Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vieusseux ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för Upland författat åtskilliga »flockar», som
emellertid vid slutet af 1200-talet icke funnos
samlade på ett ställe och högeligen tarfvade revision,
samt att af dessa V:s stadganden allt, som befanns
vara tidsenligt, influtit i den nya lagbok, som 1296
af konungen stadfästes. Jämte den hedniske lagmannen
Lumb (Lumber) i Vestergötland, om hvilken några
anteckningar vid den äldre Vestgötalagen förtälja,
att han författat en stor del af den ursprungliga
Vestgötalagen (den s. k. Lums lag), är V. vår
äldste till namnet kände författare på svenska.
Ad. N-n.
Wight [oäjt], en till eng. grefskapet Hampshire
hörande ö i Kanalen, s. v. om Portsmouth, skild från
engelska kusten genom det på smalaste stället endast
3,5 km. breda sundet Solent i n. v. och det något
bredare Spithead i n. ö. Ön är rutformig, 37 km. i
ö. och v., 21 km. i n. och s. Den har en areal af 378
qvkm. och 78,263 innev. (1891). Det mest framstående
draget i dess natur är en midt öfver ön i ö. och
v. gående kedja af kritkullar, afbruten i midten
af ån Medina, öns största vattendrag, som med ett 7
km. långt aestuarium mynnar ut på norra kusten och
delar ön i tvänne hälfter (»liberties»): East och
West Medina. Vid södra kusten ligga flere höjder,
bl. a. Catherines Hill (241 m.), och hela sydvestra
och sydöstra kusten är bergig och brant samt lemnar
med sina ofta sällsamt formade klippor i förening
med de på flere punkter anlagda batterierna och
fästningsverken säkerhet mot hvarje angrepp. Öns norra
del är hufvudsakligen jämn och skogbevuxen. Parkhurst
forest, der timmer hemtas för britiska flottan, är
öfver 1,200 har. Öns geologi lemnar inom en liten
areal tillfälle att studera många olika formationer;
de öfversta lagren tillhöra eocen, de understa
wealden-gruppen. Klimatet är mildt och njuter anseende
att vara synnerligen sundt. Om vintern och våren äro
dock östvindarna mycket frestande för sjuklingar,
och om sommaren är värmen stundom hög. Dels på grund
af sitt milda klimat, dels för sin naturskönhet
besökes ön mycket af resande och sjuklingar, och
under de senare åren har ett stort antal fashionabla
badorter uppstått. De förnämsta af dessa äro Cowes,
vid Medinas mynning, Ryde, Bembridge Sandown,
Ventnor, Shanklin, Freshwater och Yarmouth. Newport,
vid Medina, omkr. 10,000 innev., ar öns hufvudort, men
är jämförelsevis föga besökt af främlingar. Hittills
hafva många delar af ön af brist på jernvägar varit
mer eller mindre otillgängliga, men nu bygges jernväg
mellan Newport, Carisbrooke, Yarmouth och Freshwater
på vestra hälften af ön, och på den östra äro Newport,
Ryde, Sandown och Ventnor förenade genom jernväg,
hvarjämte en annan går utmed Medinas sestuarium från
Newport till Cowes. Befolkningen idkar företrädesvis
jordbruk, hvarjämte en stor del af ön användes till
fårbeten. På södra kusten idkas fiske. Industrien är
obetydlig. Ön sänder 1 ombud till parlamentet och hör
till biskopsstiftet Winchester. – W., som af romarna
kallades Vectis, eröfrades af Vespasianus år 43 och
behölls af romarna i 400 år. 530 eröfrades den
af Cerdic och Cymric samt lades till konungariket
Wessex. Den var derefter länge oberoende, tills
befolkningen frivilligt underordrade sig under Alfreds
son Edvard. Sedan Vilhelm Eröfrarens tid var ön i
allmänhet förlänad åt någon lord, men från Henrik
VII:s tid var öns styrelse anförtrodd åt en guvernör,
hvars titel nu är endast honorar. Såväl af keltiska
som af romerska byggnadsverk finnas rester på ön. Den
förnämsta borgen är Carisbrooke castle, midt på
ön, nära Newport, der såväl briter som romare och
sachsare haft befästningar. Den äldsta nu qvarstående
delen är normannisk (från 11:te årh.): det öfriga
uppfördes på Elisabets tid. Karl I hölls der fången en
längre tid (Nov. 1647–Nov. 1648) före sin afrättning.
Wight [oäjt], Moses, amerikansk målare, f. i
Boston 1827, började 1845 egna sig åt studiet
af porträtteringskonsten och begaf sig 1851
till Europa. Der målade han bl. a. Alexander von
Humboldts porträtt, hvilket i Berlin väckte mycket
bifall. Efter att hafva vistats en tid i sitt hemland
begaf han sig 1860 åter till Europa och slog sig ned
i Paris. Till hans mest bekanta arbeten höra porträtt
af naturforskaren Agassiz, af statsmännen Everett och
Sumner samt af den om staden Boston högt förtjente
Josias Quincy.
Vigilans och Vigilant. Se Vigilera.
Vigilantius, presbyter i Barcelona, Spanien, i slutet
af 4:de och början af 5:te årh., kraftig motståndare
mot munkväsendet. Han var född i södra Gallien,
företog redan som yngling vidsträckta resor och kom
dervid i nära beröring med eremit- och munkväsendet,
som då begynt taga fart inom den Österländska
kyrkan. En tid vistades han hos den berömde Hieronymus
vid Betlehem. De intryck han förde med sig hem gjorde
honom alltmera öfvertygad om eremit- och munklifvets
förkastlighet ur kristlig synpunkt, och han började
i både skrift och tal väldeligen angripa såväl detta
»onyttiga» lif som ock det presterliga celibatet och
askesen i allmänhet. Han blef alltså en efterföljare
till den romerske munken Jovinianus. Båda dessa män
kunna betraktas såsom ett slags reformatorer inom
kyrkan mot den framträdande medeltidsandligheten. V:s
förnämste motståndare var Hieronymus.
J. P.
Vigilera (af Lat. vigilare, vara vaksam), arbeta
ifrigt för att genomdrifva någonting; anskaffa
penningar, låna pengar (»vigga»). – Vigilans [-la’ngs],
ifrigt bemödande för en saks genomdrifvande;
upptagande af ficklån. – Vigilant, som har vana
att vigilera.
Vigilia (plur. vigiliae), Lat., egentl. vaka,
nattvak. 1. Nattvakt i det romerska lägret. Se
Castra, sp. 86. – 2. I katolska land benämning
på den med gudstjenstliga förrättningar firade
dagen före en större kyrklig högtidsdag, således
motsvarande vårt »afton» i julafton, påskafton
(Fr. la veille de Pâques) o. s. v. Namnet »vigilier»
betecknar urspr. de förste kristnes nattliga
gudstjenster under förföljelsernas tider. Dylika
sammankomster till gudstjenst fortforo äfven efter
kristendomsförföljelserna (i synnerhet helig blef
påskvigilien), men de urartade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
