Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Veuve Cliquot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frihetstidens vexelkontor hade en alldeles egendomlig
betydelse och svarade ej mot den ofvan gifna
definitionen af vår tids vexelkontor. De spelade en
betydande rol i Sveriges ekonomiska och politiska
historia och äro genom sin uppkomst och egendomliga
art samt sina i partilifvet djupt ingripande öden
synnerligen karakteristiska för tidens politiska
ekonomi. Hattpartiet, som efter Hornska ministèrens
fall 1739 tog ärendenas ledning, utmärkte sig dels
genom att i sin handels- och industrilagstiftning
till sina yttersta konsekvenser tillämpa de då ännu
allmänt herskande merkantilistiska doktrinerna, dels –
och detta var det egentligen nya i förhållande till
den tidigare frihetstidens ekonomiska vishet – genom
sin penninghushållning och kreditlagstiftning. De
utgingo från grundsatsen att i Riksens ständers bank
skapa en inhemsk penningekälla, som till bättre
pris än utländingen stod näringsidkare till buds
med kapitalförlag och gjorde dem mer oberoende af
utländska penningeförhållanden, och öppnade derför
banken för lån på billig ränta och mot hypotek ej
blott af fast egendom och metaller, utan äfven af
manufakturiernas öfriga råämnen och
tillverkningar. Derjämte användes bankens medel till lån åt
offentliga institutioner, såsom Manufakturkontoret,
för att genom premier och understöd af alla slag
uppmuntra industrien, och framförallt åt kronan,
för att täcka bristen i staten och skaffa medel
till en ofta äfventyrlig utrikespolitik. All denna
frikostighet möjliggjordes genom att utsläppa
ofantliga massor af sedlar i rörelsen, vida mer än
som för landets behof af cirkulerande mynt eller
myntrepresentativ var nödigt. Samtidigt minskade
man bankens förråd af metallisk valuta, så att
banken 1745 egde knappt 1/8 i metallförråd af den
utelöpande sedelstocken och öfriga vid anfordran
betalbara skulder. Pappersmyntet föll i värde; det
redbara myntet försvann ur rörelsen, och sedlarna
sökte sig tillbaka till banken. Genom kung. d. 23
Okt. 1745 måste banken tills vidare stängas för
invexling- af sina sedlar; endast små kopparplåtar
och slantar utlemnades såsom skiljemynt. Bankens
stängning hindrade icke Hattarna att fortsätta
med sin penninghushållning. Tvärtom gjordes
banken derefter i ännu högre grad än förut till
förläggare för såväl den enskilda hushållningen som
statens finansiella behof genom utsändandet af nya
sedelmassor, som ytterligare sänkte sedelvärdet. Den
svenska specieriksdalern ( = 3 dlr sm. = 9 dlr
km. = 36 mark km.) motsvarade enligt silfvervärde
och författningar den i Sveriges utrikeshandel
mest förekommande Hamburger-banko-riksdalern,
som således vid parikurs noterades 36 mark km. i
svenska pengar. Då nu det inhemska sedelmyntet föll
i värde i förhållande till silfvermyntet, fick man
naturligtvis äfven vid köp af vexlar på utlandet
betala prisskilnaden. 1747 i Dec. var medelpriset på
den hamburgska bankoriksdalern vid vexelköp 47 1/4
mark i svenska sedlar, hvilka således sjunkit nära
till tre fjerdedelar af namnvärdet. De ledande
statsmännen ansågo orsaken förnämligast ligga i en
för riket oförmånlig handelsbalans, som, då
skulderna till utlandet öfverstege fordringarna, måste
föranleda utströmmandet ur riket af ädla metaller
och derigenom stegra priset på dessa i förhållande
till pappersmyntet. Det gällde derför att minska
undervigten i handeln; men då detta först småningom
skulle kunna uppnås genom skärpta importförbud, ökad
utförsel m. m., beslöt man att genom konstlade medel
försöka i hast åstadkomma en bättre betalningsbalans
med utlandet och sänka priset på utländska vexlar för
att derigenom äfven höja det inhemska pappersmyntets
värde. Detta skulle ske derigenom att kronan och
de förnämste handlandena förenade sina krafter att
fälla vexelkursen. Den 12 Dec. 1747 afslöto sekreta
utskottets deputerade i detta syfte kontrakt med det
»första vexelkontoret», hvars främste medlemmar
voro presidenten Erland Broman och köpmännen
Th. Plomgren, G. Kierman, J. Lefebure och, från
1750, Klas Grill. De associerade, hvilkas namn
enligt tidens tro på nödvändigheten af sekretess
i statshushållningen hemlighöllos till och med
för sekreta utskottets medlemmar, förbundo sig
att under år 1748 sälja vexlar på utlandet till 42
mark per riksdaler holländsk courant[1],
under 1749
till 41 mark och 1750 samt följande år till 40 mark
eller mindre, emot det att de fingo uteslutande
rätt att köpa kronans alla vexlar på de inflytande
franska subsidierna och öfriga penningtillgångar
utomlands till det pris, räknadt för hvarje rdr
hamb. banko, hvartill de åtagit sig hålla kursen per
rdr holl. cour., vidare att de fingo öppen kredit i
banken intill 300,000 dlr sm. för räntefria lån på
kortare tid vid trängande behof samt såsom ersättning
för möjliga förluster och oundvikliga kostnader,
särskildt intressen på de utländska lån, som de på
egen kredit måste anskaffa, 150,000 dlr sm. årligen på
vinst och förlust. De associerade lyckades verkligen
uppfylla sin förbindelse; kursen föll stundom ned
till 36 mark per rdr hamb. banko, d. v. s. till pari,
trots sedelstockens fortfarande tillväxt. Detta var en
följd af den synnerligen lifliga affärsföretagsamhet,
som Hattarnas ekonomiska lagstiftning alstrade,
och af lyckliga utländska handelsförhållanden; men
förtjensten tillskrefs företrädesvis vexelkontoret,
och vid kontraktstidens utgång förnyade regeringen
d. 8 Juli 1754 kontraktet för 3 år med samma
associerade, »det andra vexelkontoret». 1755 skakades
emellertid den internationella penningmarknaden af
det utbrytande kriget mellan England och Frankrike
och Lissabons fullständiga ödeläggelse. Den minskade
krediten i Hamburg, London och Amsterdam återverkade
på de svenska affärsförhållandena, och från Dec. 1755
började vexelkursen å nyo stiga, trots nya förskott
af banken och andra förmåner till vexelkontoret. Det
är från denna tid, som å ena sidan insigten började
klarna, att vexelkontoren voro endast ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
