Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinckboons, David - Vincke. 1. Friedrich Ludwig Wilhelm Philipp von V. - Wincke. 2. Ernst Friedrich Georg von V. - Vinckeboons. Se Vinckboons - Winckelmann, Johann Joachim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sin fader, Philips V., som var hans lärare. Han
målade i kraftig gammal-flamsk karakter taflor, i
hvilka landskap och figurer ibland uppväga hvarandra,
men i de flesta har landskapet öfvervigten. Han
framställer dervid hälst scener från skog och by, men
försmår icke häller ämnen från bibeln. Han var såsom
natur- och folkskildrare mycket uppmärksammad af sina
samtida, hvilket bevisas genom de många kopparstick
efter hans taflor, som utförts af den tidens bästa
gravörer. Af hans arbeten finnas några äldre,
före 1604 utförda, som nämnas af K. van Mander,
såsom Kristi korsbärning (i Augsburgs museum),
Skogslandskap, med Johannes döparens predikan i
öcknen (galleriet i Schleisheim), en berömd, ofta
upprepad landtlig Kermesse (kyrkofest med folklif),
hvaraf ett exemplar af 1601 (i Hamburg), ett annat
af 1608 (i Braunschweig) m. fl. Andra bilder äro
signerade, såsom Skogslandskap med röfvarescen (1603,
i Nantes), Landskap med vandringen till Golgata
(1611, i München), Skogsbild med jägare (1618, i
Petersburg), Ett förälskadt par (1629, i Schwerin)
m. fl. För öfrigt finnas dels betecknade, dels honom
tillskrifna taflor i många af Europas museer, såsom
i Amsterdam, Berlin, Dresden o. s. v. I Sveriges
Nationalmuseum finnes af honom Almoseutdelning vid
ett kloster, hvarjämte Landskap med en ström, i Jan
Brueghels art, tilldelas honom, dock med tvekan.
C. R. N.
Vincke [fi’nke]. 1. Friedrich Ludwig Wilhelm Philipp
von V., friherre, preussisk ämbetsman, f. 1774,
d. 1844, inlade stor förtjenst om Preussens
lyftning under olycksåren 1806–14 och verkade,
sedan 1815 oberpresident i prov. Westfalen,
på ett utomordentligt sätt för denna landsdels
förkofran i många riktningar samt utnämndes 1825 till
verkligt geheimeråd. Han författade det som klassiskt
omtalade arbetet Über die verwaltung Grossbritanniens
(1816). – 2. Ernst Friedrich Georg von V., friherre,
riksdagsman, den föregåendes son, f. 1811,
d. 1875, uppträdde i preussiska landtdagen 1847
och Frankfurtparlamentet 1848 såsom förkämpe för det
konstitutionella och arfkejserliga partiet, tillhörde
1849–63 och 1867 preussiska deputeradekammaren
samt var der liksom i nord-tyska riksdagen 1867 de
gammalliberales ledare och förnämste talare. »Han
var en prydnad för Tysklands parlamentariska lif.»
– Till en annan gren af slägten hörde frih. Karl
Friedrich Ludwig von V. (f. 1800, d. 1869), hvilken
1847 tog afsked som major, 1849–54 var ledamot af
Preussens första kammare och hade säte i dess andra
sedan 1858 samt i nordtyska riksdagen sedan 1867.
Vinckeboons. Se Vinckboons.
Winckelmann, Johann Joachim, tysk vetenskapsman,
konsthistorisk forskare och skriftställare, född i
Stendal, Altmark, n. om Magdeburg, d. 9 Dec. 1717,
son till en fattig skomakare, uppväxte i den största
torftighet och erhöll under många svårigheter
uppfostran i stadens latinskola, hvarvid han äfven
hade att sörja för sina föräldrar. Hela hans ungdom
var en ständig kamp med fattigdom och omöjlighet
att erhålla den grundliga undervisning i latin
och grekiska, som han redan tidigt satte som ett
hufvudmedel för att vinna sitt stora mål, nämligen
att komma ut för att studera de gamles lif och
konst. I detta syfte företog han sig vid 17 år att
vandra till fots till Berlin, der han tog inträde i
Kölnisches gymnasium för att lära sig grekiska. Efter
någon tid måste han lemna Berlin, emedan han ej fann
någon, som intresserade sig för honom, och efter
åtskilliga vandringar och försök, som misslyckats,
men med böcker, köpta med försakelser, återvände
han till Stendal, der han med enskild undervisning
lyckades förvärfva så mycket, att han kunde afsluta
sin skolkurs och begifva sig till universitetet i
Halle 1739. Men der fanns intet annat att studera än
pietistisk teologi och Wolfs filosofi, och den ende,
som visade honom något deltagande, var Baumgarten,
den moderna estetikens grundläggare. Han uppgaf det
teologiska studiet 1740, blef först informator i en
familj, begaf sig derpå 1741 till Jena att studera
matematik och medicin, men stod icke ut länge, utan
företog sig, i sin förtviflade längtan till utlandet,
en äfventyrlig fotvandring till Paris, hvilken dock
slutade i Fulda af brist på medel, och han måste
vända om. Han fick då en ny informatorsplats, som
gaf honom tillfälle att inhemta massor af allahanda
kunskaper, och derpå anställning som konrektor i
latinskolan i Seehausen. Der tillbragte han 5 år,
1743–48, den sorgligaste tiden i hela hans lif, under
trälande att lära småpojkar abc. Men slutligen kom
förlossningen: han fick anställning som bibliotekarie
hos en som lärd och statsman bekant grefve von Bunau
i Dresden, som W. biträdde vid ett stort historiskt
arbete. Hufvudsaken var, att han dels fick tillfälle
att blifva invigd i hela den nyare tidens andliga
rörelse inom literaturen, dels ock, för första gången,
fick göra bekantskap med konstens alster och idkare,
främst med Dresden-galleriets mästerverk. Småningom
fann han dock sin ställning och sitt arbete hos Bunau
outhärdliga, då han dervid ej fick tillfälle att
befordra sin utbildning för det syfte, som han aldrig
lemnat ur sigte. I sin längtan och omotståndliga
dragning dertill fann han endast ett medel varksamt:
att öfvergå till katolicismen, och efter tre års
strider tog han det svåra steget 1754, hvarvid han
starkt påverkades af påfliga nuntien vid sachsiska
hofvet, – ett steg, för hvilket han för öfrigt på
det strängaste tadlades. Från den stunden lefde han i
Dresden blott för att bereda sig till sin italienska
resa, ty Rom blef nu målet. Han lärde sig teckna
efter antiken af Oeser, hvars lärjunge Göthe längre
fram var, och hvars insigter voro mycket befordrande
för hans utbildning. Han umgicks med samlare och
kännare och utvecklade sig med ens så underbart, att
han inom kort stod der icke blott som en lärd, utan
som ordförande i den estetisk-filosofiska kretsen och
som en författare, hvars förstlingsarbete, Gedanken
über die nachahmung der griechischen werke in der
malerei und bildhauerkunst (1755), redan väckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
