- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
613-614

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werlauff ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de början af sina borgerliga år. Vårt år 1893 är
hos judarna år 5653–5654, hvilket sistnämnda börjar
d. 11 Sept. (1893), dagen efter nytändningen. –
Den svenska vetenskapsakademiens almanacker uppgåfvo
(t. o. m. 1862) år 4002 f. Kr. såsom det, hvilket
ansågs vara året för verldens skapelse. Vårt år 1893
är = 5895 efter denna epok.

Verldsaxeln. Se Axel 4.

Verldsborgare. Se Kosmopolit.

Verldsbranden, mytol., det sista skedet af »ragnarök»
(se d. o.).

Verldsdel kallar man den del af jordens landmassa,
som hufvudsakligen är begränsad af omgifvande haf och
genom samtliga naturförhållanden erhåller en från
öfriga delar af jorden skild karakter med hänsyn
till klimat, växt- och djurverld, befolkning samt
dess raser, kulturutveckling och historia. Man
räknar fem verldsdelar: Asien, Europa, Afrika
(gemensamt kallade Gamla verlden) samt Australien
(med Oceanien) och Amerika (Nya verlden). Till
dessa lägga somliga geografer polarlanden som
en sjette och sjunde verldsdel, medan andra vilja
frånkänna Europa och Australien egenskapen att utgöra
särskilda verldsdelar. Landfast förenadt med Asien,
eger Öst-Europa i klimat, växt- och djurverld en
slående likhet med vestra Sibirien, och Europas
indo-europeiska folk äro både i fysiskt och språkligt
hänseende på det närmaste beslägtade med sydvestra
Asiens, så att det endast skulle vara ett ensidigt
framhållande af historiska och kulturhistoriska
förhållanden, som berättigar att afsöndra Europa som
en sjelfständig verldsdel. Och hvad Australiens och
Oceaniens olika delar beträffar, äro olikheterna
i klimat, organisk natur och folkstammar så
framträdande, att det är svårt att framhålla mera
väsentliga öfverensstämmelser, som kunna sammanknyta
de många spridda landstyckena till ett helt.

Verldseqvatorn. Se Eqvator 2.

Verldseter. Se Eter 1.

Verldsexpositioner. Se Industriutställningar och
Utställningar.

Verldsförnyelsen (verldens pånyttfödelse). Se
Palingenesi och Ragnarök.

Verldshaf. Se Haf.

Verldshandel. Se Handel.

Världshistoria, mensklighetens historia. Se Historia.

Verldsligt frälse. Se Frälse.

Verldsliteratur. Se Literatur.

Världsomsegling (jordomsegling). Sedan Columbus ledts
till upptäckten af Amerika af tron på en vestlig
sjöväg till Indien, söktes denna en tid förgäfves,
tills den i spansk tjenst stående Magalhães 1519
kringseglade den amerikanska kontinentens sydspets och
1521 anlände till Moluckerna. Af hans 5 skepp hemkom
blott ett, under ledning af Seb. del Cano. Detta var
den första verldsomseglingen (beskr. af Pigafetta,
tr. 1801). På denna väg följde 1524–26 de Loyasa,
1534 S. d’Alcazova, 1537 Ferd. de Grijalva (upptäckte
Nya Guinea), 1542 Jean de Gartan o. s. v. Vid denna
tid sökte engelsmännen, ehuru förgäfves, komma till
Indien genom Norra ishafvet, Den förste engelsman, som företog
en verldsomsegling, var Fr. Drake (1579–80). Andra
verldsomseglingar fullbordades af Cavendish 1586,
Hawkin 1595, O. v. Noot 1598, Spielbergen 1614,
J. Le Maire och C. v. Schouten 1615, Heremita och
Schopenhem 1615, Dampier (flere gånger) 1679–1700,
Carreri 1693, Roger och Cooke 1708–12, Frézier
1712–14, Shelvoke 1719, Roggeveen 1721, Anson 1740–44,
Byron 1746, Wallis och Carteret 1766, Bougainville
1766–68, J. Cook 1768, 1772, 1776 (tre de rikaste
upptäcktsresor), Wilson 1783, Lapérouse 1786–88,
Bastemente och Malaspina 1789–93, Marchand 1790–92,
Vancouver 1790–92, d’Entrecasteaux 1791, Sacia 1798,
Péront och Freycinet 1800, v. Krusenstern 1803–06,
v. Kotzebue 1815–18 och 1823–26, Dumont d’Urville
1826 -29, 1837-40 o. s. v. Stundom företagas äfven
nu verldsomseglingar i vetenskapligt syfte på
regeringarnas bekostnad, t. ex. de svenska 1851–53
(fregatten »Eugenie» under kommendörkapten Virgin)
och 1883–85 (fregatten »Vanadis» under kommendören
O. Lagerberg), Förenta staternas under commodore
Percy 1853–55, den österrikiska (»Novara») 1857–59
samt den engelska (»Challenger»), som var den bäst
utrustade och på vetenskapliga resultat rikaste
af alla (1872–76). Med transportmedlens nuvarande
utveckling kan en verldsomsegling med begagnande af
jernvägen öfver Panamanäset, fullbordas på kortare
tid än 80 dagar.

Verldspoler. Se Pol 2.

Verldspostföreningen. Se Post, sp. 94.

Verldsrecord (-rekord). Se Record.

Verldssjäl. Se Ny-platonism.

Verldssmärta. Se Weltschmerz.

Verldsspråk. Se Volapük.

Verldssystem, dels, i inskränkt mening, detsamma som
planetsystem eller solsystem (se dessa ord), dels
sammanfattningen af alla himmelskroppar (i synnerhet
fixstjernor eller solar), som vi känna. Så länge man
ännu betraktade himmelskropparna såsom fästa vid vissa
sferer, som omgåfvo jorden, var denna generalisation
af begreppet omöjlig. Den möjliggjordes, först sedan
denna ståndpunkt uppgifvits och man började betrakta
fixstjernorna såsom fritt sväfvande och utspridda
i rymden. Fastare former vann föreställningen om
fixstjernesystemet först i slutet af 1700-talet och
i början af 1800-talet genom W. Herschels omfattande
undersökningar, om ock idéer om verldssystemets
byggnad redan förut uttalats. Så sökte J. H. Lambert
i sina »Cosmopolitische briefe» (1761) häfda den åsigt
att vårt solsystem utgjorde en individ af en hel grupp
dylika »system af första ordningen», hvilka i sin
ordning alla, såsom planeterna kring solen, kretsade
kring en centralkropp. Det så sammansatta »systemet
af andra ordningen» kretsade med sina gelikar kring
centralkroppen i ett nytt »system af tredje ordningen»
o. s. v. I samma anda sökte J. H. v. Mädler (i »Die
centralsonne», 1846) genom sammanställning af då kända
s. k. »egna rörelser» (motus proprii) hos fixstjernorna
bevisa, att Plejadgruppen utgjorde det centrum,
kring hvilket vårt planetsystem skulle kretsformigt
röra sig, en åsigt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:35:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaq/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free