Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han kort förut låtit mörda några män i kyrkan,
hvilka vid ett gästabud yttrat sig förnärmande
om honom. Konungen ödmjukade sig också, erkände
sitt brott och måste försona det med stora
böter. (K. Erslev har 1892 framställt starka tvifvel
på trovärdigheten af denna berättelse, som synes vara
gjord efter historien om kejsar Theodosius och biskop
Ambrosius.) V. dog d. 13 Dec. 1072 l. 1074. Saxo
berättar, att han vid budskapet om konungens död
lät gräfva tvänne grafvar och vid liktågets ankomst
bad till Gud att få följa sin konung och vän i
döden, hvilken bön också uppfylldes. Troligare är
dock att konungen, hvilken öfverlefde V. (han dog
först 1075 eller 1076), valde sin graf i Roskildes
domkyrka vid sidan af hans. E. Ebg.
Vilhelm, dansk abbot, var egentligen en fransk munk af adlig
börd, som biskop Absalon lärde känna i Paris och
inkallade till Danmark omkr. 1162 för att förestå
augustinklostret på Eskilsö på norra Själland och
förbättra dervarande munkars seder. Sjelf asketisk
i sitt lefverne, införde han snart god tukt bland
dem, ehuru icke utan bittra klagomål från deras
sida. Klostret flyttades under hans tid till Ebelholt
vid Arresö. V. åtnjöt stort anseende för lärdom,
rådfrågades i många kyrkliga saker, t. o. m. från
utlandet, och utöfvade stort inflytande på de kyrkliga
angelägenheterna i Danmark. Han ifrade i hög grad
för äktenskapsförbindelsen
1193 mellan danska prinsessan Ingeborg och konung
Filip II August af Frankrike samt reste
1194 vid hög ålder till Rom och Frankrike för
att hindra skilsmässan. I Dijon blef han kastad
i fängelse för ett bref, som han skrifvit till
konungen. V. dog d. 6 April 1203 och kanoniserades
1224, vid hvilket tillfälle många under skola skett
vid hans graf. E. Ebg.
Wilhelm, tvänne tyska konstnärer under
medeltiden. 1. W. från Innsbruck, arkitekt, skall
tillsammans med Bonannus hafva uppfört det 1174
grundlagda Lutande tornet i Pisa. Vasari säger i sin
lefnadsteckning öfver Arnolfo di Lapo i förbigående,
att denne W., »såsom han tror», var tysk. Uppgiften
på hans födelseort härleder sig från en skotte
Dempster, som i 17:de årh. var professor i Pisa, och
den beror antagligen på arkivundersökningar. – 2. W.,
kallad Meister W., målare, ansedd som grundläggare
af målareskolan i Köln, var åtminstone dennas mest
berömde konstnär, eftersom hans namn under en tid, då
de enskilde mästarna icke förmådde göra sig gällande,
blifvit berömdt vida utom staden Kölns murar. I
»Chronik von Limburg a. d. Lahn» för 1380 talas om en
målare vid namn Wilhelm i Köln, den bäste målaren i
hela tyska landet, som kunde måla hvarje menniska så,
som om hon varit lefvande (Schnaase). Sorgfälliga
forskningar bragte 1850–51 i dagen namnet på en
målare Wilhelm von Herle (en by i närheten af Köln),
som 1358 köpte ett hus, derefter namnes flere gånger
(sista gången 1372) och 1378 var afliden, eftersom
då hans enka omtalas. Det kan nu vara tänkbart, att
denne är identisk med den i krönikan först 1380 nämnde
mästaren, men det är endast en gissning. Men vigtigare
var den 1855 gjorda upptäckten af 12 målareräkningar,
betalda af stadens råd. Åtminstone en af dem är
utanordnad åt »Magistro Wilhelmo»; på de öfriga
står blott »pictori», men detta ord torde dock
kunna med säkerhet antagas gälla samme man såsom
stadsmålare. Den största summan är betald för
målning i rådhuset, och på väggen i dess »hansesal»
hittades också under hvitlimningen rester af nio
figurer i kroppsstorlek, förmodligen profeter,
af hvilka tvänne hufvud äro någorlunda bibehållna
(nu flyttade till korsgången i Kölns museum). De
visa sig, enligt Schnaase, härstamma från en rätt
framstående mästare, öfverträffa i linieföring och
modellering alla föregående väggmålningar i Köln
och påminna mera om samtida stafflimålningar. Några
sådana af mästarens hand äro icke kända, men annars
finnes inom Kölnskolan från denna tid en mängd taflor,
hvilka höra till det bästa, som stafflimåleriet då
kunde åstadkomma. C. R. N.
Wilhelm, Karl, tysk tonsättare. Se Wacht am Rhein.
Vilhelm af Malmesbury [mamsbörri], engelsk-normaridisk
historieskrifvare, född i slutet af 1000-talet,
död omkr. 1143 såsom bibliotekarie och kantor i
benediktinklostret Malmesbury, skref Gesta regum
anglorum (Engelska konungars bedrifter), ett arbete,
som omfattar tiden från midten af 400-talet till 1128
och är af stort värde, emedan det innehåller uppgifter
från källor, hvilka eljest gått förlorade. Detta
arbete jämte dess fortsättning, Historia novella (som
går till 1142), är utgifvet 1840 af English historical
society. I V:s Gesta pontificum anglorum (5 böcker;
utg. 1870) eger man den förnämsta källan för Englands
äldre kyrkohistoria. Helgonbiografier m. m. af hans
hand förvaras i manuskript. V. inlade betydande
förtjenster såsom nitisk samlare af material samt är
en ofta lycklig siktare och ordnare af sådant, men han
handskas vårdslöst med kronologien och romantiserar
enskildheterna icke så litet. Såsom half-normand
hyser han föga sympati för det engelska folket,
dess språk och institutioner.
Vilhelm af Sabina, kardinalbiskop, påflig legat,
var ursprungligen munk af kartusianorden. Såsom
biskop i Modena (sedan 1222) sändes han enligt en
bulla af d. 31 Dec. 1224 af påfven Honorius III
till Estland och Livland, Gotland m. fl. öar för
kristendomsverkets ordnande i dessa land. I Juni 1226
predikade han på Gotland korståg emot Öselboarna
med anledning af deras röfverier i Sverige. Tio år
derefter besökte han å nyo i egenskap af romersk
legat (enligt förordnande af d. 21 Febr. 1234)
samma trakter äfvensom andra kringliggande land och
öar. Mycket verksam visade han sig för kristendomens
genomförande äfven i Preussen, för hvars kyrkliga
organisation han inrättade fyra biskopsdömeon, hvilka
ställdes under Rigas öfverepiskopat. Återkommen
till Italien 1244, upphöjdes han af Innocentius
IV för sina stora förtjenster till kardinalbiskop
af Sabina (d. v. s. sabinernas land, emellan
floderna Anio och Tiber, med katedralkyrkan belägen
i Magliano). Han ingrep kraftigt äfven i den svenska
kyrkans organisation. På ett d. 3 Nov. 1246 gifvet uppdrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
