Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Watteau, Antoine - Vattel, Emmerich de - Vatten (Lat. aqua), kem., vätets oxid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att sysselsätta sig med dylika saker, lemnade
W. honom under förevändning att helsa på sin slägt
i Valenciennes. För att få respenningar sålde han
denna sin första tafla (sedan graverad af Cochin
d. ä.), och då köparen beställde en pendant till den,
utförde han i hemorten En arméafdelnings hvila
(också graverad af Cochin). Snart återkom han till
Paris, der hans första taflor gjort honom känd,
och der han hade lyckan att göra bekantskap med
den berömde konstälskaren Crozat, som ställde sin
samling af teckningar till hans förfogande. Under
studiet af dessa utbildade han sin smak, och man
kan af hans arbeten se hvilket inflytande Rubens
och Paolo Veronese haft på honom. Men då han var
en orolig själ och älskade oberoende, lemnade han
snart sin beskyddare och drog sig tillbaka till en
liten bostad, der han med sin naturliga melankoli
kunde hålla sig fri från besökare. Emellertid blef
han omkr. 1708 elev i akademien och vann 1709 ett
andra pris. År 1712 blef han agré, men först 1717
ledamot, då han såsom receptionsstycke aflemnade,
sin komposition Afresan till Cytheres ö. År 1720
gjorde han en tur till England, men återvände redan
1721 till Paris, då han målade sin berömda skylt för
sin vän tafvelhandlaren Gersaints butik. Han flyttade
då till Nogent-sur-Marne, der han kort derefter dog,
af lungsot, d. 18 Juli 1721. – Flere konstnärer
företogo sig att efterbilda hans stil, ehuru utan
att nå honom. Tidens skickligaste kopparstickare
täflade om att få reproducera det minsta utkast
af honom, och hans målningar eftersöktes ifrigt
af alla kännare. Men plötsligt försvann denna
hänförelse för att gifva rum åt föraktfullt
ogillande. Det var, då antiken åter började herska
i Frankrike och dermed i det öfriga Europa. Men
i senare tider har W. åter blifvit förstådd och
uppskattad, och nu står han såsom den sannaste,
ärligaste och mest geniale representanten för den
franska rococo, hvars glada lättsinne han mästerligt
återgifvit. Född flamländare (då Valenciennes först
under Ludvig XIV blef franskt), var han från barndomen
förtrogen med den flamska konsten, och utom Rubens
hade Teniers starkt inverkat på honom, särskildt i
målningssättet. Han är lika skicklig som någon af de
nederländske konstnärerna i att måla glänsande, och i
synnerhet har han från dem ärft förmågan att uppfatta
och återgifva ett landskap med djup och poesi. De
ämnen, med hvilka han hälst sysselsatte sig, voro
(sedan han lemnat sina ungdomsförsök med krigsscener)
bondhistorier och rent dekorativa bilder, framförallt
s. k. »fêtes galantes». Detta betyder den dåvarande
fina verldens koketteri, njutningslust och flyktiga
kärleksförbindelser, framställda inom skötet af en
vacker natur. Det var en öfversättning i rococo-kostym
af peruktidens för fantasien hägrande herdelif med
dess drömmar om natur och kärlek, och derför var
framställaren så högt skattad af sin tid, hvilken
han något typiskt, men sant och naivt afspeglade
i sin konst. W. är derigenom en sedeskildrare af
stor betydelse för sin tid. Men han är icke grof
som Gillot; han är icke
häller frivol som andra af samma tids målare, icke ens
tvetydig. Hans bilder visa en blandning af sinlighet
och oskuld, som förlänar dem ett idealt drag;
men denna idealism hvilar på ett grundlag af sant
och sundt naturstudium, som gör dem till produkter
af äkta konst. – W. var också mycket flitig och
efterlemnade en stor mängd arbeten, af hvilka utom
de nämnda en del här må påpekas (efter Woermann).
Till hans äldsta bilder höra Den unge savoyarden
(kallad »La marmotte», i Petersburg), La vraie gaieté,
dansande bönder i Teniers’ stil, samt landskap och
soldattaflor. På öfvergång till den senare stilen stå
Herdarna (Potsdam) och Les faux pas (Louvre, Lacazes
samling) samt Jupiter och Antiope (samma samling),
vittnande om hans venezianska studier. Sedan följa
Amour paisible, Bondbröllop, Bybruden, Konserten,
La Finette (i tyske kejsarens ego, i London, Potsdam
och Louvre). Sitt receptionsstycke, den poetiskt
skimrande Affärden till ön Cythere, målade han med
någon förändring ännu en gång (nu i tyske kejsarens
ego). Vidare märkes hans framställning af Gille, en af
den franska farsens stående personer, »dummerjönsen»
(Louvre, Lacazes samling), målad i naturlig storlek
med förträfflig karakteristik. Gersaints ofvan nämnda
skylt (ena hälften en salubod, der några tjenare
packa en koffert inför en herre och en dam; andra
hälften försäljningsscen vid en boddisk) tillhör
nu tyske kejsaren, i hvars ego finnas 19 bilder
af W., inköpta af Fredrik II, som hade särskild
förkärlek för honom; dernäst kommer såsom egare
af hans verk Louvre, sedan Lacazes samling kommit
dit. För öfrigt finnas taflor af W. i Dresden,
Berlin, Petersburg och Madrid, i Uffizi (Florens)
och i franska provinsmuseer (t. ex. Angers, Nantes
och Dijon). Se E. Hannover: »A. Watteau. Hans
liv, hans værk, hans tid» (Köpenh. 1888).
C. R. N.
Vattel, Emmerich de, schweizisk författare i
folkrätt, f. 1714, blef 1746 ambassadråd och
1758 geheimeråd i kurfurstlig sachsisk tjenst. Död
1767. Han är förnämligast känd genom sitt arbete Droit
des gens (1758; många uppl.), i hvilket han gjorde
filosofen Wolfs idéer tillgängliga för statsmän
och diplomater.
Vatten (Lat. aqua), kem., vätets oxid, H2O, förekommer
ymnigt i naturen, i fast form som is och snö (se dessa
ord), i flytande tillstånd i haf, sjöar, floder,
bäckar och källor samt såsom regn (se Nederbörd),
i gasform (se Vattenånga) i atmosferiska luften,
slutligen som beståndsdel i alla organismer och i
många mineral. Ursprungligen ansågs vattnet som ett
grundämne (element). Att vatten bildas, när vätgas
förbrinner i luft, iakttogs af Cavendish 1781, och
dess sammansättning af syre och väte fastställdes
1783 genom Lavoisier. Att vattnet bildas, när
noga 2 volymer vätgas förenas med 1 volym syrgas,
upptäcktes 1805 af Gay-Lussac och v. Humboldt,
hvarigenom också vattnets procentiska sammansättning,
88,864 vigtsproc. syre och 11,130 proc. väte, var
afgjord. – Det i naturen förekommande vattnet är mer
eller mindre starkt förorenadt af dels lösta, dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
