Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vermskog ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personlighe, att han sjelf ifrigt såsom nationalgardist
deltog i soldatlivet och i minsta detalj fullständigt
kände soldatens alla förhållanden, likasom han äfven
i sin yttre företeelse alldeles liknade en soldat och
var till fullkomning öfvad i allt hvad till kroppens
utbildning hörde.
– Men V. höll sig ej blott till
soldatlifvet. Vid 1819 års Salong utställde han jämte
bataljer äfven sjöstycken, djurmålningar, porträtt och
genrebilder samt skildringar från Orienten. Emellertid
ådrog hans förhärligande af kejsaredömets hjeltar
honom bourbonernas misshag. Hans taflor blefvo vid
1822 års Salong helt enkelt afvisade, hvarpå V.
i sin egen atelier föranstaltade en utställning
af ej mindre än 45 verk, hvilka lockade
oerhördt många besökare och gjorde konstnären
till den mest populäre nationelle målaren,
så att t. o. m. bourbonerna måste gifva sig och
af honom beställde porträtt och ceremonibilder.
Hans märkligaste verk från denna tid är Napoleons
afsked af gardet i Fontainebleau (1825), hvarpå
han 1826 blef ledamot af Institutet och 1828
direktör för akademien i Rom. Det var vid denna
tid han erfor inflytelse af nyromantiken, då han
målade Mazepa (efter Byron), Slaget vid Bouvines
(på beställning, nu i Versailles) samt Michelangelo,
Rafael och Bramante hos Julius II, plafond i
Louvre, ytlig och utan egentlig konstnärlig betydelse.
Detsamma var förhållandet med de verk han utförde i
Rom, såsom Påfven Pius VIII buren genom Peterskyrkan
(i Versailles), Judit och Holofernes (i Luxembourg,
bägge utställda 1831) samt Rafael och Michelangelo
mötas i Vatikanen (1833). Bättre lyckades honom
bilder ur det romerska folklifvet, såsom Strid med
röfvare och En röfvares bikt, som blefvo allmänt bekanta
och spridda i litografier. I Rom vistades han till
1835, och under tiden hade Ludvig Filip bestigit
tronen, med hvilken händelse V:s kulmination
började. Det var då den nye konungen grundlade det
historiska museet i Versailles. Redan förut hade
V. målat slagen vid Jemappes, Valmy, Hanau och
Montmirail på beställning af hertigen af Orléans;
nu följde Jena, Friedland och Wagram (utst. 1836)
samt slaget vid Fontenoy (redan 1828), en af de få
historiska bilder, som verkligen lyckats honom.
– Men det bästa väntade honom: han skulle icke
blott måla kejsaretidens bragder ur minnet, han
skulle få skildra fransk tapperhet och krigareära
efter verkligheten under kriget i Algeriet. Efter
Constantines stormning i Okt. 1837 fick han uppdrag
af regeringen att skildra denna krigets förnämsta
bragd. Redan 1833 hade han rest i Afrika och målat
genrebilder ur arabernas lif: Post i öcknen,
Slafhandlare, Lejonjagt, Araber under ett fikonträd
lyssnande på en berättare m. fl. Nu framställde
han efter studier på platsen Constantines stormning i
tre hufvudmoment: höjdernas eröfring från angripande
kabyler, kolonnernas marsch till storms och stadens
intagande under öfverste Lamoricière (färdiga 1839,
nu i Versailles’ »Salle de Constantine»). De nämnda
tre bilderna äro utan tvifvel V:s mästerverk, »emedan
i dem de svaga sidorna hos hans talang mindre göra
skada åt verkan» (Meyer). Mera söndersprängd i skilda anekdoter är
framställningen i den allbekanta Eröfringen af Smalah,
Abd-el-kaders läger (21,6 meter lång, 5 m. hög;
utst. 1845), med rätta kallad snarare ett panorama
än en tafla, men med en briljant återgifning af de i
linie framstormande chasseurs d’Afrique och med många
kostliga scener i öfverraskningens ögonblick. Detsamma
är förhållandet med Slaget vid Isly (liksom den förra
i Versailles), der framställningen äfvenledes är
splittrad i smärre episoder. V:s orientaliska färder
buro äfven en annan frukt: han trodde sig i arabernas
lif och drägter få en ny och sann omklädnad för de
bibliska historierna, men det blef i sjelfva verket
intet annat än en kostymfråga, ehuru han med mycken
ifver fullföljde sin idé. Han hade börjat redan 1833,
då han af en tillfällighet fick motivet för sin vida
kända Rebecka vid brunnen; men det var hufvudsakligen
1839 och 1840, som han sträfvade i denna riktning,
hvilken alls icke låg för hans begåfning. Allt detta
hade emellertid skaffat honom ära och utmärkelser,
så att han jämförts med Tizian och Rubens. Han söktes
t. o. m. af kejsar Nikolaus af Ryssland och besökte
två gånger Petersburg, 1836 samt 1842–43, då han,
mottagen som en hög militär, fördes omkring i landet
i kejsarens svit och utförde stora beställningar,
porträtt af kejserliga familjen och Slaget vid
Wola (nu i Petersburgs Vinterpalats, betaldt med
100,000 fr.). Efter 1848 års revolution började
det gå nedåt både med hans förmåga och med hans
anseende. Han målade visserligen Roms belägring 1849
(i Versailles), Slaget vid Alma och Malakoff-tornets
stormning, bägge från Krimkriget, men den gamla
skickligheten började tryta honom. Dock fick han
vid verldsutställningen i Paris 1855 offentligt
erkännande såsom en af Frankrikes förnämsta
konstnärer. Men kritiken skonade honom icke, och
det yngre konstnärsslägtet vände sig ifrån hans
uppfattning och framställning såsom ytliga. På
gamla dagar började han gifva sina soldatbilder
en religiös anstrykning, i det han målade Mässa,
hållen i kabylernas land inför trupperna 1853
samt Le zouave trappiste. – V:s betydelse för det
franska måleriet ligger, såsom ofvan nämnts, i hans
skildring af dåtidens militärlif i Frankrike. I
Ludvig Filips tid öfverskattades han; i senare tider
har han blifvit alltför mycket nedsatt. Han saknade
djup i åskådningen och äfven den ädelhet i formen,
som visar, att det inre genomträngt det yttre,
huru liffullt detta förefaller. Men han är ett
väsentligt uttryck för sin tids franska nationallif,
och i den betydelsen är han räknad bland de främste.
C. R. N.
Verneuil [-nö’j], Aristide Auguste
Stanislas, fransk kirurg, f. 1823, professor i kirurgisk
patologi 1868 och chef för den kirurgiska kliniken
vid Hôpital de la Pitié i Paris 1872, har utgifvit
bl. a. Mémoires de chirurgie (1877–82).
Wernfelt, Olof Hubertsson, amiral, föddes i Vadstena
d. 16 Maj 1654 och hette ursprungligen Wernich. Han
företog tidigt utländska sjöresor och var en tid
anställd i utländsk tjenst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
