Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenkonst. 2. Grufv. För vattnets uppumpning ur grufvor fordras gifvetvis kraft - Vattenkoppor. Se Vattkoppor - Vattenkraft, den lefvande kraft, som en rinnande vattenmassa medför - Vattenkrasse. Se Nasturtium - Vattenkräfta. Se Munsjukdomar - Vattenkur (kallvattenkur, hydroterapi), metodiskt bruk af kallt vatten till sjukdomars botande och helsans stärkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
änden af detta system är förenad med vefvarna till
ett vattenhjul eller någon annan motor, och den andra
änden vid gruföppningen, medelst vinkelbrott, med
starka stänger, hvilka nedgå i grufvan parallelt med
pumparna (se Sättning), och på hvilka pumpstängerna
äro fästa med armar. När vattenhjulet går rundt,
få konststängerna i dagen en fram- och återgående
rörelse och stängerna i grufvan en upp- och
nedgående, hvarigenom pumpningen eger rum. Det gifves
naturligtvis flere sätt att konstruera vickarmarna
samt att upphänga dessa och stängerna, likasom det
ock gifves konster med blott en stångrad, detta dock
endast på kortare håll. För att ändra riktningen i
horisontalplanet af en konstledning eller för att leda
kraften i flere grenar användas s. k. »vändbrott»
eller »vändstolar», som bestå af en horisontalt
kring en stark, på toppen vridbar, vertikal stolpe
fäst ring. Genom att fasthaka konststänger på olika
punkter af ringens periferi ändrar man riktningen af
draget. För ändring af draget från horisontalt till
mer eller mindre stupande användes s. k. vinkelbrott,
som består af tvänne, i lämplig vinkel mot hvarandra
ställda armar, rörliga kring en horisontal axel. En
dylik vinkel fästes med sin ena arm vid den
horisontala konststången, och från den andra nedgår
den vertikala. Naturligtvis finnas många olika sätt
för konstledningarnas anordnande. Konstledningar,
som äro tusentals fot långa, äro i Sverige f. n. icke
ovanliga; men då i våra dagar sätten för krafts
öfverförande medelst elektricitet varda alltmer
utvecklade, torde snart de gamla pittoreska,
gnisslande konstledningarnas tid vara ute.
2. Th. N-m.
Vattenkoppor. Se Vattkoppor.
Vattenkraft, den lefvande kraft, som en rinnande
vattenmassa medför, äfvensom det magasinerade
arbetet hos vattnet, när detta från en högre
nivå får nedsjunka till en lägre, således, med
andra ord, den aktuella eller den potentiella
energien hos ett vattendrag eller vattenfall. Ett
vattenfalls naturkraft är ett annat uttryck
derför. Vattenkraften angifves i hästkrafter. Den
är proportionel mot produkten af fallhöjden och
vattenmängden per sekund. – En kraftmaskin, som har
till ändamål att upptaga den lefvande kraften eller
det magasinerade arbetet hos en vattenmassa, kallas
vattenmotor. Sådana motorer kunna vara af många olika
slag, men man kan fördela dem på tre hufvudgrupper:
turbiner, vattenhjul och vattenpelaremaskiner
(se dessa ord).
Vattenkrasse. Se Nasturtium.
Vattenkräfta. Se Munsjukdomar.
Vattenkur (kallvattenkur, hydroterapi), metodiskt
bruk af kallt vatten till sjukdomars botande och
helsans stärkande. Såsom uteslutande behandlingsmetod
tillhör vattenkuren egentligen 19:de århundradet,
men utvärtes bruk af kallt vatten som läkemedel har
från urminnes tider åtnjutit stort anseende. Detta
bruk kallades af grekerna psychrolusia. Såväl
de hippokratiska skrifterna som Celsus, den lärde
kännaren af grekernas medicin, angifna de riktigaste
grunder för användandet af kalla bad,
tvättningar och öfversköljningar vid mångahanda
sjukdomar. Asklepiades, på Pompejus’ tid, väckte
stort uppseende i Rom som kallvattenläkare
(psychrolutes). Antonius Musa förvärfvade genom en
lyckad kallvattenbehandling af kejsar Augustus ära
och rykte åt sig samt skattefrihet för all framtid
åt läkareståndet i Rom, och Charmis från Massilia
(Marseille), gjorde bland andra Seneca till en
passionerad anhängare af kallvattenkurer. Agathinus
(75 e. Kr.) må gerna räknas bland hydroterapiens
fäder genom sina förträffliga skildringar af rätta
bruket af kalla bad för gamla och unga. och
Galenus delar i allt hans uppfattning af kalla bad. En
genomgående regel blef, att det öfliga varmluftsbadet
(se d. o. och Romerska bad) borde åtföljas af ett
kallt bassängbad, och skalden Martialis säger på
ett ställe: »Om lakonernas seder smaka dig bättre,
så kan du, sedan da fått nog i det heta ångbadet,
doppa dig i Virgos eller Marcias kalla våg» (Roms
kallaste vattenledningar). Efter denna princip var
ock det romerska badet öfverallt inrättadt: varm
luft och kallt vatten. Med den romerska kulturens
fall och upplösning sjönk äfven dess rationella
badbehandling i sekellång förgätenhet, och araberna,
hvilka väl återupprättade varmbadets anseende som
läkemedel, voro främmande för psykrolusien. Äfven
renaissancens mästare inom medicinen voro uteslutande
upptagna af de varma naturkällornas, thermernas,
hemlighetsfulla krafter, och folket i allmänhet kunde
aldrig slitas från sina kära badstugor, med deras
koppningar, örtdekokter och andra hokuspokus. Väl
egna Hieron, Mercurialis och A. Baccius i sina
verldsberömda arbeten öfver gymnastik och bad
ett litet kapitel äfven åt kallbadet, men först
i slutet af 1600-talet gjorde en engelsk läkare
Floyer (1649–1718), understödd af Baynard, ett
energiskt upprop för kallvattenbehandling i sin
skrift »Psychrolusia», som inom kort utkom i 6
upplagor, hvarjämte han grundade en kuranstalt
för kalla bad, med ett svettrum (sudarium) helt
nära den kalla bassängen. Än större spridning fick
en skrift (af Hancoke, en evangelisk prestman) om
kallt vatten såsom »febrifugum magnum», hvilken
på ett år såg 7 upplagor. Samtidigt uppträdde ock
den store praktikern Fredr. Hoffmann i Halle till
fromma för kallt vatten som allmänt läkemedel i »De
aqua medicina universali». – Det var jämväl vid
denna tid (1720–25) och måhända af dessa impulser,
som i Sverige Loka bad väckte uppmärksamhet genom sin
egendomliga kurmetod medelst kraftig frottering med
kallaste gyttja, öfversköljning och dusch med kallt
vatten och samtidigt ymnig vattendrickning. Loka
torde således vara att anse såsom Nordens äldsta
kallvattenkuranstalt.
P. J. Bergius ger i sitt berömda tal »Om kalla bad
och Loka badningar», vid presidiets nedläggande i
Vetenskapsakademien 1763, ej blott en skildring af
baden i Loka, utan ock en värdefull och uppskattad
historik öfver kalla bad i alla tider. (Redan Urban
Hjärne lär omkr. 1695 i Stockholm hafva anlagt ett
slags vattenkuranstalt vid sitt Laboratorium physicum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
