Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Vasaborg, Gustaf Gustafsson, grefve af V. - 2. Vasaborg, Anton Adolf, grefve af - Vasa hofrätt. Se Hofrätt - Vasall. Se Länsväsende - Vasa län, Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1. Vasaborg, Gustaf Gustafsson, grefve af
V., riksråd, son af Gustaf II Adolf och
Margareta Cabeliau, föddes i Stockholm d. 24 Maj
1616, uppfostrades af Karl Karlsson Gyllenhielm och
sändes 1630 till högskolan i Wittenberg, der han blef
»rector illustris» s. å. Han nedlade rektoratet d.
19 Jan. 1633 och begaf sig till svenska armén, der
han s. å. utnämndes till öfverste för ett livländskt
kavalleriregemente och kommendant i Osnabrück,
samt blef enligt Gustaf Adolfs yttersta vilja
»postulerad administratör» af stiftet Osnabrück, 1634.
1637 adlades V. och erhöll då i donation Vibyholms
kungsgård i Södermanland och Saaris gods i Finland.
Han deltog med sitt regemente bl. a. i slaget vid
Nördlingen 1634, men nödgades efter Johan Banérs
död 1641 i anledning af någon misshällighet med sina
officerare taga afsked ur krigstjensten, hvarpå han
bosatte sig i Osnabrück. Drottning Kristina upphöjde
V. 1646 till grefve med Vasaborg (se d. o.) såsom
grefskap och utnämnde honom till riksråd. Hennes
förtroende vann han dock ej. »Man kan icke», sade
hon, »uti vigtiga värf använda den, som har svårt
att tiga.» I Westfaliska freden måste V. afstå
stiftet Osnabrück, dock mot betydligt vederlag,
och han erhöll dessutom af drottningen amtet och
staden Wilshausen. Efter Gyllenhielms död sökte han
det lediga riksamiralsämbetet, men fick afslag,
hvarpå han, förtretad öfver denna motgång, 1652 för alltid
lemnade Sverige. V. dog i Wilshausen d. 25 Okt. 1653
och ligger begrafven i Riddarholmskyrkan. Han
beskrifves såsom en man med vackert yttre, liflig
uppfattning samt redligt och oförskräckt sinnelag,
men dessa goda egenskaper skämdes genom hetsighet samt
pratsjuka och högfärd. Han var gift med grefvinnan
Anna Sofia af Wied-Runkel (d. 1694). A. B. B.
2. Vasaborg, Anton Adolf, grefve af, den föregåendes
sonson, född i Wilshausen d. 22 Febr. 1689, uppföddes
i fattigdom, sedan fadern genom Karl XI:s reduktion
förlorat amtet Wilshausen. År 1710 ingick V. i
preussisk tjenst och gjorde som fänrik 1711 ett
fälttåg i Piemont. Den preussiska tjensten
lemnade han 1715 såsom kapten, blef 1716
ryttmästare vid Vestgöta kavalleri och bevistade
norska fälttåget till dess slut. Han befordrades
1719 till major och 1739 till öfverstelöjtnant vid
Södermanlands regemente. V. anförde regementet i
ryska kriget, tilldess han blef tillfångatagen i
slaget vid Villmanstrand, d. 23 Aug. 1741, och förd
till Petersburg. Man beskyller honom för att
under slaget mot öfverbefälhafvarens order hafva
ryckt för långt fram, så att svenska artilleriet
gjordes onyttigt. Då sedermera Dalregementet utan
order skyndade V. till hjelp, bröts svenska linien
på högra flygeln, hvilket blef en bidragande orsak
till slagets förlust. Af kejsarinnan Elisabet
begåfvades han med den värja, som hon sjelf burit
på revolutionsdagen, då hon bemäktigade sig den
ryska tronen. V. blef öfverste för Skaraborgs
regemente 1744 och generalmajor i armén s. å.
