Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Welwitschia mirabilis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Venafro, stad uti italienska prov. Campobasso, nära
Volturno. Omkr. 5,000 innev. Biskopssäte. Borgruiner
samt rester af en amfiteater och en aqvedukt från
den gamla romerska staden Venafrum. Från trakten
erhålles en utmärkt olja.
Venaissin [vönässä’ng], Fr. Comté Venaissin l. Comtat,
fordom grefskap, i nuv. franska depart. Vaucluse
(Provence), hade sitt namn efter staden Venasque,
som länge var dess hufvudstad. Andra städer voro
Carpentras, senare hufvudstad, Cavaillon, Vaison,
Valréas och l’Ile. Från frankerna kom landet 1054
till grefvarna af Arles och 1125 till grefvarna af
Toulouse. Genom grefve Raimund VII:s dotter Johanna
kom det till prins Alfons, Ludvig IX:s af Frankrike
broder. Vid Alfons’ död, 1271, bemäktigade sig konung
Filip III grefskapet, som han 1273 skänkte påfven
Gregorius X. Efter denna tid tillhörde det med några
afbrott (1662, 1688 och 1768–74) den heliga stolen
ända till 1791, då det förklarades för en del af
Frankrike, hvilket bekräftades genom fördragen i
Tolentino (1797) och Lunéville (1799).
Venal (Lat. venalis), fal, legd.
Venantius, Honorius Clemens Fortunatus, biskop i
Poitiers i Gallien omkr. 600, författade några dikter
jämte prosaskildringar af helgons lif. De senare äro
hållna i en uppstyltad skrifart, men lemna goda bidrag
till tidens historia. Bland de förra märkes särskildt
hans qväde De itinere suo, som beskrifver en resa
utefter Mosel. R. Tdh.
Venceslaus, Venceslav (Tsj. Wácslaw, Wáclaw). Se
Wenzel.
Wenckheim [-hajm], Béla, friherre von W., ungersk
statsman, f. 1811, d. 1879, blef 1839 deputerad
i landtdagen samt 1848 och 1860 obergespan i
komitatet Békés, der familjen är besuten. W. var en
trogen anhängare af Deák samt utnämndes 1867 till
inrikes minister och 1870 till minister vid konungens
hofläger, hvilken post han beklädde till sin död. En
del af år 1875 var han ministerpresident.
Vendavál (plur. -váles). Se Bendavales.
Vendée [vansdé], departement i vestra Frankrike,
bildadt af nedre Poitou och uppkalladt efter en
biflod till Sèvre-Niortaise. 6,971 qvkm. 434,808
innev. (1886). Departementet, till hvilket höra
öarna Ile d’Yeu och Noirmoutier, består af tre
hufvuddelar: Le bocage (skogslandet), La plaine
(slätten) och Le marais (marsklandet). Högsta punkten
(288 m.) ligger i skogslandet, som upptager större
delen af V., på vattendelaren mellan Loire och
kustfloderna. Denna trakt, som består af granit,
gneis, glimmerskiffer och lias, har ett friskt och
grönskande utseende samt består af öppna fält, omgifna
af trädgrupper, som i inbördeskriget vid 18:de årh:s
slut (se följ. art.) lemnade vendéerna bakhåll och
tillflyktsorter. Slätten är naken och trädlös, men
bördig och består af lias och oolit. Marsklandet,
som i historisk tid, ehuru för århundraden sedan,
höjt sig öfver hafvet, består dels af saltträsk,
dels af torrlagd mark, hvilken ökas genom flodernas
alluvium och kustens sekulära höjning. De förnämsta
floderna äro
Sèvre-Nantaise och Boulogne, bifloder till Loire, samt
kustfloderna Vie, Lay och Sèvre-Niortaise. Klimatet är
mildt och fuktigt. Hufvudnäringar äro ladugårdsskötsel
och jordbruk; vigtiga binäringar äro saltberedning,
fiske och bergsbruk (stenkol, jern- och blymalmer,
skiffer, porslinslera och s. k. Vendée-diamanter,
ett slags qvarts) och något industri. Depart.
är indeladt i 3 arrondissement: La Roche-sur-Yon,
Fontenay-le-Comte och Les Sables-d’Olonne. Hufvudstad
är La Roche-sur-yon.
Vendée-krigen [vansde-] kallas de inbördes strider,
som under den stora franska revolutionen rasade i
departementen Vendée, Deux-Sèvres, Loire-inférieure
och Maine-et-Loire (d. v. s. i de gamla landskapen
Poitou, Anjou och södra Bretagne). Bönderna i dessa
på städer fattiga trakter voro vid revolutionens
utbrott helt och hållet oberörda af de moderna
idéströmningarna. Mellan dem och deras adliga
husbönder rådde ett godt förhållande, emedan de
senare ej blifvit en hofadel, utan egnat sig åt
vården af sina gods och sina underhafvande. Ett
ännu större inflytande utöfvade på bönderna deras
prester. Adelns och presterskapets missnöje med
revolutionen spred sig derför der äfven till allmogen,
och i synnerhet blef detta fallet, då Konstituerande
nationalförsamlingen 1790 ombildade kyrkoförfattningen
och till följd deraf de »edvägrande» presterna
började förföljas. Ludvig XVI:s afrättning (Jan. 1793)
ökade förbittringen, och slutligen utbröt med
anledning af en af Nationalkonventet anbefalld
tvångsutskrifning d. 10 Mars 1793 en våldsam
folkresning i de s. om Loire belägna delarna af de
nämnda departementen. De republikanske ämbetsmännen
mördades. Under ledning af adelsmän, edvägrande
prester eller ur deras egna led utgångna anförare och
gynnade af landets naturliga beskaffenhet, besegrade
bönderna regeringstrupperna. Emedan de första större
framgångarna vunnos i Vendée, fick hela upproret
sitt namn efter detta departement, och oberoende
af hemvist kallades samtliga de upproriske i denna
trakt »vendéer» (vendéens). Mot dessa utsändes då 3
arméer, två i kusttrakten under Boulard och Canclaux
och den tredje i det inre landet under Biron, som
blef högste befälhafvare (April 1793). Den 29 Juni
lyckades Canclaux tillbakaslå ett anfall, som de
upproriske med samlad styrka försökte mot Nantes
under Cathelineau (se denne); men Biron förlamades
genom den parisiska anarkiens inflytande, i det
disciplinen i hans här alldeles tillintetgjordes
af dennas agenter (t. ex. regeringskommissarien
Ronsin) och den jakobinska pöbel, som demagogen och
bryggaren Santerre tillförde honom från Paris under
namn af »frivilliga». Välfärdsutskottet, hvari
Robespierre då blef allrådande, gaf emellertid
Biron skulden för motgångarna och ersatte honom
(Juli s. å.) med en af septembermördarna, guldsmeden
Ros-signol, hvilken med glädje åtog sig att bringa
till verkställighet ett d. 1 Aug. s. å. af konventet
utfärdadt barbariskt påbud om de upproriska områdenas
fullständiga ödeläggande. Men förmågan svarade ej
mot viljan. Genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
