Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viðrir ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
repititören vid k. operan Sven W. Under signaturen
U. C. W. utgaf hon 1799 ett litet häfte Erotiska
sånger, som inrymmer hennes bästa alster. Sedermera
offentliggjorde fru W. endast öfversättningar af
romarerna »Munken» (af Lewis, 1800) och »Victor
eller skogsbarnet» (1803) samt ett häfte med titel
Höstaftnarne (1811), till större delen upptaget
af öfversatta prosastycken. Vorden enka 1812,
flyttade hon 1814 till Vestergötland och öppnade
1830, i förening med en sin dotter, en flickpension
i Mariestad. Sedan Lénström upplifvat minnet af den
fullständigt glömda diktarinnan genom att utgifva
hennes Samlade vitterhetsförsök (två uppl. 1840, med
företal af Franzén), tilldelade Svenska akademien
henne s. å. sin jeton i guld, dervid uttalande,
att hennes toner återkallade »en hågkomst från den
gustavianska sångens dagar». Hon dog kort derefter,
d. 19 Febr. 1841. – Fru W:s poetiska ingifvelser,
som röra sig på ett ganska begränsadt område,
kännetecknas af blid och varm känsla, behagfull
täckhet och en erotisk trånad, hvilken på en gång
skyggt och passioneradt utsjunges i åtskilliga af
hennes dikter. Versifikationen är i allmänhet ledig
och välljudande; diktionen bär ej den starka prägel
af förfranskning, som i allmänhet vidlådde svensk
poesi på 1790-talet. Den unge Atterbom bemödade sig
i »Phosphoros» (1810–11) öfver höfvan att upphöja
fru W:s literära betydenhet, dels för att derigenom
kunna nedtrycka fru Lenngrens, dels ock emedan han
tilltalades af den halft naiva vällustigheten i hennes
poem Korgen. Bland de mera lyckade af fru W:s dikter
må äfven nämnas Gumman, Fjäriln och Vid min sons
död. Dessa jämte ett fåtal andra originaldikter af
jämförelsevis otadlig beskaffenhet hafva emellertid
icke räckt till att förvärfva henne en på långt när så
framstående plats på parnassen som den fosforisterna
ville tillerkänna henne.
Vidtsköfle, socken i Kristianstads län, Gärds
härad. Areal 4,701 har. 1,081 innev. (1891). V.
bildar med Degeberga ett till egaren af Vidtsköfle
gård patronelt pastorat, Lunds stift, Gärds kontrakt.
Vidtsköfle, gods i Vidtsköfle, Degeberga,
Magiehems och Åhus socknar, Kristianstads län,
omfattar 24 7/24 nitl, med ett taxeringsvärde af
1,052,500 kr. (1891). Vid gården finnas bränneri,
tegelbruk, qvarnar och husbehofssåg. Den slottslika
manbyggnaden, uppförd 1553–77, består af fyra
sammanhängande trevånings tegelstenshus, som omsluta
en rymlig borggård. I s. ö. och n. v. resa sig runda
hörntorn; i sydöstra delen af borggården finnes ett
fyrkantigt trapptorn. Förr gick rundt omkring hela
slottet en väktaregång med 25 styckegluggar. V.,
som redan under medeltiden var en befäst gård
(Vithskyflae), hade sin förste kände egare i Gregorius
Pedersson (Krognos), omkr. 1355. Från början
af 1400-talet till 1587 egde den danska slägten
Brahe och 1587–1826 slägten Barnekow gården, som
sistn. år såldes. Den ärfdes 1840 af hofmarskalken R.
Stjernsvärd (d. 1867), som satte den i utmärkt skick,
och hvars son ryttmästaren C. G. Stjernsvärd sedan
1870 eger densamma.
Vidua paradisea. Se Paradisenkan.
Widukind (Wittekind), sachsernas stridbaraste
härförare i krigen mot Karl den store, var folkvald
hertig öfver de westfaliske sachserna. Han ledde
dessas resning 774, då Karl den store var uti
Italien, men när de fleste sachsiske ädlingarna
vid riksdagen i Paderborn 777 ville underkasta sig
Karl, flydde W. till Jyllands konung. Han eggade
sachserna till ny resning 778 och härjade frankiska
Rhenlandet, tills han måste vika för den från Spanien
återvändande Karl. Men 782 var W. åter ute i härnad
och nedgjorde vid berget Süntel en frankisk här,
hvarefter Karl hämnades hårdt med att vid Verden låta
afrätta 4,500 sachser. Detta blef signalen till en ny
förtviflad resning och en treårig strid, i hvilken
sachserna voro underlägsna, hvarefter W. lät förmå
sig att komma till Attigny och emottaga dopet. Hans
senare lefnadsöden äro okända, men folksägnen vet
förtälja, att han af Karl utnämnts till hertig
öfver sitt hemland och stupat 807 i ett fälttåg mot
schwaberna. Jfr Diekamp: »W. der sachsenführer»
(1877).
Widukind (Wittekind), forntysk häfdatecknare, munk
i det berömda klostret Corvey (Westfalen), skref
967 o. följ. åren, eldad af Otto den stores bragder,
på latin det sachsiska folkets historia t. o. m. Otto,
Res gestae saxonicae (i 3 böcker), som än i dag utgör
den på sitt område vigtigaste källskriften. W:s
politiska synkrets är inskränkt, men han är i sina
uppgifter sanningskär och tillförlitlig. I stilen
härmar han Sallustius. W. dog omkr. 1004. Hans
verk är utg. af bl. a. Waitz i »Monumenta Germaniae
historica» (bd 3, 1839; ny uppl. 1861). Jfr Köpke:
»W. von Corvei» (1867).
Vidöstern, en af Smålands största insjöar, belägen
på gränsen mellan Jönköpings och Kronobergs län,
42 qvkm., 23 km. lång i n. och s., men högst 5,5
km. bred, 144 m. öfver hafvet. Sjön genomflytes af
Lagan och upptager från ö. Toftaån med Hindsens,
Furens och Flårens vatten.
Wieck [vik], Friedrich, tysk pianist, f. 1785,
d. 1873, studerade teologi, men egnade sig sedan åt
pianotillverkning och musiklånaffär, slutligen åt
piano- och sångundervisning i Leipzig och Dresden. Som
pianolärare åtnjöt han stort anseende, sedan han
utbildat sina döttrar, Klara (se Schumann) och Marie
(f. 1832, konserterade i Stockholm 1879, 82 och
86). Han utgaf Klavier und gesang (1853) samt flere
häften etyder. Efter hans död utgaf dottern Marie hans
Musikalische bauernsprüche äfvensom sångöfningar. Ett
arbete Materialien zu F. Wiecks pianofortemethode
utgafs af sonen Alwin W. (f.1821, d. 1885, violinist
vid italienska operan i Petersburg 1849–59). A. L.
Wied [vid], fordom riksomedelbart grefskap i
Westfaliska kretsen, hörde sedan 11:te årh. till
slägten Wied (se nedan), hvars ättlingar på
qvinnolinien ännu ega detsamma. Efter midten af 15:de
årh. var grefskapet deladt i det öfre grefskapet
Wied-Runkel (220 qvkm., vid Lahn i det forna
hertigdömet Nassau) samt det nedre grefskapet
Wied-Neuwied (600 qvkm., med staden Neuwied,
se d. o.). Vid stiftandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
