Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinrankan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vinstandelssystem i bestämd motsättning, då det
visserligen vill tillförsäkra arbetarna skälig andel
i produktionens frukter, men strängt fasthåller
den enskilda eganderätten till kapitalet och
arbetsgifvarens auktoritet. – En annan sak är, att
vinstandelssystems praktiska genomförande är förenadt
med svårigheter af flere slag. I många företag är
affärsvinsten alltför ringa och osäker, för att ett
dylikt systern skulle kunna leda till något afsevärdt
resultat. Å såväl arbetares som arbetsgifvares
sida bilda fördomar och bristande insigter i sakens
betydelse ofta oöfverstigliga hinder. Också finnas
för närvarande i det hela endast omkr. 150–200
ekonomiska företag af olika slag (mest i Frankrike,
England och Nord-Amerika), i hvilka vinstandelssystem
med framgång genomförts. Men i åtskilliga af dessa
har framgången varit så glänsande, resultaten så
fördelaktiga för både arbetsgifvarna och arbetarna,
att en allmännare användning af vinstandelssystem
i derför lämpliga fall synes vara både tjenlig och
sannolik – Jfr A. Trombert: »Guide pratique pour
l’application de la participation aux bénéfices»
(1892), och Joh. Leffler: »Om olika löneformer med
särskildt afseende på s. k. vinstandelssystem» (1893).
J. Lr.
Vin-sten. 1. Tartarus (se d. o.), kem., farmak.,
det vanliga namnet på den i handeln förekommande
»råa vin-stenen» (t. crudus), eller orent, surt
vinsyradt kali l. kalium-bitartrat (se
Tartrat). Detta salt finnes upplöst i flere syrliga
frukters saft eller kött, t. ex. i tamarind, men
kallas vin-sten (hos Plinius fex vini siccata),
derför att det mer eller mindre ymnigt afsättes
ur drufsaft, då denna genom jäsning beredes till
vin. Genom den derunder bildade alkoholhalten utfälles
nämligen den i detta ämne olösliga vin-stenen och
sätter sig å vinfatens nedåtvända sida i form af en
kristallinisk skorpa, som tillika innesluter andra,
förut i vinet lösta eller uppslammade ämnen, bl. a. en
del af drufsaftens färgämne. Ur röda Bordeaux-viner
erhålles sålunda en gråröd vin-sten (t. ruber) och
ur rhenska viner en gulgrå handelssort (t. albus,
»hvit vin-sten») ymnigare än ur andra viner. Söta
viner, såsom de ungerska, lemna en obetydlig mängd
vin-sten. – Sedan vinet aftappats efter fullbordad
efterjäsning, tillvaratages vin-stenen, som aflossas
i större eller mindre skollor, hvilkas inåt fatet
vända yta visar små kristaller. Af denna råa vin-sten
beredes tartarus depuratus (crystalli tartari,
cremor tartari), d. v. s. renadt kalium-bitartrat,
genom upplösning i kokande vatten, affärgning med
kol, silning och kristallisering, hvilket förfarande,
om så behöfves, upprepas, tills man erhåller alldeles
färglösa kristaller. Denna renade vin-sten innehåller
fortfarande kalk, som kan bortskaffas genom behandling
med klorvätesyra, hvarefter man har fullkomligt
ren vinsten, farmakopéns bitartras kalicus. Detta
preparat nyttjas, liksom äfven »cremor-tartari»,
såsom lösande, urindrifvande och feberstillande, men
helt visst mindre ofta nu än förr. Cremor-tartari
ingår vanligen i s. k. hemorrhoidalpulver. Tartarus
boraxatus, borax-vin-sten, har
fått behålla sitt gamla namn, emedan man icke säkert
vet om det är en verklig kemisk förening mellan borax
och vin-sten. Beredt enligt farmakopéns föreskrift,
bildar detta preparat ett hvitt, syrligt och salt
smakande pulver, som lätt tager fuktighet ur luften
och är lösligt i lika delar kallt vatten. Det begagnas
såsom urindrifvande medel i vattusot. Om t. stibiatus
(t. emeticus) se Kräkvinsten. – 2. Se Tandsten.
O. T. S.
Vinstocken. Se Vinrankan.
Vinstorpa-ätten, en medeltidsslägt, som uppkallats
efter sätesgården, Vinstorp (Vinzathorp) i
Vestergötland, hvilken först låg s. om Vinsarpsjön,
i Böne socken, men under 1400-talet flyttades v. om
sjön, till den nuv. herregården Vinsarp (tills. 4
mtl, tax. till 82,100 kr.), i Dalums socken. Ätten
förde i sitt vapen en klufven sköld, åt höger en
half lilja, åt venster två snedbjelkar. – Håkan
Mattsson, konung Magnus Ladulås’ råd och marsk,
tillhörde denna ätt. Äfven hans son Matts Håkansson
omtalas såsom råd och marsk (1310). Dennes son,
väpnaren Udde Mattsson, egde under konung Albrekts
tid Vinstorp och var fader till biskop Sigge Uddesson
i Skara (d. 1435) och riksrådet Bengt Uddesson, som
skref sig till Vinstorp. Af Bengts söner tog den ene,
riddaren Staffan Bengtsson, konung Kristians parti
och stupade under hans banér på Brunkeberg (1471),
medan den andre, Karl Bengtsson (död efter 1493), slöt
sig till Sten Sture d. ä., deltog i slagen vid Öresten
och på Brunkeberg och derefter inkallades i rådet samt
fick Vinstorp sig tilldömdt efter brodern. Då hans
son, riddaren Örjan (Göran) Karlsson till Vinstorp,
dog, kort efter sedan han blifvit höfvitsrnan på
Öresten (1498), tillföll gården hans syster Anna,
g. m. Erik Eriksson (Gyllenstierna). En kusin till
Karl Bengtsson, Axel Mattsson till Hellekis, var
riksråd 1512–20.
Vinstra, biflod till Gudbrandsdalslaagen i Norge,
kommer från den 1,090 m. öfver hafvet liggande insjön
Bygdin i Jotunfjällen, flyter sedan genom de stora
och långsträckta Vinstervande (1,013 m. öfver hafvet)
och faller ut i Laagen. Elfven är med sitt vilda
och forsande lopp en god typ för en norsk fjällflod.
E. H.
Winstrup, Peder, biskop, föddes i Köpenhamn d. 30
April 1605 och var son af Peder Jensen Winstrup,
biskop i Roskilde. Efter att under åtskilliga år hafva
idkat studier vid tyska universitet utnämndes W., 28
år gammal, af Kristian IV till professor i filosofi
vid universitetet i Köpenhamn, blef kort derefter
hofpredikant och teol. doktor samt 1637, knappt 33 år
gammal, biskop i Lunds stift (då omfattande Skåne,
Halland och Bleking). Efter de skånska landskapens
införlifvande med Sverige, 1658, adlades han s. å. och
introducerades 1660 under namnet W. till Lundagård
och Värpinge (nu Trolleberg). W. var en myndig och
maktlysten prelat, af naturen häftig och ömtålig om
sin biskopliga värdighet. Ställd såsom de andliga
intressenas förnämste målsman inom de skånska
landskapen just under den svåra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
