Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vignon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man emellertid från begynnelsen alltjämt varit ense
derom att, om än äktenskapets rättsliga bestånd
måste anses oberoende af kyrklig vigsel, det dock
är i öfverensstämmelse med allmän kristlig sed
och ordning att vid ett äktenskaps ingående kyrkans
välsignelse sökes och undfås. Derför gick ock kyrkans
sträfvande under hela medeltiden alltjämt ut på
att den urgamla trolofningen inför presten måtte
i form af ett uttalande af consensus matrimomalis
(samtycke till äktenskap) från kontrahenternas sida
flyttas in i den kyrkliga vigseln såsom ett moment
i denna. Vid slutet af medeltiden hörde det ock i
regeln till ordningen att vigselakten innehöll äfven
de s. k. brudfrågorna. Reformationstiden gjorde
ingen väsentlig ändring i det bestående i detta
hänseende. Utan att vilja förneka, att kyrklig vigsel
ej kan betraktas såsom ett oundgängligt vilkor för ett
äktenskaps erkännande såsom rättsgiltigt, betraktade
äfven den evangeliska kyrkan den kyrkliga vigseln
såsom nödvändig för konstituerandet af ett kristligt
äktenskap och fordrade derför såsom en kyrklig pligt
af sina medlemmar att icke ingå äktenskap utan att
begära kyrklig vigsel. Denna kyrkliga ordning har
också ständigt understödts och stadfästs genom den
evangeliska kyrkans, liksom äfven i allmänhet genom
statens lagstiftning. Betänkliga olägenheter af flere
slag, framkallade derigenom att kyrkans medverkan vid
äktenskapets ingående var nödig äfven för detsammas
borgerliga giltighet, föranledde dock tid efter
annan införandet af en borgerlig form för äktenskaps
ingående, det s. k. civiläktenskapet (se d. o.), dels
såsom obligatoriskt (tvunget), dels såsom fakultativt
(frivilligt) för dem, som sådant åstunda.
Beträffande den liturgiska anordningen af den kyrkliga
vigseln inom den tysk-lutherska kyrkan blef Luther
den förste vägvisaren genom sin för detta ändamål
utgifna »Traubüchlein». Enligt densamma skall
brudvigseln innefatta tre hnfvudmoment, nämligen
1) kopulationen, brudfrågornas framställande,
hvarefter kontrahenterna vexla ringar och presten
lägger deras händer tillsammans med de orden: »Was
Gott zusammenfügt soll kein mensch scheiden», samt
högtidligen i den treenige Gudens namn förklarar dem
vara äkta makar; 2) bibellektionen, uppläsandet af
åtskilliga bibeltexter, som handla om äktenskapet,
samt 3) benediktionsbönen. Detta Luthers formulär
lades till grund för nästan samtliga de äldre
lutherska kyrkoordningarnas vigselritual. Det äldsta
vigselritualet inom den svenska evangelisk-lutherska
kyrkan är det, som förefinnes i Olaus Petris »Een
Handbock påå Swensko» af år 1529. I olikhet med
Luther, som alldeles lösgjorde vigselakten från
dess traditionella förbindelse med mässan och i
stället gjorde den till en sjelfständig akt, ställde
Olaus Petri brudvigseln i närmaste samband med den
allmänna församlingsgudstjensten, i det att en del
af vigselakten försiggick framför kyrkodörren, i det
s. k. vapenhuset, straxt före högmässans begynnelse
och en annan del åter, »brudmässan», följde omedelbart
efter nattvardsdistributionen. Denna »brudmässa»,
som utgör en tydlig reminiscens af medeltidskyrkans »brudmässa»,
begynte med att presten, medan brudparet stod
»under pellet», från altaret läste en kollekt
samt derefter sjöng den s. k. »brudprefationen»,
som utmynnade i en utförlig benediktionsbön öfver
brudparet. »Brudmässan» fick dock begagnas endast då,
när det var fråga om yngre jungfrur, men icke, när
det gällde mera ålderstigna eller enkor. Efter
återkomsten till brudhuset följde äfven en kortare
benediktionsakt. I den »Ordning om äktenskapet»,
som 1571 års kyrkoordning meddelar, vidhålles samma
åskådning som i den gamla kanoniska kyrkorätten,
nämligen att laga fästning (se d. o.) l. trolofning
är tillfyllest för att göra äktenskapet rättsgiltigt;
men i denna ordning föreskrifves på samma gång,
att ingen må saklöst sänggå med sin fästeqvinna,
förrän de undfått kyrkans välsignelse genom kyrklig
vigsel enligt kyrkohandbokens föreskrift. Samma
kyrkoordning medgifver dock, att när några märkliga
orsaker eller hinder förefinnas för vigsel i. kyrkan,
kontrahenterna må begära och undfå kyrkans välsignelse
hemma i husen. I 1614 års kyrkohandbok blefvo
åtskilliga förändringar vidtagna. Den förmaning i
afseende på äktenskapet, som presten, enligt 1529
års handboksformulär, redan före lysningen skulle
ställa till kontrahenterna, flyttades nu in i sjelfva
vigselakten såsom inledning till denna. Vidare skulle
presten efter ringpåsättningen uttala en högtidlig
stadfästelse af äktenskapet med följande slutord:
»Derför fogar jag, såsom en Kristi tjenare, häruppå
dem i äktenskapsstadga och förbund tillsammans i namn
Faders och Sons och den Hel. andas. Amen». Äfven
utvidgades bibellektionen och insattes
välsignelsen i sammanhang med benediktionsbönen
före mässan. Vigtigast torde den förändringen hafva
varit, att hela den till kyrkovigseln hörande akt, som
utfördes före mässan och som förut till största delen
plägat försiggå vid kyrkodörren, nu deremot flyttades
in i kyrkan och utfördes framför altaret. Genom
1693 års handbok skedde inga väsentliga förändringar
i det gängse vigselritualet. Äfven vår nu gällande
kyrkohandbok af år 1811 har i afseende på anordningen
och gången af vigselakten i dess helhet följt de
äldre förebilderna, om än åtskilliga icke ovigtiga
förändringar vidtagits i formuleringen af de till
vigselakten hörande styckena. Särskildt med afseende
på vigselaktens sista stycke, välsignelsen, innehåller
1811 års handbok tvänne alternativa sätt för dess
utförande, nämligen ett kortare och enklare antingen
i hemmet eller i kyrkan, ett annat åter utförligare
och mera högtidligt med brudmässa och brudpell, det
sistnämnda dock med samma inskränkning, som de redan
i 1529 års handbok angifna förhållandena medföra. –
Rörande vigsels förrättande föreskrifva den svenska
kyrkolagen och allmänna lagen, att vigsel skall efter
föregången lysning (se d. o.) förrättas af prest i
vittnens närvaro och i kyrkan, der ej fästehjonen
begära, att den må ske annanstädes. Vigsel får dock
ej förrättas på stora högtidsdagar, såsom förste dag
jul, påsk och pingst, och bör ej häller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
