Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskapssocieteten i Upsala ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i samma ordalag, skulle konungen anses hafva gifvit
sanktion. Liknande bestämmelse infördes i 1812 års
spanska konstitution och har ingått i den norska
grundlagen, der dock inskränkt till de frågor, som
i egenskap af lagfrågor i egentlig mening genomgå
odelstings och lagtings behandling, hvartill kommer,
att konungen enligt norska grundlagen har fullständigt
laginitiativ. (Om den s. k. vetostriden i Norge,
se Norge, sp. 1401–02.) Eljest förekommer veto i
den monarkiska staten såsom den negativa sidan af
sanktionsrätten (se Sanktion), och monarkens veto
är absolut (utan inskränkningar). I sammanhang
härmed bör nämnas den rätt till veto, som i det
tyska Förbundsrådet tillkommer Preussen i vissa i
författningen uppgifna frågor (särskildt sådana,
som röra armé och flotta), äfven om dess mening
skulle vara i minoriteten. I Schweiz, hvarest
förbundsregeringen, oaktadt den eger laginitiativ,
saknar hvarje slags veto, gifves ett veto utgående
från folket, det s. k. referendum, enligt hvilket
alla lagar föreläggas folket i de särskilda
kantonernas primärförsamlingar till antagande eller
förkastande. H. L. R.
Wetstein. Se Wettstein.
Wette, W. M. L. de. Se De Wette.
Vette härad, i Göteborgs och Bohus län, ingår i
Norrvikens domsaga och fögderi samt omfattar socknarna
Skede, Tjärnö, Näsinge, Hogdal och Lommeland. Areal
46,692 har. 10,839 innev. (1891).
Wetter (T., väder; grufluft). Schlagende wetter
benämnes af tyska bergsmän den vid antändning
explosiva blandning af luft och grufgas (se d. o.),
som ofta förekommer i stenkolsgrufvor. Uttrycket
skulle på svenska kunna återgifvas med »sprängluft»
eller »knalluft» (hvarmed dock vanligen förstås
en blandning af luft och väte). Hastiga och starka
ändringar i lufttrycket, hvilka i synnerhet förekomma,
då ett oväderscentrum passerar orten, föranleda
ofta en hastig utströmning af grufgas ur jorden
ut i grufvan, och vid sådan väderlek kan derför
fara för explosion uppstå äfven i en väl ventilerad
grufva. En sådan utströmning inträffar icke blott,
såsom man förr antog, vid hastigt barometerfall, utan
stundom äfven vid hastig barometerstigning, och den
torde bero derpå att lufttrycksändringen förorsakar
remnor eller sprickor i de berg- eller jordlager, som
instänga den ofta under högt tryck stående grufgasen.
N. E–m.
Vetter [vättä’r], Jean Hégésippe, fransk målare,
f. 1820 i Paris, lärjunge af Steuben, uppträdde
först 1842 med ett porträtt, men egnade sig sedan åt
framställning af anekdoter ur kända personligheters
lif, i hvilken art af konst han anses för den mest
begåfvade. Han lyckades dervid bäst i smärre bilder,
fulla af spiritualitet och humor. Så redan 1851 i
Rabelais, behagligt drömmande framför en solbelyst
mur, och Molière hos sin barberare samt till 1855
års verldsutställning Le quart d’heure de Rabelais
(denne låter häkta sig på ett landtvärdshus – för att
få fri resa till Paris – sedan han lurat i folket,
att han hade lagat i ordning gift åt kungen). Mindre
lyckade äro hans ensamma figurer från flydda tider.
Bättre synas hans senare bilder, såsom fajanskonstnären
Palissy framför smältugnen i sin verkstad (1861,
såld för 25,000 fr.), Molière på frukost hos Ludvig XIV (1864)
samt en ytterst spirituelt och med komisk styrka återgifven
scen ur Molières Les précieuses ridicules. Oaktadt
svårigheten att måla slika dramatiska scener,
som helt och hållet bero på skaldens uppfinning,
har det lyckats V. att föra öfver hans bild till det
måleriska och rent åskådliga. V. har sedan målat Den
döende Mazarin (1872, de båda sist nämnda i museet
i Luxembourg), Flykten till Egypten (1874) m. m.
C. R. N.
Wetterau kallas den jämna, bördiga landsträckan
mellan Vogelsberg och Taunus, till större delen
tillhörig hessiska prov. Oberhessen, till en mindre
del preuss. prov. Hessen-Nassau.
1. Wetterbergh, Karl Anton, känd under psevdonymen
Onkel Adam, författare af romaner, noveller och
skrifter för barn, läkare, föddes i Jönköping d. 6
Juni 1804 och var son af sedermera hofrättsrådet
Anders Johan W. (f. 1769, d. 1840), en vitter man,
som vid sidan af sin juridiska verksamhet var en
frisinnad publicist under Gustaf IV Adolfs tid,
en poetisk öfversättare i den akademiska smaken
(bl. a. har han öfversatt Popes »Menniskan»). Af
fadern erhöll W. en mycket ovanlig uppfostran,
helt och hållet i frihet, hvilket tidigt utvecklade
hans sjelfständighet. 1822 blef han student i
Lund och egnade sig först åt juridiken, men slog
efter någon tid om och började, såsom mera hågad
för naturvetenskapliga studier, att läsa till
medicinsk examen. Under mycket stora ekonomiska
svårigheter, delvis försörjande sig genom att
gifva lektioner i kemi och för öfrigt med vänligt
understöd af prosektor Pramberg, fullbordade
W. sina medicinska studier. Han blef 1831
med. kandidat, 1834 med. licentiat och 1835 kirurgie
magister. 1837 utnämndes han till regementsläkare
vid Jämtlands fältjägareregemente och bosatte sig i
Östersund. Redan 1832 hade han (under psevdonymen
C–gh) försökt sig i »Stockholmsposten» såsom
novellist, men sedermera låtit pennan hvila. 1840
började han åter sin vittra verksamhet och detta
med ovanlig framgång. Detta år och de följande
offentliggjordes hans första, af humoristiskt
sinnelag och förträfflig skildringsgåfva utmärkta
»genremålningar» i »Aftonbladet» under märkena Onkel
Adam, Alexis, Pfefferkorn och Bagatelli, af hvilka det
förstnämnda blef det varaktiga. De utgåfvos i bokform
under titlarna Genremålningar (1842) och De fyra
signaturerna (1843; 2:dra uppl. 1857) samt följdes
af en hel rad noveller och romaner: Guvernanten
(1843), skrifven alldeles särskildt såsom gensaga
emot Orvar Odds obarmhertiga skämt med guvernanterna,
hvilkas ställning Onkel Adam fann värd medkänsla
och icke löje, Får gå! (1844), Ett namn (1845),
Pastorsadjunkten (s. å.; 2:dra uppl. 1849), Paralleler
(1846). Derjämte författade Onkel Adam den enaktspjes
Pröfningen, med hvilken Nya teatern (nuv. Dramatiska
teatern) invigdes 1842. Nästan alldeles tillfälligt
hade han råkat in på författarebanan. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
