Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Variabla stjernor, föränderliga stjernor, astron., sådana fixstjernor, hvilkas ljusstyrka är underkastad förändring - Variant (Lat. varians, näml. lectio), afvikande läsart - Variatio delectat, Lat., ombyte (omvexling) förnöjer - Variation (Lat. variatio), förändring, afvikelse, omvexling, ombyte. 1. Matem. - Variation. 2. Fys. Om förändringar i deklinationen och inklinationen se dessa ord - Variation. 3. Meteor. Se Operiodisk variation - Variation. 4. Astron. Månens variation är en af de fyra termer, hvilka tillsammans utgöra den väsentliga delen af störningarna af månens längd - Variation. 5. Sjöv., en från engelskan lånad och i handelsflottan ofta förekommande benämning på kompassens missvisning l. deklination (se d. o.) - Variation. 6. Musikt., förändring i ett musikaliskt tema
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med någon annan himmelskropp och den dervid
uppkommande värmen. På grund af osannolikheten
för ett sådant sammanträffande, jämförd med det
relativt stora antalet af kända temporära stjernor,
är man emellertid mera böjd att söka förklaringen i
plötsligt uppträdande kemiska processer i stjernans
atmosfer. K. B.
Variant (Lat. varians, näml. lectio), afvikande
läsart. Varianter (variantes lectiones) i
handskrifter af forntida författares arbeten hafva
vanligen uppkommit genom afskrifvares okunnighet,
slarf eller förbättringslusta. En skrifts varianter
bilda tillsammantagna hvad man kallar den kritiska
apparaten, och att genom sammanjämkning deraf utfinna
den rätta läsarten är textkritikens uppgift.
Variatio delectat, Lat., ombyte (omvexling) förnöjer.
Variation (Lat. variatio), förändring, afvikelse,
omvexling, ombyte. 1. Matem. A) I den afdelning af
algebran, som vanligen benämnes kombinationsteori
(se d. o.), menas med variationer alla de af ett, två,
tre eller flere element bestående sammanställningar,
som kunna bildas ur ett gifvet antal element. Jfr
Kombination 2. – B) I den del af den högre
matematiken, som bär namnet variationskalkyl
(se d. o.), betyder variation den elementära
(oändligt lilla) förändring, som hos en funktions
värde framkallas – icke, såsom fallet är med en
differential, genom elementär förändring af den
eller de oberoende variabla, utan genom elementär
förändring af sjelfva funktionens form. Man tänker sig
nämligen den framställda funktionen såsom enskildt
fall af en allmännare funktion, hvilken förutom de
egentliga variabla innehåller en af dessa alldeles
oberoende variabel parameter (se Konstant). När
denna parameter undergår en elementär förändring,
blir detta äfven fallet med sjelfva funktionen;
och denna sista förändring, som således motsvarar
den allmänna funktionens partiella differential
med afseende på den variabla parametern, är det,
som kallas funktionens variation. Den betecknas med
bokstafven [delta] framför funktionen; [delta]u utläses således
»variationen af u». – I stället för den absoluta
förändringen af funktionen låta några författare,
för att undvika talet om oändligt små qvantiteter,
variation betyda den relativa förändringen af
funktionen i förhållande till förändringen af den
variabla parametern, eller med andra ord de taga
ordet variation i betydelsen af funktionens partiella
derivata (i st. f. dess partiella differential)
med afseende på den variabla parametern. – C)
Konstanternas variation kallar man en allmän metod
för lösning af differentialeqvationer, hvilken
består deruti att man, då en differentialekvation
är gifven, först söker solutionen till en enklare
differentialeqvation, som uppstår af den förra genom
bortlemnande af vissa termer, hvarefter man antager
integrationsresultatet till den enklare eqvationen –
hvilket innehåller vissa arbiträra konstanter – vara
gällande äfven för den fullständiga eqvationen, dock
så, att numera tecknen för de arbiträra konstanterna
icke längre betyda konstanter, utan
funktioner af den oberoende variabeln, hvilka
det gäller att bestämma (»variera»). Metoden
har sin hufvudsakliga användning för lineära
differentialeqvationer eller för system af dylika
och leder då snabbt till målet. Ej så enkel är
dess tillämpning på icke-lineära eqvationer,
såsom vid konstanternas (elementens) variation i
störingsteorien, hvarmed man förstår ofvan beskrifna
förfarandes användning på störingsproblemets
differentialeqvationer, i det man utgår från
integralerna till tvåkropparsproblemet med
dess sex element (konstanter): halfva storaxeln,
excentriciteten, periheliets longitud, inklinationen,
nodens longitud och epoklongituden, eller ock från
vissa kombinationer af dessa element, hvarefter
man söker bestämma dessa element såsom funktioner
af tiden så, att himmelskroppens rörelse ständigt
kan tänkas försiggå i en konisk sektion, hvars
element emellertid, då en störande kropp tages i
betraktande, kontinuerligt variera, och detta så,
att den föränderliga och rörliga koniska sektionen
(den oskulerande banan) ständigt tangerar kroppens
verkliga bana i den punkt, der kroppen i hvarje
ögonblick befinner sig. Jfr Störingar. – 2. Fys. Om
förändringar i deklinationen och inklinationen se
dessa ord.
– 3. Meteor. Se Operiodisk variation. – 4. Astron.
Månens variation är en af de fyra termer, hvilka
tillsammans utgöra den väsentliga delen af störingarna
(se d. o.) af månens längd. Variationen har formen
35’ 42" Sin 2 ([måne] - [sol]),
då ([måne] och [sol] betyda resp. månens och solens
medellängder. Den har alltså en period af en half
synodisk månad, är noll, då [måne] - [sol] har ett af följande
värden: 0°, 90°, 180°, 270°, d. v. s. såväl vid
syzygierna som vid qvadraturerna, och når sina
största belopp i oktanterna. Den upptäcktes på
iakttagelsens väg af Abul Wefa i 10:de årh. e. Kr. De
tre öfriga ojämnheterna äro: evektionen, uttryckt med
1° 20’ 30" Sin [2 ([måne] - [sol]) - m], der m betecknar
månens medelanomali, samt årliga ekvationen, uttryckt
med
- 11’ 1" Sin m’
der m’ är solens medelanomali, och parallaktiska
ojämnheten, uttryckt med
- 2’ 2" Sin ([måne] - [sol]).
– 5. Sjöv., en från engelskan lånad och i
handelsflottan ofta förekommande benämning på
kompassens missvisning l. deklination (se d. o.).
– 6. Musikt., förändring i ett musikaliskt tema,
vare sig i melodi eller harmoni, rytm, taktart,
tonslägte o. s. v. Den äldsta arten af
variationer, de s. k. doubles, omgaf temat
endast med en rikare figuration. Haydn vågade
sig på mera genomgripande förändringar och följdes
deri af Beethoven. Man brukar skilja mellan en
endast formel förändring af temat och en sådan,
som modifierar äfven dess karakter och uttryck.
Den förra arten är den förherskande i Händels,
Mozarts och Mendelssohns variationsarbeten, den
senare i Beethovens, Schumanns och Brahms’.
Ett högre konstvärde få dylika arbeten, då de
särskilda variationerna icke mekaniskt och oförmedladt
uppradas efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
