Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jernväg och med Emden genom Ems–Jadekanalen. 13,972
innev. (1885). Den 1855–69 i rörlig sand gräfda
hamnen har en längd af 2,135 m. och består af ett
220 m. långt och 110 m. bredt hamninlopp, en 1:sta
sluss (44,7m. lång), en förhamn (188 m. lång och
125 m. bred), en 2:dra sluss (lika stor som den förra)
samt slutligen den 1,168 m. långa och 68 m. breda
förbindelsekanalen med utrustningsbassäng af dubbel
bredd samt den 377 m. långa och 236 m. breda inre
eller egentliga krigshamnen, till hvilken sluta
sig tre torrdockor, tvänne upphalningsbäddar
m. m. Krigshamnen, dockorna samt de omkring dem
liggande byggnaderna: maskin- och andra verkstäder,
smedjor, magasin m. m., bilda det af en mur
omgifna varfvet. I den nämnda krigshamnen ligga de
icke i tjenst befintliga skeppen. För de i tjenst
varande krigsskeppen, för transportflottan och för
handelsfartygen är den nya hamnen, s. ö. om den
förra, bestämd. Den har en areal af 70,000 qvm. och
står i förbindelse med Jade genom ett särskildt
hamninlopp, och en sluss förmedlar öfvergången till
Ems–Jadekanalen. Hela hamnanläggningen försvaras mot
sjö- och landsidan af starka fästningsverk. W. är
station för tyska Nordsjöflottan, säte för
kommandot öfver Nordsjöns marinstation, för 2:dra
marininspektionen, för en marinartilleri-inspektion,
en fästningsbyggnadsdirektion o. s. v.
Wilhelmshöhe, ett 5 km. v. om Kassel,
preuss. prov. Hessen-Nassau, på Habichtswald och vid
flere jernvägslinier beläget lustslott, berömdt för
sina parkanläggningar och storartade vattenkonster. En
lindallé går från staden Kassel, med hvilken W. står
i spårvägsförbindelse, till foten af den höjd, der
anläggningarna börja. Det nuv. slottet byggdes under
landtgrefven, sedermera kurfursten Vilhelm I 1787–96,
erhöll namn efter honom och bestod ursprungligen
af en hufvudbyggnad och två genom täckta gallerier
med denna sammanhängande flygelpaviljonger, tills
kurfurst Vilhelm II 1829 i st. f. dessa gallerier
lät sammanbinda de tre hufvuddelarna genom i lika
stil byggda massiva byggnader, så att det hela bildar
en sammanhängande båge af 230 m. längd. Öfverst på
höjden, 415 m. öfver Fulda, ligger »jätteslottet»,
för sin åttkantiga form kalladt Oktogonen, bestående
af tre öfver hvarandra upptornade båghvalf, med
en genomskärning af 90 m. På platformen ligger en
af stora qvaderstycken uppförd 30 m. hög pyramid,
på hvars spets står en 10 m. hög efterbildning
i drifven koppar af den farnesiske Herkules (»der
grosse Christoph» kallad). I Herkules’ klubba få 8
personer rum, och genom en fönsteröppning i henne
har man en vidsträckt utsigt öfver trakten. Kronan
i anläggningarna bilda de oförlikneliga parkerna
och vattenkonsterna. Från »jätteslottet» störta
sig kaskader i tre afsatser utför berget med en
bredd af 12–13 m. och en längd af 280 m., afbrutna
af stora vattenbäcken. Bland de öfriga vattenverken
förtjena nämnas Steinhöferska fallet, vattenfallet
vid Teufelsbrücke, aqvedukten, framställande en
ruin af en fornromersk vattenledning, från hvars
ändar vattnet störtar ned 33 m. och samlar sig i en
damm, ur hvilken en
60 m. hög och nedtill 30 cm. tjock vattenstråle
uppstiger, samt slutligen det nya vattenfallet,
det största af alla. På slottet W. vistades Napoleon
III som fånge efter kapitulationen vid Sedan (d. 2
Sept. 1870) till d. 19 Mars 1871.
Vilhelms-orden, nederländsk orden, som utdelas
till militärer, stiftades d. 30 April 1815 af
konung Vilhelm I och har 4 klasser: storkors,
kommendörer samt riddare af första och andra
klassen. Dekorationen utgöres af ett hvitt
emaljeradt, åttaspetsigt kors, mellan hvars armar ett
burgundiskt kors af lagerkvistar framskjuter. På
armarna läses inskriften: Voor moed, beleid, trouw
(»För mod, duglighet, trohet»). Ordensbandet är
orangefärgadt, med tvänne blå kantstrimmor.
Vili (Vilje), Nord. mytol., är enligt den jämförelsevis
sena eddadikten Lokasenna och Snorres förmodligen
derpå stödda uppfattningen broder till Oden. Ordet
betyder »vilja», »själ». För sin tillvaro har denna
gudomlighet troligen att tacka en missuppfattning
af den hos de gamle skalderna Þjóðolfr från Hvin
och Egill Skallagrimsson förekommande benämningen
på vindguden Oden: »viljans (själens) broder», ett
uttryck, som har sin förklaring i de gamles tro
att själen (»anden») bestod af luft (»anda»; jfr
uttrycket »ge upp andan», d. v. s. dö, egentligen:
låta andedrägten utströmma) och att själen efter
döden uppehöll sig i vindgudens sällskap. Sedan Oden
på detta sätt fått en broder Vili, erhöll han snart en
annan vid namn Vé (»den helige»), detta säkerligen på
grund af kristet inflytande under vikingatiden. Enligt
kristna skriftställares vittnesbörd benämndes Kristus
redan under den äldre medeltiden ofta »Guds vilja»
(Lat. voluntas, T. wille). Det låg då nära till
hands för spekulativa nordbor att jämte öfverguden
Oden och hans broder Vili (»vilja») uppställa såsom
en tredje broder Vé (»den helige»; jfr »den helige
ande»). Då vidare enligt en den tiden förekommande
krass uppfattning af den kristna skapelsehistorien
de första menniskorna skapats af de tre gudar, i
hvilka treenigheten upplöstes, så få i den nordiska
skapelsehistorien, sådan Snorre framställer den, Oden,
Vili och Vé ersätta Oden, Hoenir (Höne) och Lóðurr
(Lodur), hvilka i Völuspás förmodligen ålderdomligare
framställning äro de, som skapa de första menniskorna,
Askr och Embla. För öfrigt förtäljes om Vili och Vé,
att de under Odens frånvaro båda äktat hans maka,
Frigg, en till sin upprinnelse ännu outredd myt,
som äfven spåras i Saxos berättelse att Frigg under
Odens frånvaro begått äktenskapsbrott med en slägting.
Ad. N-n.
Wilibald Alexis, psevdonym för den tyske
romanförfattaren G. W. H. Häring.
Wilibaldsburg. Se Eichstädt.
Vilinski, M. A. Se Markevitj.
Vilja, filos., den grundförmögenhet hos menniskan,
hvars verksamhet karakteriseras af sträfvan efter
frihet från hinder för lifvet och efter makt öfver
allt, som kan utgöra medel och förutsättning för
detta lif. Det förra är det negativa, det senare
det positiva momentet hos viljan. Båda äro i sjelfva
verket endast olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
