Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wernher der Gartener ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra, utmärkta för originalitet och klarhet i
anordningen. Sedan utfördes under 1559 och 1560
de storartade orgelbilderna, Marias kyrktagning
på dörrarnas yttersidor, innantill Undret i
Betesdas dam och på räckverket Kristi födelse, 1565
freskerna på andra sidan högaltaret, S. Marcellus’
och S. Marcellinus’ vandring till afrättsplatsen,
slutligen 1570 i refektoriet Gästabudet hos farisén
Simon (nu i Brera, Milano). I 15 år hade han således
gång efter annan kallats till att pryda denna
kyrka, som blifvit kallad hans »teatro di gloria»,
hufvudmonumentet för hans konst, och der han till
sist äfven fick sin graf. – Till V:s älsklingsämnen
höra sådana gästabud, som det nyssnämnda, hvilka
af honom utbildades till praktfulla skildringar af
dåtidens festmåltider i Venezia, inställda inom ramen
af härlig renaissancearkitektur, der historiska
eller bibliska personligheter sammanfördes med
berömda samtida i storartade lag. Sådana äro: främst
den väldiga skildringen af Bröllopet i Kana (1561,
målad för S. Giorgio maggiore, nu i Louvre i Paris),
med Karl V, Frans I, sultan Soliman, drottning Maria
i England, Vittoria Colonna o. a. vid bordet jämte
Kristus och hans moder, under det att V. sjelf med
Tizian, Tintoretto och Bassano m. fl. göra musik i
midten af taflan, vidare det något mindre Gästabudet
hos farisén (måladt 1575 för Servit-klostret i
Venezia, nu i Louvre), Gästabudet hos Levi (i
Venezias akademi), Gregorius den stores gästabud (i
Monte Berico nära Vicenza, nästan förstördt under
kriget 1848), Simons gästabud (i Turins galleri)
samt Bröllopet i Kana och Kristus i Emmaus (bägge
i Dresdens galleri). Af öfriga kyrkobilder märkas:
S. Katarinas förmälning (i hennes kyrka i Venezia),
S. Justinas martyrium (i hennes kyrka i Padua)
och S. Georgs martyrium (i hans kyrka i Verona,
de bägge sista omkr. 1568). Sådana taflor finnas
äfven i gallerier, såsom Kristi dop (ofullb., i
Pal.’ Borghese, Rom), Heliga tre konungar (i Dresden,
Wien, Milano), sante conversazioni, sammanställningar
af helgon till existensbilder (i Venezias akademi,
Louvre i Paris, Brera i Milano) o. s. v. Till hans
bästa profana bilder höra Darius’ familj (i Londons
National gallery), Europas bortförande (Capitolium
i Rom) och Jupiter (i Louvre). Likaså har han äfven
målat porträtt, såsom af Marcantonio Barbaro (i Wien),
af Daniele Barbaro (i Dresden), en krigare (i Verona)
samt qvinnoporträtt (i Rom, Paris och Genua). – Men
sin förnämsta styrka hade V. på det dekorativa
måleriets område, och det icke blott det kyrkliga,
utan äfven det profana. Han hade i sin ungdom börjat
att dekorera villor i sin hemtrakt; han fortfor dermed
under sin mera framskridna ålder, och han biträddes
dervid af en kamrat, som han redan förut anlitat,
nämligen Battista Zelotti. Så målade han Villa Tiene
i närheten af Vicenza (1560–61); men af hans arbeten
der äro endast framställningarna ur gamla historien
i nedre våningen bibehållna. Mera betydande äro
de fresker han utförde i Villa Maser nära Treviso:
de visa en smakfull anordning i små rum, med
måladt ramverk, omvexlande mytologiska scener i
taken, allegoriska figurer (musicerande qvinnor)
och fantastiska berglandskap å väggarna samt
frisartadt anbragta balustrader, på hvilka förnäma
venezianer och venezianskor stödja sig, utförda med
en sällsynt djerfhet i uppfattningen och en lysande
kolorit samt alltid fulla af lif och skönhet. Senare
(efter 1572) utförde V. sina ännu väl bibehållna
fresker ur den gamla historien i slottet Magnadole i
Trevisos område, hvarest märkas Kleopatras gästabud
och en upprepning af Darius’ familj. – Slutligen
utförde han äfven i Venezia nya arbeten utom de
nämnda. Redan 1556 hade han i Libreria vecchia målat
allegoriska figurer, Musik, Geometri, Aritmetik och
Fama i ovala takfält. Några år senare började han
jämte Tintoretto dekorerandet af Dogepalatset. Hvad
han först utförde der i flere salar, förstördes
i en eldsvåda 1577. Efter den tiden målade han
dock mycket. Så i Sala dell’ Anticollegio Europas
bortröfvande, en af de härligaste venezianska
omdiktningar af antik mytologi till glänsande
verklighet, och i taket en al fresco målad bild af
Den tronande Venezia; i Sala del Collegio Segraren vid
Lepanto, Veniero, af S. Marcus med flere framställd
för den nedsväfvande Kristus, dessutom 11 färgade
och 6 chiaroscuro-bilder i taket, bland dem åter
en tronande Venezia och andra gudinnor; i Sala del
Maggior Consiglio på väggen dogen Andrea Contarinis
hemkomst från sjösegern vid Chioggia öfver genueserna
och Antonio Loredanos försvar af Skutari samt i
taket Venezia krönt af äran, en himmelsk ceremoni
med allegoriska och historiska grupper i höjden,
der moln och arkitektur sammansmälta med hvarandra,
åskådad från den nedre balustraden af sköna damer,
vakthafvande ryttare och folk, en bild, som genom sin
festliga stämning ovilkorligt griper, och som, enligt
Woermanns ord, »när allt kommer omkring, måhända är
verldens härligaste allegoriska takmålning». – V. är
räknad såsom en af verldens största målare. I hans
fullt utvecklade stil återfinner man öfverallt den art
af säker, lugn, sammansluten veneziansk framställning,
som är känd under namn af »existensmåleri», eller
skildringen af harmoniska gestalter i härligaste
lifsutveckling, sammanförda i väl afvägda grupper,
hvartill kom en fri och storartad tillämpning af den
dekorativa principen med fördelning af former och
färger efter det gifna rummets fordringar, men utan
all stränghet och stelhet. »Det är den venezianska
renaissance-kulturens rika, yppiga väsende, som –
innan det för alltid försvinner – ännu en gång
fullt och helt får sitt uttryck i Paolos verk.»
C. R. N.
Veronica Tourn., ärenpris, bot., farmak., ett mycket
artrikt slägte af örter och halfbuskar, bildande
en egen afdelning i nat. fam. Personatae L. Slägtet
utmärker sig genom sin platta, snedt hjulformiga eller
något trattlika blomkrona, hvars bräm är olikformigt
4-deladt, vanligen med den öfversta fliken störst
och den nedersta minst. Blomfodret är äfven vanligen
något olikformigt 4-flikigt. Ståndarna äro 2, genom
felslagning af 2 på ena sidan och 1 på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
