Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Willisen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1870). Bland hans arbeten finnas i svensk
öfversättning »Läsebok för barn» (1824; ny uppl. 1839)
och »Hjeltemålningar ur Sveriges, Tysklands och Roms
forntid» (1835).
Vilna (R. Vilno). 1. Guvernement i vestra Ryssland
(Litaven), omgifvet af guv. Suwalki i v., Kovno
och Vitebsk i n. och ö., Minsk och Grodno i ö. och
s. Areal 42,530 qvkm. Guvernementet ligger på den
breda, kärr- och sjörika ås, som skiljer Polen från
Ostpreussen och sträcker sig i östnordöstlig riktning
till Valdajplatån. Dess högsta delar ligga något öfver
300 m. Vid vestra och östra gränserna är V. djupt
fåradt af Njemens och Dünas dalar. Marken är till
större delen sand eller lera; bördig mylla finnes
endast i Vilias flodområde. Sjöar och kärrtrakter,
delvis skogbevuxna och knappast tillgängliga utom
under vintern, upptaga ett stort område i den
centrala delen. Njemen, som flyter längs södra
och vestra gränsen, är V:s pulsåder för handeln,
och hennes vigt ökas genom bifloden Vilia, som
flyter genom det centrala V. Folkmängden uppgår
till omkr. 1,3 mill., deraf omkr. 35 proc. litaver i
v. och n. samt 45 proc. hvitryssar; resten är polacker
(godsegare) och judar, storryssar och tatarer. Trots
den magra jorden och de stora skogarna (mer än 1/3
af arealen) producerar V. spanmål tillräckligt för
eget behof. Industrien är ännu föga utvecklad. –
2. Hufvudstad i nämnda guvernement, vid Vilia
och föreningen af jernvägarna Petersburg–Varsjav
och Libau–Taganrog. 102,845 innev. (1885),
till större delen polacker och judar. Det är en
gammal stad, rik på historiska minnen, säte för en
generalguvernör (öfver guv. V., Grodno och Kovno),
en öfverdomstol, en grekisk-katolsk ärkebiskop och
en romersk-katolsk biskop. Bland byggnader märkas
det kejserliga palatset, Stanislaus-katedralen,
med den helige Kasimirs silfversarkofag, samt den
grek. katedralen. Jagellonernas gamla slott är nu
en ruin. Det 1576 stiftade universitetet, förnyadt
1803 af Alexander I, stängdes 1832 af politiska
skäl. Endast ett astronomiskt observatorium
är i verksamhet. Likväl eger V. ännu många
undervisningsanstalter, bl. a. tvänne prestseminarier,
tre gymnasier, flere flickskolor och lägre skolor. –
Staden omtalas först 1128 och blef 1323 Litavens
hufvudstad. I V. firade hertig Johan (sedermera
kon. Johan III) d. 4 Okt. 1562 bröllop med Katarina
Jagellonica.
Wilshausen. Se Wildeshausen.
Vilske härad, i Skaraborgs län, ingår i Skånings,
Vilske och Valle domsaga och i Skara fögderi samt
omfattar socknarna Vilske-Klefva, Ullene, Gökhem,
Marka, Sörby, Floby, Göteve, Trevattna, Jäla och del
af Grolanda. Areal 24,999 har. 6,352 innev. (1892).
Vilske-Klefva, socken i Skaraborgs
län, Vilske härad. Areal 4,312 har. 903
innev. (1892). V.-K. bildar med Ullene och Bjurum ett
konsistorielt pastorat, Skara stift, Vånga kontrakt.
Wilskman, Sven, prest, historisk skriftställare,
född på Uddetorp nära Skara d. 23 Maj 1716, blef
student i Upsala 1734 och filos. magister 1743,
gymnasiiadjunkt i Skara 1745 och
prestvigd s. å., konsistorienotarie derst. 1751,
rektor vid Skara trivialskola 1754, lektor i historia
vid Skara gymnasium 1757 och rektor vid detta läroverk
1760. Han fick fullmakt på Fredsbergs pastorat 1763,
hvilket han tillträdde följande år, utnämndes till
teol. doktor 1772 och vardt 1774 kontraktsprost i
Norra Vadsbo. Efter erhållen tjenstefrihet bosatte
han sig 1787 i Sköfde, hvarest han afled d. 15
April 1797. W. ansågs för en utmärkt lärare och
var en nitisk församlingsherde. Han utarbetade
Swea rikes ecclesiastique wärk, i alphabetisk
ordning, sammandragit utur lag och förordningar
(1760;, 2:dra uppl., 2 del., 1781–82), ett synnerligen
insigtsfullt och grundligt arbete. Första upplagan
tillegnades ständerna, hvilka »lysa så klart på
den Swenska Regimentshimmeln, både til Gagn och
Namn, at glantzen deraf utbreder sig öfwer hela
Mannahem». Dessutom utgaf han flere smärre historiska
skrifter och efterlemnade i manuskript förtjenstfulla
samlingar till Skara stifts historia m. m.
Wilsnack, stad i preussiska
prov. Brandenburg, regeringsomr. Potsdam, vid
jernvägen Berlin–Hamburg. 2,179 innev. (1885). I
den senare medeltiden blef W. en af de mest besökta
vallfartsorter i Tyskland med anledning af ett
förment underverk med hostian. Efter bykyrkans
brand 1382 berättades det, att tre på altaret
förvarade nattvardsbröd endast funnits svedda och
hvart och ett med en blodsdroppe i midten. Nyfikna
besökte orten, underverk timade, det intresserade
presterskapet spridde berättelserna derom, och snart
var W. en vallfartsort. Dock höjde sig en liflig
opposition. Flere synoder förklarade det hela för
bedrägeri; undersökningar verkställdes, och lifliga,
förhandlingar fördes länge derom, tills i sista
instans påfven Nikolaus V i en bulla af 1453 uttalade
sig till förmån för den underbara hostian. En ny
kyrka byggdes, till hvilken vallfarter länge gjordes,
tills slutligen stadens förste protestantiske prest
1551 lät uppbränna de tre beryktade hostiorna.
Wilson [oi’lsönj, Alexander, skotsk-amerikansk
ornitolog och naturskildrare, f. 1766 i Paisley,
Skotland, uppväxte på landsbygden såsom väfvaregesäll,
men skref samtidigt dikter, vardt en förfaren
jägare och iakttog noggrant naturföreteelserna. Som
kringvandrande krämare sålde han derefter sina egna
poem, men arresterades för en smädevisa och utbytte
1794 fosterjorden mot Amerika. Der blef han efter
några år skollärare i Pennsylvania och förvärfvade
sig under sina ströftåg en grundlig kännedom om
Nord-Amerikas fogelverld. Öfver denna utarbetade han
ett stort och synnerligen framstående arbete, American
ornithology (9 bd, 1808–14), af honom sjelf försedt
med trogna afbildningar. I lefvande skildringsförmåga
står detta arbete oöfverträffadt. Det fortsattes af
Lucien Bonaparte (4 bd, 1825–33). Bland W:s dikter
blef Watty and Meg (1792) mycket omtyckt och troddes
vara af Burns. W. dog i Filadelfia 1813. Hans staty
restes 1876 i hans födelsestad, och s. å. utgåfvos
hans samlade arbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