Död på Kungslena i Vestergötland d. 10 Maj
1748. – Med hans broder Georg Maurits, död på gården
Hundlosen i Oldenburg d. 14 Jan. 1754, utgick ätten
V. på svärdssidan. Den sista af ätten var hans syster
Henrietta Polyxena, f. 1696, hvilken lefde i yttersta
misère i Westfalen, blind och sjuklig, då Gustaf
III 1776 förärade henne en gåfva af 500 dukater
och gaf henne löfte om en lifstidspension. Hon
afled på Hundlosen d. 30 Okt. 1777.
A. B. B.
Vasa hofrätt. Se Hofrätt.
Vasall (Ital. och Sp. vassallo, Fr. vassal). Se
Länsväsende.
Vasa län, Finland, ligger mellan 61° 58’ och
64° 10’ n. br. samt 21° 3’ och 26° 17’ ö. längd
från Greenw. samt gränsar i n. till Uleåborgs
län, i ö. till Kuopio och (på en liten sträcka)
S:t Michels län samt i s. till Tavastehus’ och
Åbo och Björneborgs län. I v. sköljes dess strand
af Bottniska vikens (Qvarkens) vågor. Länet
omfattar södra delen af landskapet Österbotten,
norra delen af landskapet Satakunta samt nordöstra
delen af Tavastland. Areal 41,711 qvkm., hvaraf
3,402 qvkm. utgöras af sjöar. Af Finlands hela
ytinnehåll utgör länet 11,17 proc. Genom länet
löper i riktning från n. ö. till s. v. Finska
landtryggen (Suomenselkä), delande det i två delar,
hvardera utmärkt såsom särskildt vattenområde och af
väsentligt olika utseende. Den ena, den vestliga
eller österbottniska delen, är ett mot hafvet
nästan jämnt sluttande slättland, genomskuret af
många rinnande vatten och gifvande intrycket af
en forntida hafsbotten, emedan den är betäckt med
ändlösa, odlingsbara, oftast skoglösa mossar eller
vågformiga sandkullar. Äfven mindre berg och höjder
förekomma jämförelsevis sparsamt. Jordmånen består
af mycket bördig lerjord, med undantag af norra
delen äfvensom trakterna närmast landtryggen, der
sandblandad och ofta stenbunden mylla förekommer. De
förnämsta vattendragen i denna del af länet äro Lesti
l. Raumajoki, från Lestijärvi sjö, Gamla Karleby
å l. Vetil å, Esse å (F. Ähtävänjoki), hvilken
genomrinner de tre stora sjöarna Alajärvi, Lappajärvi
och Evijärvi, Ny Karleby elf l. Lapuanjoki samt Kyrö
elf. Sträckan ö. om landtryggen, den tavastländska
delen af länet, är mycket kuperad samt rik på
sjöar och träsk, vanligen omgifna af skogbevuxna
höjder. Mossar, men på sten- och sandgrund, förekomma
talrikt. Jordmånen består för det mesta af sandblandad
mylla. Närmast landtryggen äro trakterna frostömma
samt kärr och sandmoar vanliga. Genom Tavastmon
(F. Hämeenselkä), som i länets midtområde utgår från
landtryggen, afdelas det östra området i tvänne
vattenområden, af hvilka det ena, det östliga
(Saarijärvi och Keitele områdena), tillför Päijänne
eller Kymmene elf, det andra, det vestliga (Ätsäri
och Virdois områdena), Näsijärvi eller Kumo elf
sitt vattenöfverflöd. Stora skogar utmärka denna
del af länet. Odlingen, som är jämförelsevis ung,
har utvecklat sig raskt. Folkmängden, som 1840
uppgick till blott 212,775 pers., har stigit till
417,192 pers. (1890). Deraf funnos 21,963 i länets
städer, Vasa, guvernörsresidens, Kaskö, Kristinestad,
Ny-Karleby, Jakobstad, Gamla Karleby och
Jyväskylä, samtliga, med undantag af den sistnämnda,
belägna utmed kusten af Bottniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
