Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Welwitschia mirabilis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smala rotstock och sin olika lukt (se vidare om
denna drog Valeriana). De verksamma beståndsdelarna
i vendelroten äro flyktig olja (den officinella
aetheroleum Valerianae) och valeriansyra (se
d. o.). Den förra har vanligtvis en blekgul
eller gulbrun, stundom grönaktig färg, blir
med tiden tjockflytande, luktar likt drogen och
har sur reaktion. Denna olja är en blandning af
kamfénen valerén, valeriankamfer, valeriansyra,
harts och vatten. Valerol är en blandning af
valeriankamfer, harts och vatten, som ger upphof
till valeriansyra. Genom de nämnda beståndsdelarna
är vendelroten ett mycket verksamt, men mildt
upplifvande medel för nervsystemet samt tillika
krampstillande. Användandet af denna drog går
tillbaka minst till 11:te och 12:te årh. Den
berömda läkarinnan, abbedissan Hildegard i Bingen
använde densamma i midten af 1100-talet under namnet
»denemarcha», hvilket erinrar om det ännu i Danmark
gängse namnet, »Danmarks gräs», för denna drogs
moderväxt. O. T. S.
Vendelört. Se Valeriana.
Vendémiaire [vangdemiär], Fr. (af Lat. vindemia,
vinskörd), »vinskördsmånad», den 1:sta månaden
och 1:sta höstmånaden i den franska republikanska
kalendern, hade 30 dagar och räknades fr. o. m. d. 22
Sept. t. o. m. d. 21 Okt. af åren 1792–94 och 1796–98,
d. 23 Sept.–d. 22 Okt. af åren 1795, 1799–1802 och
1804–05 samt d. 24 Sept.–d. 23 Okt. af året 1803. –
Historiskt märkvärdig är d. 13 Vendémiaire år IV
(d. 5 Okt. 1795), då den af Paris’ borgerskap
företagna resningen mot Nationalkonventet kufvades
af Napoleon Bonaparte, efter en förbittrad strid vid
kyrkan S:t Roch.
venden. Se Vender.
Wenden, stad i ryska guvern. Livland, i det
s. k. livländska Schweiz, nära livländska
Aa. Omkr. 4,500 innev. Storartade ruiner af den
livländska ordensborgen, som efter svärdsriddarnas
förening med Tyska orden (1237) i mer än 300 år
var säte för den livländske herrmästaren. Efter den
livländska ordensstatens upplösning (1561) förenades
W. med Polen-Litaven, men redan 1577 belägrades
staden och slottet, der då den af ryssarna understödde
»konung» Magnus af Livland residerade, af tsar Ivan
IV och stormades, hvarvid försvararna sprängde sig
och borgen i luften (d. 4 Sept.). Ryssarna
öfvergåfvo dock platsen snart, men sökte hösten 1578
tertaga densamma, då en svensk-polsk härunder Göran
Boije och A. Sapieha kommo den till undsättning och
slogo ryssarna d. 21 Okt., hvarvid dessa, enligt
uppgift af hertig Karl, förlorade 6,800 man och 24
fältstycken, men svenskarna »icke 100 man». Polskt
biskopsstift under Riga såsom ärkebiskopssäte, gafs
W. jämte Wolmar och några andra slott af Gustaf II
Adolf 1626 såsom friherreskap åt Axel Oxenstierna.
Vender (Lat. vinidi, vénedi, veneti) är dels ett
namn, hvarmed under medeltiden slaverna (se d. o.) i
allmänhet betecknades af sina germanska grannar, dels
tyskars och skandinavers benämning på de slaviska
folk, som under medeltiden bodde mellan Oder, Erz-
och Riesengebirge, Saale, Elbe, Stecknitz, Kiel och Östersjön,
hvilket område derför kallades Vendland l. Venden
(Snorres »Vindland»). Dessa slaver, som utgjorde
en särskild – polackerna mer eller mindre nära
stående – grupp inom den slaviska folkfamiljen: den
vendiska l. elbe-slaviska (polabiska), sönderföllo
i tre hufvudstammar: 1) veleter l. vilzer (äfven
liutizer) i Pommern och norra Brandenburg, v. om Oder
och kring dess mynning, 2) bodritjer l. obotriter
(se d. o.) v. om de förre, i Mecklenburg och östra
Holstein, samt 3) sorber (se d. o.) l. serber s. om
veleterna i konungariket Sachsen, i östra delen af
prov. Sachsen, Anhalt, nordvestra Schlesien och södra
Brandenburg, i n. nående upp till Saales utflöde i
Elbe och Wartes i Oder. De tre stammarna sönderföllo
i sin ordning i en mängd mindre folkstammar,
t. ex. pommarier (hvaraf Pommern) och haveller
(vid Havel) bland veleterna, vagrier (i Holstein)
och polaber i inskränkt bemärkelse (se Polabiska)
bland obotriterna och lusizerna (hvaraf Lausitz)
bland serberna. Venderna hade bosatt sig i dessa
trakter, sedan vandalerna (se d. o.) under den stora
germanska folkvandringen derifrån utvandrat. De
styrdes af furstar, voro hedningar och lågo i
ständig strid med sina tyska grannar, sachsarna,
men äfven med hvarandra. Deraf begagnade sig Karl
den store, skaffade sig i obotriterna bundsförvanter
mot sachsarna, gjorde med obotriternas och sorbernas
tillhjelp veleterna skattskyldiga (789) och började
äfven söka betvinga serberna (806). Sedan dess
fortgingo länge under oerhörda grymheter ständiga
strider mellan de vendiska folken och tyskarna, i
det de senare sökte kristna och fullständigt kufva
de förre och desse envist försvarade sitt nationella
oberoende. Betecknande för arten af krigföringssättet
är, att det tyska namnet på träl, sklave (hvaraf
Sv. »slaf»), har förorsakats af den mängd slaviska
(vendiska) krigsfångar, som gjordes till trälar. Någon
egentlig framgång fick tyskarnas omvändelse- och
eröfringsverk först under de sachsiske konungarna
(919–1024), hvilka i Vendland lade grunden till
markgrefskapen Meissen, Nordmark och Altmark samt till
en mängd biskopsdömen, bland andra ärkebiskopsdömet
Magdeburg, sjelfva medelpunkten för den vendiska
missionen. Men under de saliske kejsarna (1024–1125)
följde en afmattning. Äfven med de skandinaviska
folken stodo venderna i liflig beröring, hvilken
dels var af krigisk natur (ömsesidiga vikingatåg),
dels bestod i handelsförbindelser. Dessa senare gingo
i synnerhet öfver den veletiska ön Wollin, hvarest
under 10:de och 11:te årh. blomstrade handelsplatsen
Julin, af skandinaverna kallad Jom, af tyskarna
Vineta. Derinvid grundades af nordiska vikingar det
berömda Jomsborg (se d. o.). Under det 11:te årh.,
då nordmannatågen upphörde och venderna mindre hårdt
ansattes af tyskarna, blefvo venderna djerfvare
i sina härjningar, som nu drabbade i synnerhet de
skandinaviska landen. Derigenom förmåddes särskildt
Danmark att samverka med de tyska sträfvandena att
betvinga venderna, och den norsk-danske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
