Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vial ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
journalist, son af V. 1, född i Kristiania d. 23
Nov. 1840, tog jur. kandidatexamen 1865 och slog
sig för en kort tid ned som advokat i Ekersund, men
flyttade sedan till Kristiania, vid hvars teater han
hade den artistiska ledningen om hand 1877–79. V. har
varit en trägen medarbetare i flere tidningar och
utgifvit flere mest humoristiska berättelser, såsom
Alexander Möllers erindringer (1875) En professor
(1882), och Et testamente (1884), samt dramatiska
arbeten och kritiska uppsatser, bl. a. Nogle
bemærkninger i anledning af naturalismen (1884). I
början af 1860-talet uppsatte V. och några andra den
ännu bestående skämttidningen »Vikingen». hvilken han
redigerade under några år. E. H.
Wibell, Olof af, ämbetsman, född d. 10 Febr. 1752,
var son af Nils Wibelius (kyrkoherde i Södertelge och
Tveta församlingar). Student i Upsala 1774, aflade han
juridisk examen 1776 och antogs s. å. till auskultant
vid Åbo hofrätt. Jämte det han tjenstgjorde der,
erhöll han åtskilliga juridiska förordnanden och
uppdrag, och befordrades 1783 till landssekreterare
i Åbo och Björneborgs län samt utnämndes 1794 till
lagman i Karelska lagsagan. Han deltog i stiftandet
(1797) af Finska hushållningssällskapet, hvars
förste sekreterare och sedermera ordförande han
var och förordnades 1799 till ledamot af Finska
strömrensningsdirektionen. I Dec. 1801 förordnades
W. till vice landshöfding i Åbo och Björneborgs län,
och 1803 utnämndes han till landshöfding i Kuopio län
(Savolaks och Karelen) och vann såsom sådan ett namn
i Finlands häfder. Vid de ryska truppernas infall
i Finland 1808 erhöll W. konungens befallning att
i Savolaks och Karelen samt Kymmenegårds län söka
tillvägabringa en landsstorm till Finlands försvar och
att vid fiendens framträngande i länet qvarstanna och
söka efter möjlighet beskydda landets innevånare. I
enlighet med denna befallning förblef han i länet,
äfven sedan Kuopio i Mars 1808 fallit i fiendens
händer. Emot en af den ryske öfverbefälhafvaren
Buxhoevden d. 2 April 1808 utfärdad proklamation,
enligt hvilken de finska officerare, som kämpade
i armén, inom viss tid borde återvända till sina
hemorter vid äfventyr att, om de åtföljde armén till
Sverige, mista både löner, boställen och egendom,
protesterade W. i ett bref till Buxhoevden,
erinrande om, att enligt landets lag, som segraren
lofvat upprätthålla, vapenlösa hustrur och barn
icke finge lida för de frånvarandes skull. Den
öfverklagade åtgärden blef sedermera uppskjuten och
slutligen inställd. W:s beslutsamma handlingssätt i
denna sak har blifvit förevigadt i J. L. Runebergs
vackra dikt »Landshöfdingen» i »Fänrik Ståls
sägner». Länet befriades någon tid derefter genom
Sandels’ armékår från den fientliga ockupationen,
hvarefter W. d. 31 Maj 1808 upphöjdes i adligt stånd
och 1809 erhöll namnet af W. Men då ryssarna i Juni
1808 åter framträngde, ansåg han sig icke vidare
kunna qvarstanna, utan åtföljde Sandels’ trupper på
deras reträtt. Hans förhållande gillades i allo af
konungen, som i Febr. 1809 transporterade honom till
landshöfding i Karlstads län. W. valdes 1812 till
ledamot af Vetenskapsakademien och af Landtbruksakademien. Han erhöll
1813 på egen begäran afsked från landshöfdingeämbetet
och dog i Karlstad d. 1 Juli 1823.
M. G. S.
Wiberg, Karl Fredrik, skolman, arkeolog, född i
Stockholm d. 17 Juli 1813, blef 1834 student i
Upsala, der han 1837 aflade prestexamen samt,
efter att en tid hafva utöfvat extra-ordinarie
tjenstgöring på såväl prest- som skolbanan, 1842
filos. kandidatexamen. Han promoverades s. å. till
filos. doktor samt tog 1844 teol. kandidatexamen. 1847
utnämndes han till lektor i historia i Gefle, der
han afled natten emellan d. 4 och 5 Febr. 1881. Vid
sidan af sin lärareverksamhet sysselsatte W. sig med
författareskap af dels pedagogisk, dels arkeologisk
art. Bland hans för skolan afsedda arbeten äro
märkligast Atlas till Sveriges historia (1856) och
Atlas öfver allmänna historien (1859–1862; flere
uppl.), bägge utarbetade i förening med T. von
Mentzer, de första i sitt slag i Sverige och mycket
använda. Han utgaf vidare Historisk-geografisk
öfversigt af gamla verlden (1850), Lärobok i
nyare geografien för elementarläroverken (1852),
Öfversigt af nyare historien (1854; 2:dra uppl.
1870), Lärobok i fäderneslandets historia (1863;
2:dra uppl. 1870). Såsom arkeolog sysselsatte han
sig förnämligast med den skandinaviska Norden och
författade Asarna efter nyare, deribland slaviska,
källor (1853), Bidrag till kännedomen om grekers och
romares förbindelse med norden och om de nordiska
handelsvägarne (i Gefle allm. lärov. program
1861; utg. i bokform 1868 med titeln De klassiska
folkens förbindelse med norden och inflytande på
dess civilisation, 2:dra uppl. 1878; öfvers. på
tyska), Om grekernas och etruskernas inverkan på
bronskulturen (i ofvann. lärov. progr. 1869;
öfvers. i »Archiv für Anthropologie», 1870), Louis
De Geer et la colonisation wallonne en Suède (i
»Bulletin de l’Institut archéol. liégeois», bd 12,
1876) och Fornariska folkens behandling af sina döda
(i ofvann. lärov. progr. 1877). Derjämte utgaf han
Gestriklands runstenar (2 hftn 1865, 1867). W. var
korresp. led. af Vitt. hist. o. ant. akad. (1861)
och medlem af Nord. oldskriftsselskab i Köpenhamn.
Wiberg, Martin, mekaniker, född i Skåne d. 4
Sept. 1826, blef student i Lund 1845 ock filos.
doktor 1850 samt har sedan dess nästan uteslutande
sysselsatt sig med praktisk mekanik. Bland hans
uppfinningar må nämnas: en räknemaskin, som väsentligt
skiljer sig från den Scheutzska, och med hvilken
han uträknat och tryckt Logaritmtabeller (1875),
som utgifvits äfven på tyska, franska och engelska,
en kupéuppvärmningsapparat, som användes på flere
svenska jernvägar, en kontrollapparat för bestämmande
af tåghastigheten på jernvägar, sjelftömmande
postlådor, en s. k. bottenhuggare för upphemtande af
djur och växter från hafsbottnen, hvilken prisbelöntes
vid verldsutställningen i Filadelfia 1876, maskiner
för förfärdigande af tändsticksaskar, som funnit
användning äfven utomlands, s. k. remisskistor, som
användas vid statens jernvägar, samt en gräddsättare
och en separator.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
