Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vischer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kloster samt understöd af katolska skolor och
sjukhus. År 1847 framlade han för påfven ett
förslag till fullständig återställelse af den
romerska kyrkan i England med den gamla kyrkliga
indelningen i 12 biskopsstift, hvilket förelag Pius IX
i ett d. 24 Sept. 1850 utfärdadt »apostoliskt bref»
godkände. Detta steg framkallade stor uppståndelse i
England, och då samtidigt W. utnämndes till kardinal
och såsom ärkebiskop af Westminster ställdes i
spetsen för den romerska kyrkan i England, ansåg sig
regeringen böra inskrida mot de påfliga öfvergreppen
och förbjöd genom den s. k. kyrkotitelbillen af år
1851 antagandet af biskoplig titel lånad från någon
ort inom Storbritanniens område, utan lagligen dertill
lemnadt samtycke. Nämnda bill blef dock utan politisk
betydelse. W. bar fortfarande sin titel och fortsatte
ostörd sin verksamhet genom att fastare organisera den
romerska kyrkan i England samt ytterligare stärka och
utvidga den romerska propagandan derstädes. Han afled
d. 15 Febr. 1865. Bland W:s många utgifna skrifter må
nämnas Fabiola (1850; »Fabiola eller katakombernas
kyrka», 1862), Recollections of the last four popes
(3 bd, 1853), Twelve lectures on the connection
between science and revealed religion (2 bd, 1849;
»Religion och vetenskap», öfvers. och delvis omarb. af
C. F. Bergstedt, 1853). H. W. T.
Wisén, Teodor, universitetslärare, språkforskare,
föddes i Vissefjerda församling af Kalmar län
d. 31 Mars 1835, blef student i Lund 1852, filos.
doktor (primus) 1862 samt docent i grekiska språket
och literaturen s. å. Efter K. A. Hagbergs död, i
Jan. 1864, förordnades W. att förestå professuren
i nordiska språk, och 1865 utnämndes han till
ordinarie innehafvare af detta ämbete. År 1868
upprättades på hans förslag det nordisk-filologiska
seminariet i Lund. Denna institution, som utöfvat ett
synnerligen gagneligt inflytande, trädde i verksamhet
1869. 1876–77 var W. universitetets rektor, 1877–85
dess prorektor och från sistnämnda år till 1891,
efter val och omval, å nyo rektor. 1868–72 var
han ordförande i akademiska föreningen, 1874–81
stadsfullmäktig i Lund samt 1879–85 censor vid
mogenhetspröfningarna inom läroverken. 1878 invaldes
han i Svenska akademien, der han d. 20 Dec. s. å. tog
inträde genom Minnesteckning öfver Johan Erik Rydqvist
(1879). – W:s första vetenskapliga arbete är hans
gradualafhandling, De vi et usu particulae [os]
apud Thucydidem (1862). Denna skrift belönades
med filosofiska fakultetens pris och föranledde
ofvannämnda docentförordnande. För nästan allt hvad
W. sedermera författade valde han ämnena från de
nordiska språkens, särskildt den norsk-isländska
skaldepoesiens, och den nordiska mytologiens
områden. Dit höra Hjeltesångerna i Saemunds
edda. 1. (1865): Om ordfogningen i den äldre eddan
(1865, i Lunds univ:s årsskr. och separat såsom
akad. afhandl.); Om qvinnan i Nordens forntid
(»Nord. tidskr.» 1870); Homiliu-bók. Isländska
homilier, efter en handskrift från tolfte århundradet
(1872), för hvilket arbete Svenska akademien 1874
tilldelade honom konung Karl
Johans pris för literära förtjenster; Oden och
Loke. Två bilder ur fornnordiska gudaläran (1873);
Riddara-rimur (1881–82); Málahattr. Ett bidrag till
norröna metriken (1886); Emendationer och exegeser
till norröna dikter (intagna i rektorsprogr. 1886–91);
Carmina norroena. Ex reliquiis vetustioris norroenae
poësis selecta, recognita, commentariis et glossario
instructa (I, kritiskt behandlad text. kommentarer
och metrik, 1886; II, glossarium. 1889). Genom
detta omfångsrika, om kritisk skärpa, noggranhet
och grundlig lärdom vittnande arbete, i hvars
textafdelning man finner alla de mest kända
fornisländska och fornnorska qvädena af namngifna
författare, har W. i hög grad främjat den gamla
skandinaviska literaturens studium. Att han i detta
verk, både hvad kommentarerna och ordboken vidkommer,
begagnade sig af det latinska språket berodde, enligt
hans egna ord, derpå att han hoppades få det användt
jämväl utom Norden, och i denna förhoppning bedrog
han sig icke. – I ett Utlåtande i
rättskrifningsfrågan, afgifvet till Svenska akademien (1887)
afstyrkte W. ett af prof. E. Tegnér m. fl. utarbetadt
förslag till ändringar i vår då allmännast nyttjade
ortografi. Han uttalade dervid en motiverad och
kraftig protest mot yrkandena på ljudtrohetens envälde
äfvensom mot vissa ljudenlighetsvänners ensidigheter
i tillämpningen af den fonetiska principen samt
öfver hufvud mot alla större förändringar i det
då gällande stafningssättet. Särskildt erinrade
han om olämpligheten af att göra skolorna till
experimentalfält i fråga om ortografiska nyheter.
– Såsom svar på angrepp mot W:s upplaga af
Homilieboken offentliggjorde han Textkritiska
anmärkningar till den Stockholmska homilieboken
(»Arkiv f. nord. filologi» och separat 1887)
samt Några ord om den Stockholmska homilieboken.
Ett genmäle (1888). I samband med den
minnespenning, som Svenska akademien lät prägla år
1889, står W:s Minne af professorn Carl Johan Schlyter
(i Sv. akad:s handl. ifrån år 1886. del 4),
i hvilken skrift man finner en omständlig och
noggrann redogörelse för denne rättslärdes och
språkforskares lefnad och storartade verksamhet.
– För »Nordisk Familjebok» skref W. alla
artiklar rörande skandinavisk mytologi t. o. m.
kombinationen Va- och många sådana angående äldre
nordisk språk- och literaturhistoria m. m. Dessutom
offentliggjorde han i ett par tidskrifter några
kritiker och andra afhandlingar. År 1883 föreslog
och genomdref W. i Svenska akademien, att detta
samfund skulle återupptaga och fortsätta de
afbrutna förberedelserna till en vetenskaplig
ordbok öfver svenska språket samt åtog sig ledningen
af detta arbete, hvilken han innehade ända till
sitt frånfälle. S. å. framlade han för akademien
en ordboksplan, som vann dess erkännande, och i
slutet af 1891 kunde han förete ett efter denna plan
utarbetadt, tryckt profark.
– Både som enskild man och som lärare åtnjöt
W. stort anseende för redlighet och allvar, kunskaper,
skicklighet och rastlöst nit. Hans lärdom var
synnerligen grundlig och omfattande. Genom honom
grundlades vid Lunds universitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
