Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Violettblindhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
staden, hvarom han sjelf upplyst i sin Mémoire sur
la défense de Paris 1870–71 (1871), hvarjämte
han då såsom ifrig republikan äfven spelade
en politisk rol. – V:s broder Adolphe Étienne
V.-le-D. (f. 1817, d. 1878) var konstkritiker
i »Journal des Débats» och landskapsmålare,
C. R. N.
Violoncell, Ital. violoncello [-tje’llå], diminutiv af
violone, som är augmentativ af viola (se d. o.) och
skulle kunna öfversättas med »storfiol», i hvilket
fall violoncellen kunde kallas »liten storfiol»;
den är också mindre än den största, kontrabasen,
fordom kallad violone. Violoncellen (af italienarna
äfven kallad endast »cello») konstruerades i likhet
med violinen kort efter dennas uppfinning. Redan på
1500-talet byggdes violonceller af instrumentmakarna
i Brescia, hvadan historien om att violoncellen
skulle hafva uppfunnits af Tardieu omkr. 1700
är en fabel. Men den användes länge endast
såsom ledsagande basinstrument till arior,
sonater m. m., hvaremot »gamban» var det vanliga
solo-instrumentet; formatet var ock något större än
det nuvarande, ända till dess Stradivari fastställde
detta. Behandlingen är analog med violinens, ehuru
greppen äro större och fingersättningen annorlunda,
hvarjämte instrumentet hålles icke på armen utan
mellan knäna. Strängarna äro stämda i C G d a,
således en oktav lägre än altviolinens. Bland
framstående violoncellister må nämnas Boccherini,
Duport, Dotzauer, Kellermann, B. Romberg, Bohrer,
Denninck, Servais, Franchomme, Davidov, Grützmacher,
Goltermann, de Sivert, F. Neruda och Popper, i
Sverige bl. a. Pihlman, Arnold och F. Söderman.
A. L.
Violone. Se Kontrabas 1 och Viola 2.
Viol-rot, rhizoma Iridis, farmak., benämnes i
Sv. farmakopén rotstocken af vissa arter af slägtet
Iris L. på grund af lukten, som liknar luktviolens
behagliga doft. Denna drog är bekant sedan forntiden i
Grekland och erhölls då förnämligast af Iris pallida
Lam., hvars hemland är östra Medelhafstrakterna
alltifrån Istrien och Montenegro. Denna art är sedan
lång tid tillbaka odlad och förvildad i Italien, i
synnerhet omkring Verona, Florens och Livorno. Samma
är förhållandet med I. florentina L., som alls
icke är ursprunglig i Florens’ nejder, såsom man af
namnet kunde tro, utan lär härstamma företrädesvis
från Macedoniens kusttrakter. I. germanica L. är
icke häller ursprungligen tysk (såsom man skulle
kunna sluta af namnet), utan har sitt egentliga hem
äfvenledes i Medelhafstrakterna med utbredning till
Marokko och Spanien, men kan genom odling fortkomma
i Tyskland och södra England. Dessa tre arter odlas
i norra Italien kring de ofvannämnda städerna och
kring Lucca, för att frambringa »violrot». Denna
utgöres af de torkade, ledade, från ytterbark befriade
rotstockarna, hvilka insamlas på hösten af 2–3-åriga
stånd. Handelsvaran består sålunda af stycken, som äro
10–15 cm. långa och 2–3 cm. breda, plattade, ibland
gaffelgreniga, med klubbformiga grenar, utvändigt
matt hvita eller gulhvita, släta, med snittytor efter
skalningen, stundom något
skrynkliga, på undersidan visande ringformiga ärr efter
de afskurna rottågorna. En brottyta visar sig
jämn, något mjölig (af stärkelse) eller något
hornartad. Af de olika handelsslagen sättes den
livornesiska violroten främst för sin fina lukt,
hvilken genom torkningen framträder starkare. Jämna,
släta, genom beskärning mera plattade och mot ena
änden något afsmalnande stycken kallas rh. Iridis
pro infantibus, emedan den gerna räckes åt barn
(Lat. infantes) i tandsprickningsåldern att bita uti,
hvartill denna violrot är särdeles passande genom sin
måttliga hårdhet och sin behagliga lukt. Ymnigaste
beståndsdelen är stärkelse. Den violliknande
lukten kommer af en ringa mängd flyktig olja. Den
något bittra smaken förorsakas af ett eget bittert
och något skarpt harts. Violroten användes föga i
medicinen, men begagnas såsom tillsats i tandpulver
samt att pulveriserad strö på illaluktande piller.
O. T. S.
Violstens-alger, bot., tillhöra slägtet
Trentepohlia, som föres till gruppen Chlorophyceae
(af Grek. chloros, grön, och fykos, alg) bland
algerna (Algae) i kl. Cryptogamia L. Chlorophyceae
omfatta, såsom namnet angifver, de gröna algerna, men
Trentepohlia gör ett undantag, hvars båda arter bilda
brunröda, mycket tunna öfverdrag å underlaget samt
äro luftalger, hvilkas celltrådar äro mycket korta
och efter torkningen slutligen blifva gråhvita. Den
egentliga violstens-algen, Tr. iolithus L., träffar
man här och der på stenar, som för någon tid sedan
blifvit blottade från sin betäckning af jord eller
grus, hälst i barrskogstrakter. Algen öfverdrager
större eller mindre yta af stenen med likasom en
brunröd färg. Gnider man med handen på en sådan
yta, färgas handen gulaktig, och en svag, men tydlig
viollukt märkes. En annan art, Tr. umbrina, lefver
på löfträds, i synnerhet på fruktträds, bark och
förekommer hela året tämligen allmänt. Dess lukt är
svagare. Man har funnit, att densamma användes af
vissa lafvar till gonidier, kring hvilka deras hyfer
(svamptrådar) utveckla sig. Jfr Alger och Lichenes.
O. T. S.
Vionville [viångvi’ll], by i tyska Lothringen,
vid kortaste vägen Metz–Verdun, 17 km. v. om
Metz, har jämte den något längre vesterut
belägna byn Mars-1a-Tour gifvit namn
åt slaget d. 16 Aug. 1870. Tyska krigsledningen,
som d. 15 Aug. öfverförde några armékårer öfver
Mosel (se Fransk-tyska kriget), trodde Bazaines
armé vara i återtåg från Metz och sände 3:dje
armékåren öfver Gorze och 10:de öfver S:t Hilaire
i nordvestlig riktning att upphinna och fördröja
fransmännens aftåg. Bazaine hade dock först d. 15
aftågat från Metz och lägrade under natten till
d. 16 kring byn Rezonville. Vid V. stötte 3:dje
tyska kåren på fransmännens hela styrka, och en
ytterst häftig strid uppstod, i hvilken 10:de
kåren ingrep på eftermiddagen. Fransmännen gjorde
icke bruk af sin öfverlägsenhet, och med otrolig
seghet lyckades tyskarna bibehålla sina intagna
ställningar. Fransmännen inställde sitt aftåg och
drogo sig efter striden tillbaka. I den samma stodo
omkr. 65,000 tyskar mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
