Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenafsöndring, växtfysiol., en företeelser, som förekommer hos vissa växter - Vattenandar. Se Elementar-andar - Vattenarv. Se Malachium - Wattenbach, Wilhelm - Vattenbad, kem., en på laboratorier använd apparat för upphettning eller afdunstning vid temperaturer under vattnets kokpunkt - Vattenbaggar. Se Dykareslägtet - Vattenbalk, skeppsb., en på högkant stående balk - Vattenballast. Se Ballast - Vattenbarometer, fys. - Vattenbi, stundom förekommande benämning på »drönare» (se Bi) - Vattenblink, det svenska namnet på Hottonia palustris - Vattenblom-alger. Se Vattnets blomning - Vattenbokare, bergsv., kallas en mindre vattenhammare - Vattenbråck. Se Hydrocele - Vattenbräken. Se Rhizocarpeæ - Vattenbyggnadskonst, den gren af byggnadskonsten, som sysselsätter sig med utförande af »vattenbyggnader»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bero deraf att växten genom rottrycket upptager
öfverflöd af vatten, så att det öfverflödiga åter
afsöndras, vanligen genom bladspetsarna. Förloppet
dervid för öfrigt känner man icke. Särskilda
vattenafsöndrande körtlar eller celler äro icke
påträffade. Den i våra rum allmänt odlade »kallan»,
Richardia (Calla) cethiopica L., visar ofta
(när växten har ymnig tillgång på vatten) klara
vattendroppar hängande i bladspetsarna. Denna
vattenafsöndring lär hos somliga aroidéer vara
synnerligen ymnig, så att droppar tätt och ofta
nedfalla från växten. Vattenafsöndring i gasform är
en annan företeelse af största betydelse för växtens
lif. Denna afdunstning eger rum från hela växtens yta,
mer eller mindre lifligt alltefter ytans beskaffenhet,
så att växtdelar med tunn epidermis, såsom blad,
blommor och unga skott, hastigare afgifva vatten,
hvarigenom de »vissna», i det att cellernas utfyllnad
af vätska minskas och de sålunda sammanfalla, om icke
det förlorade vattnet ersättes enligt diffusionslagen
(endosmos) från innanför liggande celler. Afsöndringen
af vatten i gasform (afdunstningen) eger i
synnerhet rum genom klyföppningarna, hvilka kunna
inom vissa gränser reglera (gynna eller hindra)
denna egentligen rent fysikaliska akt. Genom
riklig hårbeklädnad, förtjockning af epidermis
och den s. k. kutikulan samt genom vax- och
hartsöfverdrag söker naturen förebygga en för stark
afdunstning. Detta fenomen är en vigtig faktor
med afseende på saftledningen (se d. o.) i växten.
O. T. S.
Vattenandar. Se Elementar-andar.
Vattenarv. Se Malachium.
Wattenbach, Wilhelm, tysk häfdaforskare och
paleograf, född i Ranzau, Holstein, 1819, blef
1851 docent i historia vid Berlins universitet,
1855 provinsarkivarie i Schlesien samt 1862
professor vid Heidelbergs och 1873 vid Berlins
universitet. Redan 1843 anställd som medarbetare
i »Monumenta Germaniae historica», tillhör han nu
nämnda verks centraldirektion. Sedan 1882 är han
ledamot af vetenskapsakademien i Berlin. Af W:s
arbeten må nämnas Deutschlands geschichtsquellen
im mittelalter bis zur mitte des 13. jahrhunderts
(1858; 5:te uppl. 1886), Anleitung zur griechischen
paläographie (1867; 2:dra uppl. 1877), Anl. zur
lateinischen paläogr. (1869; 4:de uppl. 1886), Das
schriftwesen im mittelalter (1871; 2:dra uppl. 1875)
samt åtskilliga reseskildringar, t. ex. Stockholm
(1875).
