Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vers ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådant djur. Alltid finnas nämligen större eller
mindre afvikelser från den strängt bilaterala
symmetrien. Så ligger t. ex. tarmkanalen, som i regeln
är längre än kroppen, i krökningar och vindningar,
som icke falla i kroppens lodräta midtplan; vidare
ligga hjertat och mjelten mera åt venstra, lefvern
deremot åt högra kroppshalfvan. De pariga organen
kunna vara olika starkt utvecklade, t. ex. ormarnas
lungor, foglarnas honliga könsorgan, för att nu icke
tala om flundrefiskarna, hvilka hafva båda ögonen
på ena kroppssidan och hufvudets ben förskjutna åt
ena sidan. I motsvarighet till kroppens bilateralt
symmetriska byggnad urskiljer man hos ryggradsdjuren
en rygg- och en buksida. Den senare utmärkes
derigenom att munnen och tarmöppningen hafva sin
plats på densamma. De segment, af hvilka många bland
de vigtigaste organen i ryggradsdjurens kropp äro
sammansatta, äro icke synliga utvändigt, utan blott
i kroppens inre byggnad, ofta endast vid dess första
utveckling. – Kroppsbetäckningen är af skiljaktig
beskaffenhet, i det att bildningar af allahanda
slag uppträda i och från huden, t. ex. (att nu tala
i största allmänhet) hår hos däggdjuren, fjädrar hos
foglarna, fjäll och plåtar hos kräldjuren, vårtor
hos amfibierna och fjäll hos fiskarna. Tämligen
allmänt höjer sig läderhuden på sin yttre, mot
öfverhuden vända sida i s. k. hudpapiller, hvilka än
äro känselorgan, än – och detta långt allmännare –
innehålla kapillärkärl.
Om man bortser från de hornartade eller benartade
bildningar, som uppstå från huden, är ryggradsdjurens
skelett ett inre, som utvändigt omklädes af musklerna
och huden. Detta inre skeletts vigtigaste del är en
i kroppens midtplan framifrån bakåt sig sträckande
axel, som i sin enklaste, endast hos få ryggradsdjur
hela lifvet igenom bestående form kallas ryggsträng
(chorda dorsalis l. notochorda). Den har alltid ett
bestämdt läge i förhållande till kroppens vigtigaste
organsystem. Så ligga hjernan och ryggmärgen på
ryggsidan, kroppshålan med de i densamma inneslutna
organen deremot på buksidan af nämnda chorda. Denna
är af en mer eller mindre fast, ofta gelatinös
beskaffenhet och omgifves af en hinnartad slida,
som äfven omsluter ryggmärgen uppåt, och genom hvars
förbening ryggradens kotor sedermera uppstå, hvarvid
ryggsträngen småningom försvinner. Hos de lägsta
bland ryggradsdjuren, lansettfisken och pirålen,
bildar ryggsträngen hela lifvet igenom ensam hela
det inre skelettet. Icke sällan träffas jämte den
qvarstående ryggsträngen broskartade element af
kotornas bågstycken, t. ex. hos nejonögonen, störarna,
hafsmusen och lung-fiskarna. Oftare äro ryggraden och
det öfriga skelettet broskartade (hos hajar, rockor
m. fl.); oftast är skelettet förbenadt, dock med mer
eller mindre betydande delar broskartade. Hos alla
ryggradsdjur visar sig skelettet under sin utveckling
i början hinn- och broskartadt, och förbeningen utgår
från många särskilda punkter, t. o. m. flere inom
samma ben. Kotorna förete betydande skiljaktigheter
inom olika djurgrupper äfvensom inom olika afdelningar
af ett och samma djurs ryggrad af en fullt utvecklad kota (om
byggnaden se Kota). Kroppshålans väggar stödas i
allmänhet (undantag göra t. ex. grodorna) af mot
kotorna rörliga refben, hvilka än hafva nedre
ändarna fria, än förenade med ett bröstben; i
förra fallet talar man om falska, i det senare om
äkta refben. Äfven lemmarna stödas af inre ben,
hvilka i det främre paret medelst en skuldergördel
(i regeln på hvardera sidan bestående af skulderblad,
korpben och nyckelben) träda i lösare och i det
bakre paret medelst bäckengördeln (denna utgöres
på hvardera sidan af tarmben, sittben, blygdben
och ofta s. k. pungben, epipubis) i en fastare
förbindelse med ryggraden. I djurets främre ände
utvidgar sig den långsgående förbenade axeln till
en ben- och broskartad, rymlig kapsel, skallen,
hvilken innesluter hjernan. Hos lansettfisken ensam
saknas denna bildning; hos nejonögonen, rockorna och
hajarna är skallen hela lifvet igenom broskartad,
såsom händelsen är äfven hos alla embryoner. Omkring
ingången till näringskanalen ligga, mer eller mindre
förenade med skallen, åtskilliga ben, som bilda det så
kallade inelfsskelettet. För öfrigt har skelettet,
särskildt benen och svansen, undergått en mängd
förändringar i motsvarighet till dess delars olika
förrättningar och de förhållanden, under hvilka djuren
lefva. Tydliga exempel derpå äro fladdermössens och
foglarnas vingar, hvalarnas stjert m. m.
Nervsystemet är mycket mera utveckladt hos
ryggradsdjuren än inom djurrikets följande
afdelningar. Särskildt är det dess centrala
del, som i synnerhet genom sin storlek är
anmärkningsvärd. Denna centrala del sönderfaller
i ryggmärgen och hjernan (om deras byggnad se de
med dessa ord betecknade artiklarna). Hjernan blir
mindre och till sin byggnad enklare, alltefter som
man stiger nedåt från menniskan till fiskarna; detta
gäller framförallt om stora hjernans hemisferer,
som hos de högre ryggradsdjuren äro jämförelsevis
betydligt större än hos de lägre. Hos de senare
utgöres mellanhjernan blott af ett gangliepar, som
hos de högre ryggradsdjuren motsvaras af två par,
synhögarna och fyrhögarna, Alla ryggradsdjurs nerver
likna i det närmaste menniskans. Inelfvornas nerver
höra till större delen till ett sympatiskt nervsystem,
som alltid står i förbindelse med det cerebrospinala
och saknas endast hos de lägsta fiskarna. De yttre
sinnena äro fem (utom hos lansettfisken); organen
för synen, hörseln, lukten och smaken ligga alltid
i hufvudet och visa i det närmaste samma byggnad som
hos menniskan. – Matsmältningsapparaten företer blott
tämligen obetydliga skiljaktigheter. Näringskanalens
båda öppningar äro alltid långt aflägsnade från
hvarandra, käkarna (hvilka saknas hos rundmunnarna
och lansettfisken) röras i lodrät riktning, tarmarna
äro fästa vid bukhålans vägg medelst ett tarmkäx,
och mjölksaften föres alltid i egna kärl, mjölkkärl,
till blodådrorna. Käkarna äro än försedda med, än
utan tänder, hos foglarna och sköldpaddorna omgifna
af en hornslida; hos somliga reptiler, amfibier och
fiskar finnas tänder äfven på andra af de ben, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
