akustiska» ordlekar
l. ljudvitzar (Fr. calembours) äro lika lätta att
finna på som att uppfatta. De folkliga skämtbladen
öfverflöda deraf, och vissa städers innebyggare
(bl. a. Berlins och Göteborgs) hafva fått namn om sig
att vara fallna för dylika språkliga lekar. Ljudvitzen
bekymrar sig ej om ordens betydelse och binder
sig ej ängsligt vid det föreskrifna ljudet, utan
leker dermed tills »pointen» träffar in. Lätt nog
förirrar den sig på det plattas och dummas område,
t. ex. i ett visst slag af andefattiga gåtor:
Hvilken vishet är odräglig? Näsvishet! Hvilket
mod kläder illa? Högmod! o. s. v. Högre står
menings-ordleken (Fr. bon mot). Samma ord kan i
sig förena olika bemärkelser eller sådana, som låta
tänja sig ända till sin motsats. I de skiljaktiga
föreställningar, som träffa in på ett och samma
ord, erbjuder sig sjelfmant medel till en pointe,
t. ex. det Fahlcrantz tillagda infallet om de stängda
dörrarna på universitetsbyggnaden, att äfven de voro
förlästa. Tvänne herrar möttes i en mörk trappa. »Det
var fasligt hvad här är mörkt» sade den ene och fick
till svar: »Tackar för upplysningen!» Det berättas
om Napoleon I, att han, då han en gång förärat en
ung dam en bröllopsgåfva och såg hennes förtjusning
deröfver, skall hafva yttrat: »Le présent lui fait
oublier le futur» (»presenten kommer henne att
glömma sin brudgum»; »det närvarande kommer henne
att glömma tänka på hvad som förestår»). Ordet afgör
här pointen icke genom sin klang, utan genom sin
mening. Ju flere betydelser som sammanträffa i ett
ord eller kunna inläggas deri, dess vidsträcktare
och beqvämare blir vitzens spelrum; den ena ordleken
framkallar den andra. Pointen består just deri att
bägge (eller alla) betydelserna gälla och passa
in. Passa de båda lika bra, är ordleken oförarglig;
låter man på ett skalkaktigt eller elakt sätt den
ena betydelsen öfverväga, blir ordleken pikant eller
sårande. Språket sjelf ger uppslag dertill, ity att
det ställer den ena betydelsen bakom den andra och
låter den ena gälla i naturlig och egentlig, den andra
i bildlig och oegentlig mening. Sålunda blir det lätt
att likasom gömma den ena betydelsen bakom den andra,
dock i afsigt att den gömda skall märkas. Hit hör den
»tvetydiga», eqvivoka ordleken, hvilken egentligen
rör sig med sådana ting, som anständighet och bruk
förbjuda oss att öppet nämna, och hvilka derför föras
fram lätt maskerade. – Se K. Fischer: »Über die
entstehung und die entwicklungsformen des witzes»
(1871; ny uppl. i »Kleine schriften», 1889).
Witzleben. 1. Karl August Friedrich von W., tysk
novellist under psevdonymen A. von Tromlitz, född
i Tromlitz nära Weimar 1773, deltog såsom preussisk
officer i Rhen-fälttågen 1792–95, trädde efter
Tilsit-freden i tjenst hos storhertigen af Berg och
kommenderade 1811 på fransmännens sida ett mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
