Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weise, Christian - Weiser, Joseph Emanuel - Weisflog, Karl - Weishaupt, Adam - Weishaupt, Victor - Weismann, August - Weiss, Christian Samuel - Weiss, Hermann Karl Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stället prosa samt inflätade komiska scener. Föga
lyckade äro hans bibliska dramer, och äfven de
historiska sakna lokalfärg (bäst är Massaniello,
1692). Bland hans lustspel framstår Der bäurische
Macchiavellus (1681). Omtyckta blefvo W:s romaner,
i hvilka han skildrar det verkliga lifvet: Die drey
hauptverderber (1671), Die drey ärgsten erznarren
(1672; »The tre yppersta ertz-narrar uti hela verden»,
omkr. 1697, ny öfvers. 1769) m. m. Förtjenster ega
äfven hans smärre sedelärande berättelser på vers. Jfr
Palm: »Christian W.» (1854).
Weiser [va’jser], Joseph Emanuel, tysk målare,
f. 1847 i Schlesien, lärjunge af Diez i München,
målar genrebilder med god karakterisering, ibland
också med humor eller satir. Bland hans första
arbeten märkas Drottning Luises sista ögonblick i
Hohenzieritz, känslofullt, men bristfälligt i afseende
på färgen. Senare målade han Besök i ett nunnekloster,
Folkteater under 18:de århundradet, Sista tillflykten
(i Dresdens museum), Den stridande kyrkan (1879),
starkt satirisk, och Den afbrutna vigseln, en stor
tafla med många figurer (utställd i München vid
internationella utställningen 1888, i Stockholm 1891),
hvilken tillskyndade honom hedersledamotskap af den
bajerska konstakademien.
Weisflog [va’jsflåg], Karl, tysk novellist, f. 1770
i Sagan (Schlesien), d. 1828 såsom ordförande
i stadsrätten derstädes, skref berättelserna
Phantasiestücke und historien (12 bd, 1824–29;
ny uppl. 1839), i hvilka det småborgerliga lifvet
tecknas troget och humoristiskt.
Weishaupt [va’js-], Adam, stiftare af illuminaternas
orden (se Illuminater 2), född uti Ingolstadt
1748, blef 1775 professor i naturrätt och kanonisk
rätt vid universitetet derstädes, men afsattes
1785, emedan han ådrog sig teologernas hat och
regeringens misstankar. Han visade sig nämligen som
jesuiternas bittraste fiende, ehuru deras lärjunge,
och gjorde från katedern propaganda för de åsigter
i »upplysningens» anda, hvilka hyllades inom
det af honom 1776 stiftade samfundet, hvarjämte
illuminaterna betraktades såsom farliga fiender
till furstemakten. W. tog sin tillflykt till Gotha,
hvarest han hade en själsfrände i hertig Ernst II,
och afled der såsom hofråd 1830. Han utgaf Apologie
der Illuminaten (1786), Das verbesserte system der
Illuminaten (1787; 3:dje uppl. 1818) m. fl. arbeten.
Weishaupt [va’js-], Victor, tysk målare, f. 1848
i München, studerade redan på gymnasium teckning,
förnämligast ornament, och sedan han deltagit
i fransk-tyska kriget 1870–71, inträdde han som
lärjunge i akademien, komponerade under Diez och
öfvade sig flere år i målning, hvarvid han vände sig
till framställningar ur djurverlden. Han framträdde
första gången 1876 med ett stort Landskap med rådjur
och har sedan målat en mycket uppmärksammad Vild tjur,
Sträfvande hjord, Tjur i Alperna m. fl.
Weismann [va’js-], August, tysk biolog, född i
Frankfurt a. M. d. 17 Jan. 1834, studerade i
Göttingen och beklädde, sedan han under den
framstående zoologen Leuckarts ledning förts in på
den vetenskapliga zoologiens studium, under två
år platsen som lifmedikus hos ärkehertig Stefan
af Österrike, hvilken lefde i landsflykt på sitt
slott Schaumburg a. d. Lahn. Der utarbetade W. sitt
första betydande arbete: Die entwicklungsgeschichte
der dipteren (1864). Under det W. i Freiburg i
Br., dit han 1863 flyttat som privatdocent, och
der han 1866 anställdes som professor i zoologi,
på det ifrigaste var sysselsatt med embryologiska
undersökningar, angreps han af en ögonsjukdom,
som tvang honom att under tio år helt och hållet
nedlägga alla mikroskopiska arbeten. Det var under
denna tid han planlade de studier och arbeten på
det moderna descendensteoriens område, hvilka
gjort W. till en af århundradets mest framstående
biologer. Företrädesvis hafva hans arbeten rörande
ärftlighetens problem verkat befruktande på många
områden. Hithörande arbeten utgåfvos 1892 i en samlad
upplaga: Gesammelte aufsätze über vererbung und
verwandte biologische fragen. Af hans öfriga arbeten
må nämnas Beiträge zur naturgeschichte der daphniden
(1877), Über die dauer des lebens (1881) och Die
entstehung der sexualzellen bei den hydromedusen
(1883). L- e.
Weiss [va’js], Christian Samuel, tysk mineralog,
f. 1780, var en af Werners förnämsta lärjungar
samt en af sin tids mest framstående mineraloger
och tillsammans med Mohs grundläggare af ett nytt
system för kristallografien. Efter slutade studier
i Leipzig och vid bergsskolan i Freiberg blef han
professor i mineralogi vid Berlins universitet
och direktor för k. mineralkabinettet derstädes. I
hans inauguraldisputation, De indagando formarum
crystallinarum charactere geometrico (1808), finnas
grunddragen af hans senare utgifna indelning af
samtliga kristallformer i vissa system. Han var den
förste, som uppställde en sådan indelning såsom grund
för alla kristallografiska undersökningar (Über die
natürlichen abtheilungen der krystallisationssysteme,
1813). I stället för de af Haüy antagna primärformer
för hvarje kristall, från hvilka man borde utgå for
att bestämma kristallens plats i systemet, antog
W. axlarnas grundförhållanden, deras antal, läge,
längd och vinklar mot hvarandra, och uttalade, att
ingen del, linie eller storhet af något slag är så
vigtig som axlarna och ingen bestämning af sådan
afgörande art som en kristallytas förhållande
till axlarna. Hans kristallografiska arbeten
finnas i Berlin-akademiens publikationer och i
»Magazine der Naturforschenden gesellschaft». W:s
kristallografiska system utvecklades sedan af hans
lärjungar, G. Rose, Neumann, Kupfer och Quenstedt.
Ant. Sj.
Weiss [vajs], Hermann Karl Jakob, tysk
kulturhistoriker, f. 1822 i Berlin, arbetade först i
kopparstickaren och porträttmålaren Ottos atelier
och begaf sig derifrån 1843 till Düsseldorf, der
han slöt sig till Fr. W. Schadows riktning. 1845
återvände han till Berlin. Sedan han framlagt
resultaten af en konstresa genom södra Tyskland,
Österrike och Frankrike i »Deutsches kunstblatt»,
började han, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
