Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werder-geväret ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gardesinfanteriet och deltog under åren 1842–43 på
ryska sidan i kaukasiska kriget, der han blef svårt
sårad. Efter sin hemkomst anställdes han som kapten
vid generalstaben. I kriget 1866 förde han såsom
generallöjtnant 3:dje infanteridivisionen, och vid
krigsutbrottet 1870 ställdes han i spetsen för den
förenade würtembergsk-badenska armékåren. Då denna
efter slaget vid Wörth delades, öfvergick W:s befäl
till den nybildade 14:de armékåren, som kom att
bestå af badenska divisionen och en del preussiska
trupper. Strassburgs belägring blef dess första
uppgift, undandrifvandet af de franska trupper,
som samlades i öfre Elsass och Franche-Comté,
samt belägringen af fästningarna i Elsass den
andra. Allvarsammast blef dock ställningen, när
Bourbaki med 1:sta Loirearmén i Januari 1871 anryckte
för att undsätta Belfort. Genom W:s seger vid Lisaine
d. 15–17 Jan. afvärjdes dock all fara. Efter freden
blef W. chef för den nyupprättade 14:de armékåren i
Karlsruhe. Han upphöjdes vid afskedstagandet, 1879,
i grefligt stånd. C. O. N.
Werder-geväret, bajerskt gevär af 11 mm. kaliber,
enligt Peabodys system (se Eldhandvapen,
sp. 345). Slutstycket vrides medelst en fjäder
och hanen, i olikhet med hvad förhållandet är
vid Peabodys gevär, der denna rörelse orsakas
af en vinkelhäfstång. Werder-geväret är numera
ändradt för preussiska Mauser-gevärets ammunition.
H. W. W.
Verde-öarna. Se Kap Verde.
Verdi, Giuseppe, det nuvarande Italiens berömdaste
tonsättare, föddes d. 10 Okt. 1813 i byn Roncole nära
Busseto i Parma. Han röjde tidigt en allvarlig och
sluten karakter, som kunde upplifvas endast genom
musik, en konst, med hvilken hans första bekantskap
förmedlades genom ett instrument, som han framdeles
skulle skänka en outtömlig repertoar, nämligen ett
positiv. I Busseto fick han en lärare i organisten
Provesi, efter hvilken han öfvertog ledningen af
Filharmoniska sällskapet derstädes, samt en beskyddare
i fabrikanten Barezzi, hvars dotter blef hans första
maka. Försedd med ett stipendium, kom han 1832 till
Milano för att söka inträde i konservatoriet; men
föreståndaren Basily vägrade att intaga honom på den
grund »att han icke egde några musikaliska anlag»(!),
hvarför V. i stället vände sig till Lavigna, som
under några år öfvade honom i harmoni, kontrapunkt och
dagligt studium af Mozarts »Don Juan». Efter att sedan
hafva tjenstgjort fem år i Busseto såsom Provesis
efterträdare återkom han till Milano 1838 för att
försöka sig som operakompositör. Hans förstlingsverk,
Oberto di San Bonifacio, hade på la Scala (1839)
tämligen stor framgång, men nästa försök, Un giorno
di regno, gjorde fiasko (1840). Nedtryckt af denna
motgång och af den samtidiga förlusten af hustru och
två barn, hade V. redan beslutit öfvergifva musiken,
då händelsevis Soleras librett Nabucco föll honom
i händerna och oemotståndligt lockade honom till
komposition (1842). Denna opera gjorde honom med
ens till en berömd man och fann väg till utlandet
(Wien 1843, Paris 1845).
Primadonnans parti kreerades af Giuseppina Strepponi, som
sedan skänkte V. sin hand. I Lombardi (1843) letade
sig äfven fram till utlandet (i Paris omarbetad med
titeln Jérusalem 1847), men hade liksom den förra
endast inom Italien afgjord framgång. Den första
Verdi-opera, som snart sagdt i hela verlden blef
populär, var Ernani (Venezia 1844, Stockholm 1853),
hvilken också renast afspeglar tonsättarens egenskaper
under hans tidigaste period: melodisk ursprunglighet
och rytmisk energi, större kraft än hos föregångarna
Bellini och Donizetti, men visserligen äfven banal
harmoni, ytlig, brutal instrumentation och plumpa
försyndelser mot den dramatiska sanningen. De följande
fem åren skref V. en mängd verk, som dock ej lyckades
bibehålla sig: I due Foscari (Rom 1844), Giovanna
d’Arco (Milano 1845), Alzira (Neapel 1845), Attila
(Venezia 1846), Macbeth (Florens 1847, Stockholm 1852,
Paris, i omarbetning, 1865),
I masnadieri (London 1847, med Jenny Lind),
Il corsaro (Trieste 1848), La battaglia di Legnano
(Rom 1849), Luisa Miller (Neapel 1849) och Stiffelio
(Trieste 1850; i omarb. Aroldo, Rimini 1857).
Men så följde inom några år tre af V:s populäraste
arbeten: Rigoletto (Venezia 1851, Paris 1857,
Stockholm 1861), Il trovatore (»Trubaduren»,
Rom 1853, Paris 1854, London och Petersburg
1855, Stockholm 1860) samt La traviata (»Den
vilseförda», Venezia 1853, Paris å Italienska operan
1856, å Lyrique med Kristina Nilsson 1864,
Stockholm 1868). Af dessa hade i synnerhet
»Trubaduren» en rent af fabelaktig framgång.
»Den vilseförda» gjorde i Venezia i början fiasko.
Med »Rigoletto» har man iakttagit en
förbättring i V:s stil, som började blifva mera
vårdad och uttrycksfull, mindre rå och bullrande
än förut; likväl voro de dramatiska örfilarna
fortfarande känbara, och muntert dansande kabalettor
fingo stundom teckna de allvarligaste känslor.
Stilrensningen och det omsorgsfullare arbetet gjorde
ytterligare framsteg i de derefter för olika städer
skrifna operorna, hvilka dock ej länge höllo sig
uppe: Les vèpres siciliennes (Paris 1855), Simone
Boccanegra (Venezia 1857), Un ballo in maschera (Rom
1859; libretton, som handlar om Gustaf III:s mord,
är öfversatt till svenska: »En maskeradbal». 1868),
La forza del destino (Petersburg 1862, Milano
1869, Paris 1876) och Don Carlos (Paris 1867).
Först nu vidtager V:s egentliga storhetsperiod,
då han vid nära 60 års ålder förmådde på en
gång bibehålla hela sin melodiska friskhet och
tillika reformera sitt skrifsätt till en grad,
som tillvann honom aktning och beundran från flere
af hans argaste vedersakare och gaf honom rang
bland alla tiders främsta dramatiska tonsättare.
För den nya italienska operan i Kairo gjorde den
lärde egyptologen Mariette bej på kedivens
föranstaltande ett utkast med nationelt ämne,
benämdt Aida, hvilket bearbetades till en fransk
prosalibrett af du Locle och sedan öfversattes på
italiensk vers af Ghislanzoni, derpå sattes i musik
af V. och slutligen gafs med enorm framgång (Kairo
1871, Milano 1872, Berlin 1874, Wien 1875; Paris 1876,
Stockholm 1880). Der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
