Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikers jernmalmsfält ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ortodox-pietistisk ståndpunkt. Sedan han brutit med denna,
till följd deraf att den ortodoxa kristendomen ej
syntes honom kunna i vissa punkter tillfredsställa
hans individualitetsintresse, omfattade han, vorden
bekant med den boströmska filosofien, med hängifvenhet
dennas grundläror, särskildt den om den menskliga
personlighetens evighetsexistens. För all framtid
förblef boströmianismen W:s spekulativa utgångspunkt,
ehuru väl han snart afvek från dess läror. Detta
skedde till en början i mycket starkt panteistisk
riktning. Han utvecklade nu en med spinozismen
beslägtad verldsåsigt, som dock från Boström tog
idealismen i arf. Med Spinoza egde W. till sin
anläggning mycken frändskap, hvilken ock under de
senare ståndpunkterna ingalunda förnekar sig. Hans
lifliga intresse för individualiteten förmådde
honom dock snart att öfvergifva panteismen. Men
han återvände då ej till den boströmska åsigten,
af hvars strängt genomförda idealism han ansåg
panteismen vara en oundgänglig konseqvens, utan han
sökte i stället att på kristen grund utveckla en
sjelfständig, ehuru visserligen med boströmianismen
beslägtad verldsåsigt, den han dock till en början
framställde hufvudsakligen i halfpopulära skrifter
och föredrag. I likhet med Boström ville han visa,
att verlden i rum och tid för sin förklaring hänvisar
på en evig och andlig existensform, som utgör ett
helt eller ett system af personer. Men i motsats till
Boström fattas ej de ändliga väsendena såsom i första
hand Guds förnimmelser (idéer), utan såsom eviga
produkter af hans kärleksfulla vilja. Sinneverlden
skall visserligen få sin förklaring ur de ändliga
personligheternas ändlighet, men den fattas ej som
ett fenomen, utan väsentligen som ett uttryck af
evigheten. Alltigenom och in i de minsta detaljer bör
denna sinneverld så fattas, m. a. o. ur evighetens
synpunkt (sub aeternitatis specie), såvidt man skall
höja sig till en ståndpunkt, der en verklig förklaring
blir möjlig. I tiden måste allt för att uttrycka
evigheten vara just så, som det är. Konseqvenserna
deraf hota tydligen den menskliga viljans frihet
i betydelsen af valfrihet och leda äfven till att
det moraliskt onda blir ett uttryck för en evig
nödvändighet. W. var ingalunda blind för dessa
konseqvenser, men han sökte genom en ganska mycket
i detalj gående teodicé mildra dem och afbryta deras
udd. Den menskliga viljans frihet är visserligen äfven
till det bruk vi göra af henne uttryck för en evig
nödvändighet, men denna är just grundad i menniskans
evighetstillvaro. Gud gifver visserligen verklighet åt
det onda, men endast såsom något, som strider mot hans
vilja, under det deremot den onda menniskan gifver
det verklighet såsom öfverensstämmande med hennes
vilja. För öfrigt ser ock Gud alltjämt det onda ur
den synpunkten att det är försonadt. Kring läran om
verldsförsonarens person och verk (kristologien)
koncentrerade sig hela W:s tankearbete vid denna
tid, och hela verldsåsigten eger egentligen deri sin
bärande grund. Hvarje varelse, lär W., är visserligen
i evigheten ett troget uttryck för Guds vilja, men
blott en kan derjämte vara det
fullständiga. Ett sådant väsende måste dock finnas,
enär Guds sjelfmeddelelse eljest aldrig blefve en
fullkomlig sjelfmeddelelse. Skall detta ske, måste i
evigheten ett väsende finnas, som står Gud så nära och
af honom emottager så mycket, som det öfver hufvud är
möjligt för ett väsende, hvilket såsom ändligt ej kan
med Gud helt och hållet sammanfalla. Då i evigheten
en hvar just är hvad han vill vara, så betyder detta,
att ifrågavarande väsende just är den det är derigenom
att det utan inskränkning vill hvad Gud vill och att,
såsom Gud gifvit det allt i våld, det ock i oändlig
kärlek gifver allt åt Gud tillbaka. Detta väsende
är Guds enfödde Son. Dennes ställning i evigheten är
den att vara en medlare mellan Gud och ändligheten;
och deri ligga äfven hans person och hans verk. Men
enfödde Sonen måste dock jämväl för sin egen skull
framträda äfven i tiden och här visserligen komma i
den beröring med det onda att detta nalkades honom som
oerhörda frestelser och lidanden, men aldrig så, att
det någonsin fick makt öfver hans vilja. I Jesus af
Nasaret ser W. den evige Sonens tidsuppenbarelse. Han
är menniskoslägtets frälsare och vår medlare med Gud,
visserligen förnämligast genom sin evighetstillvaro,
men för denna är hans jordelif ett nödvändigt
uttryck. Han vore ej den han är i evigheten, om han
ej i tiden varit den han der var. Men om än hvarje
menniskas personliga ställning till Gud måste af
honom förmedlas, så är dock å andra sidan tänkbart,
att icke en hvar, som verkligen trädt i ett rätt
förhållande till Gud, sjelf i detta lifvet märker,
att detta förmedlas af en tredje person. I Kristus ser
W. följaktligen hvarken en menniskoblifven absolut
Gud, ej häller en menniska sådan som vi andra, om
än af högre renhet och fullkomlighet. Dock anmärker
han, att båda uttryckssätten kunna försvaras, blott
man i dem inlägger den rätta betydelsen. Om det
kommande lifvet läres, att visserligen i evigheten
hvarje väsende tillhör Gud och i honom har sin
eviga salighet, men att å andra sidan menniskan ej
direkt från tidelifvet inträder i evigheten, utan i
ett s. k. mellantillstånd, som visserligen i någon
mening är af tiden bestämdt, men likväl i en enda
punkt, ett enda nu, koncentrerar hela tidsserien
och följaktligen aldrig har vare sig början eller
slut eller tidsförlopp i vanlig mening. I detta
tillstånd skådar menniskan sitt tidelif som oändligt
närvarande, och om hon då finner kärnan af detta
lif hafva varit harmoni med den eviga tillvaron, så
förnimmer hon en outsäglig harmoni eller salighet;
i motsatt fall måste hon erfara outsägliga qval,
både såväl till intensivitet som extensivitet med
tidens mått omätliga. Men väl ej efter, utan öfver
mellantillståndet ligger den egentliga evigheten,
der städse harmoni råder. – Efter en längre tids
improduktivitet sökte W. mera vetenskapligt klarera
sin ställning, särskildt i de afseenden, i hvilka han
afvek från Boström. Detta ledde honom till en ännu
bestämdare brytning med dennes idealism, på samma
gång han likväl ännu fasthöll evighetsbegreppet. Denna
ståndpunkt har han framlagt i sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