Vattenbad, kem., en på laboratorier använd apparat
för upphettning eller afdunstning vid temperaturer
under vattnets kokpunkt. Vattenbadet utgöres vanligen
af en kopparpanna, täckt af ett lock med öppningar,
i hvilka kärlen, som skola upphettas, insättas.
P. T. C.
Vattenbaggar. Se Dykareslägtet.
Vattenbalk, skeppsb., en på högkant stående balk,
som går tvärs öfver ett fartygs batteridäck längst
förut. Den hindrar det genom kettingsklysen
inkommande vattnet att rinna akter öfver.
R. N.
Vattenballast. Se Ballast.
Vattenbarometer, fys., kallas en barometer (se d. o.),
som är fylld med vatten i st. f.
qvicksilfver. Sedan Viviani och Torricelli (1643) utfört
det berömda försök (se Torricellis försök), som ledde
till qvicksilfverbarometerns uppfinning, ersatte
Blaise Pascal (1648) qvicksilfret i barometern med
andra vätskor (vatten, vin och olja) samt visade,
att enligt lagen för kommunicerande kärl de olika
vätskornas höjder vid ett och samma lufttryck förhålla
sig omvändt som vätskornas tätheter. Vattenbarometern
har en höjd af omkr. 10 1/3 m. och är på grund deraf
obeqväm att använda. Å andra sidan är den visserligen
13,6 gånger känsligare än qvicksilfverbarometern;
men den är likväl icke ett så noggrant instrument
som denna, dels derför att den långa vattenpelarens
medeltemperatur, af hvilken vattnets täthet och
alltså pelarens höjd beror, icke kan tillräckligt
noggrant bestämmas, dels derför att genom vattnets
afdunstning det lufttomma rummet ofvan vattenytan
fylles med mättad vattenånga, hvars tryck, som
förändras med temperaturen, minskar pelarens
höjd. Den sistnämnda felkällan försvinner i det
närmaste, om vattnet ersättes med glycerin eller
olja, hvilkas afdunstning är ytterst obetydlig.
N. E-m.
Vattenbi, stundom förekommande benämning på »drönare»
(se Bi).
Vattenblink, det svenska namnet på Hottonia palustris.
Vattenblom-alger. Se Vattnets blomning.
Vattenbokare, bergsv., kallas en mindre
vattenhammare, som förr begagnades vid
masugnarna för att sönderslå malmen till lagom
storlek för uppsättningen. Sedan krossverk
eller stenkrossare numera allmänt införts vid
masugnarna, hafva vattenbokarna kommit ur bruk
såsom mindre ändamålsenliga. Jfr Handbokning.
C. A. D.
Vattenbråck. Se Hydrocele.
Vattenbräken. Se Rhizocarpeae.
Vattenbyggnadskonst, den gren af byggnadskonsten,
som sysselsätter sig med utförande af
»vattenbyggnader». Under denna benämning har man
af ålder brukat sammanfatta en ganska olikartad
samling af byggnadsarbeten, hvilka till stor del
icke hafva något annat gemensamt med hvarandra än
vattnets närvaro. Under 18:de århundradet räknade
man sålunda ännu till vattenarkitekturens område
mycket, som numera anses tillhöra maskinväsendet,
såsom anläggning af vattenqvarnar och sågverk,
tillverkning af pumpar och brandsprutor m. m. Äfven
brobyggnadskonsten betraktas och behandlas numera
såsom en sjelfständig gren af byggnadskonst, hvilken
icke lämpligen kan innefattas i vattenbyggnadskonsten,
då den egentligen karakteristiska delen af densamma är
oberoende af vattnet. Icke dess mindre omfattar dock
vattenbyggnadskonsten fortfarande ett stort antal
ganska olikartade byggnadsarbeten. Med afseende på
ändamål och beskaffenhet kunna dessa arbeten indelas
i två hufvudklasser. De till den ena klassen hörande
hafva fått namn af vattenbyggnader, endast derför att
de utföras uti eller i närheten af vatten, i sjöar
och rinnande vattendrag eller vid deras stränder. Dit
höra hufvudsakligast hamnanläggningar med alla dervid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
