Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wetterbergh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senare åren har W. egnat sig åt den s. k. suggestiva
psykoterapien. Han är den förste svenske läkare,
som användt denna läkemetod, och han har i detta ämne
utgifvit flere större och mindre arbeten, bl. a. Der
hypnotismus und dessen anwendung in der praktischen
medicin (Wien o. Leipzig, 1891). Många läkare,
både in- och utländska, hafva hos W. studerat den
suggestiva terapien.
Wettin, borg vid Saale i nuv. preussiska
regeringsområdet Merseburg (Sachsen), invid staden
med samma namn (omkr. 3,500 innev.). Efter denna borg
(nu ruin) var en gammal dynastslägt i Thüringen
uppkallad, från hvilken samtliga nu regerande
sachsiska hus härstamma. Som dess stamfader gäller en
grefve Dietrich (Dedi), som stupade 982 i Italien mot
sarasenerna. En af hans efterkommande, Henrik, fick
omkr. 1089 Meissen i förläning, och genom en slägting
(måhända kusins son) till denne, Konrad (1130–56),
kom huset W. i ärftlig besittning af Meissen.
Vettisfossen, ett af Norges märkligaste vattenfall,
i Aardal, Sogn, uppstår genom Morke-Koldedölaelfvens
fall utför en lodrät klippvägg af 260 m. höjd, hvarvid
vattnet upplöses i ett fint moln. Som vattenmängden
är obetydlig, gör forsen stundom vid långvarig torka
ett mindre storartadt intryck. Vintertiden omgifves
V. ofta till halfva sin höjd af ett isskal. Genom
att stiga uppför Vettisgalderne kan man komma upp
ofvanför fallet. E. H.
Vettius Valens, berömd romersk läkare under kejsar
Claudius, var en af Messalinas älskare och blef vid
hennes fall, år 48, afrättad.
Vettle härad. Se Vätle härad.
Wettstein [-stajn], Johann Jacob, schweizisk
protestantisk teolog, född i Basel 1693, blef 1717
hjelpprest i sin födelsestad, men afsattes 1730
för irrlärighet och kallades 1733 till professor i
kyrkohistoria vid remonstrantkollegiet i Amsterdam,
der han dog 1754. Han är känd genom sin kritiska
uppl. af Nya testamentet (2 foliobd, 1751–52). Hans
Prolegomena till Nya test. utkommo 1730 (nya uppl
1764 och 1831).
Vetturino (Ital., af Lat. veterinus, som hör till
lastdjur eller dragare), person, som tillhandahåller
skjuts (vettura) åt resande uti Italien; forman;
diligenskusk; hyrkusk.
Wetzel, Karl Friedrich Gottlieb, tysk skald, f. 1779,
d. 1819, förutsade 1805, i Magischer spiegel,
drinnen zu schauen die zukunft Deutschlands, 1806
och 1807 års händelser. Hans skådespel Jeanne d’Arc
(1817) är diktadt i verklig shaksperisk anda och
vida trognare mot historien än Schillers »Jungfrau
von Orleans». W:s originella sorgspel Hermannfried
(1819) och hans lyriska krigssånger (1815) vittna
äfven om en äkta poetisk natur.
Wetzlar, stad i preussiska
regeringsomr. Koblenz (Rhenprovinsen),
vid Lahn och flere jernvägslinier. 7,844
innev. (1885). Gymnasium. Märklig kyrka (12:te–15:de
årh., ofullbordad), i hvilken koret är bestämdt för
evangelisk, skeppet för katolsk gudstjenst. I trakten
finnas jerngrufvor. Jerntillverkning, ylleväfveri
samt tillverkning af handskar, hårarbeten och
konstgjorda gödningsämnen. – W. blef i 12:te årh. fri riksstad och var
1693–1806 säte för rikskammarrätten (se d. o.). 1803
förlorade staden sin riksfrihet och förenades med
furst Dalbergs stater. 1815 kom den till Preussen. Vid
W. segrade tyskarna under ärkehertig Karl d. 15 Juni
1796 öfver fransmännen under Jourdan.
Wetzstein [-stajn], Johann Gottfried, tysk arabist,
född 1815 i Ölsnitz, Sachsen, studerade i Leipzig
sedan 1836 orientaliska språk, blef docent i arabiska
i Berlin 1846 och preussisk konsul i Damaskus
1848, der han utöfvade en långvarig, i synnerhet
för vetenskapen, men äfven i politiskt hänseende
framgångsrik verksamhet. Så lyckades han bilägga
fientligheterna mellan turkarna och de krigiske
innevånarna i Hauran, och under förföljelserna mot
de kristne år 1860 var hans hus jämte Abd-el-Kaders
ett af de få, som tordes gifva skydd åt de flyende
till franska truppernas ankomst. Efter återkomsten
till Berlin 1862 har han utan officiel anställning
verkat såsom »privatlärd» och främste kännare af det
lefvande arabiska språket, hvarvid han särskildt
afsett att belysa Gamla testamentets skrifter med
bidrag af det nuvarande Syriens och Palestinas
geografi, språk och seder och deröfver publicerat
flere afhandlingar i »Zeitschr. d. deutschen
morgenländischen gesellschaft», »Berliner
zeitschr. für erdkunde», »Zeitschr. für ethnologie»
och »Zeitschr. d. deutschen Palästinavereins». Af hans
öfriga arbeten äro de förnämsta Reiseberichte über
Hauran und die Trachonen mit karte, inschriften
(1860), Griechische und lateinische inschriften
gesammelt auf reisen in den Trachonen (i
»Abhandl. d. Berl. Akad. d. wissenschaften». 1864),
Sprachliches aus den zeltlagern der syrischen wüste
(i »Zeitschr. d. deutsch. morg. ges.»: 1868). Hans
stora samling af arabiska handskrifter (öfver
2,000) har inköpts af k. biblioteket i Berlin.
H. A.
Veuillot [vöjå], Louis, fransk publicist och klerikal
partigängare, f. 1813, fick skaffa sig bildning
på egen hand, började vid 19 års ålder skrifva i
tidningar och ådrog sig genom sin häftiga polemik
flere dueller. Han var i unga år en lättsinnig
skeptiker, tills han vid ett besök i Rom 1838 under
påskveckan rönte så starka intryck af de praktfulla
religiösa ceremonierna, att han omvände sig till
troende katolik och från denna stund egnade sig
åt den påfviska hierarkiens försvarande. Till en
början skref han uppbyggelseböcker, religiösa
romaner, t. o. m. psalmer. Han var byråchef i
inrikesministeriet 1842–43 och derefter medarbetare
i tidningen »Univers religieux», på hvilken han
tryckte sin prägel, och hvars hufvudredaktör han
blef 1848. Med kraft och talang, men hänsynslöst
och lidelsefullt förde han der krig på lif och död
mot den fria undervisningen och universitetet, mot
vetenskapen och framåtskridandet. Tidningen indrogs
1860, på grund af dess hållning gent emot Napoleon
III:s italienska politik, men utgafs från 1867 å nyo
af V. i samma anda. Vid vatikanska konciliet 1869–70
var V. med i Rom och förstod att genom hotelser och
denunciationer skrämma det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
