Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Wallquist, Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fadern då var komminister. Från Strengnäs
gymnasium kom W. 1773 till Upsala akademi och
promoverades efter grundliga studier 1779 till filos.
magister. Redan 1776 prestvigd, blef han 1779 adjunkt
i Klara församling i Stockholm. Der gjorde han sig
omtyckt såsom predikant, ehuru han ej skattade åt
tidens neologiska riktning, utan predikade i biblisk
anda, anseende, att man bör »i Guds hus blifva
med Guds ord uppbyggd» och »icke besväras af någon
mensklig konst». På rekommendation af kanslirådet
J. Ihre, i hvars hus han i Upsala varit informator,
erhöll han 1780 fullmakt att vara hofpredikant
hos enkedrottning Lovisa Ulrika, af hvilken han
omfattades med förtroende och troligen ämnades till
öfverhofpredikant. Då han 1782 lemnade sin plats i
Klara och enkedrottningen s. å. dog, blef han utan
annan anställning än den af biktfader hos prinsessan
Sofia Albertina, hvartill han s. å. kallades. På
prinsessans förord erhöll han dock 1783 Alseda
regala pastorat i Småland, hvilket han 1785
tillträdde. Då domprosteriet i Vexiö s. å. blef
ledigt, sökte han det och erhöll förslagsrum, de
flesta rösterna samt 1786 vid ännu ej fyllda 31 år
platsen. Mäktiga krafter hade motverkat utnämningen,
men Gustaf III, som med sin skarpblick upptäckt
hans ovanliga duglighet, förklarade, att »en sådan»
behöfdes i Vexiö stiftsstyrelse, hvilken till följd
af biskop Osanders ålderdomsskröplighet befann sig
i det bedröfligaste skick. Sjelf ansåg W., att
konungen med hans utnämning äfven »hade politiska
vuer i anseende till den snart förestående riksdagen».
I båda hänseendena motsvarade W. alla
förväntningar. Genom hans inträde i Vexiö
konsistorium såsom biskopens vikarie, som genom
kungligt förordnande skedde 1787, innan han
s. å. tillträdt domprosteriet, kom en ny ande i
stiftets förvaltning, och dettas presterskap gaf
häråt ett storartadt erkännande, då det vid Osanders
s. å. inträffade död med alla röster utom
2 uppförde den 32-årige domprosten
på biskopsförslaget, hvarefter han d. 17
Sept. 1787 utnämndes. Sin politiska bana
hade W. redan förut börjat, i det han
såsom vald fullmäktig för domkapitlet deltagit
i 1786 års riksdag. Der uppträdde han såsom
rojalist och fick ett visst inflytande bland sina
ståndsbröder, men lyckades dock ej bryta den
då äfven inom presteståndet mäktiga oppositionen.
Ett vidsträcktare fält för hans stora politiska
förmåga öppnade sig först vid 1789 års riksdag,
då de ofrälse stånden, förbittrade öfver den adliga
oppositionens ofosterländska beteende under kriget,
ställde sig på konungens sida i hans strid med
adeln. Vid riksdagens början hade man ingifvit
konungen misstroende mot W., men denne lyckades
snart skingra det, fick uppdrag att vara ledare
för det rojalistiska partiet inom presteståndet
och var en af dem, som kraftigast bidrogo att vid
riksdagen skaffa framgång åt konungens planer.
Dervid var den ryktbare prosten K. G. Nordin hans
medarbetare och medtäflare. Oppositionen såg
i dessa män sjelfva driffjädrarna till 1789 års
revolutionära politik, dock knappast med rätta. De
voro Gustaf III personligen tillgifna och
vänner af en stark konungamakt samt sågo med
tillfredsställelse, att den öfvervigt konungens
förkärlek för adeln förut beredt detta stånd nu
bröts; men de ville ej envälde, och öfvertygade
om nödvändigheten af mellanmakter i samhället och
hållande på sitt eget stånds rättigheter, skulle
de hälst velat undvika allt för våldsamma åtgärder
äfven mot adeln. W. hade sökt afstyra det ryktbara
uppträdet på rikssalen den 17 Febr., och när under
detta konungen gjorde de ofrälse stånden det anbud
om privilegier, som blef uppslaget till Förenings-
och säkerhetsakten, svarade W. på sitt stånds
vägnar och tackade för de i konungens tal gjorda
uttalandena mot enväldet för att dymedelst binda
konungen. Medlem af den deputation, inför hvilken
förslaget till Förenings- och säkerhetsakten
sedan framlades, bidrog han att förhindra, att
riksdagens beskattningsrätt öfverflyttades på
utskottsmöten. Äfven de revolutionära åtgärder –
de adlige oppositionschefernas fängslande och
föredragningen på rikssalen d. 21 Febr. –, genom
hvilka akten genomdrefs, hade W. afrådt; dock bidrog
han sedan verksamt till att presteståndet lät bero
vid sitt så kallade bifall till densamma, mot att
konungen afgaf en försäkran af d. 2 Mars angående
presterliga ämbetstillsättningar. Äfven konungens
uppträdande på riddarhuset d. 27 April, hvarigenom
han nödgade adeln att åtaga sig bevillning på obestämd
tid, hade W. sökt afstyra. Då konungen ändock begaf
sig till riddarhuset, lugnade han den oro, som vid
underrättelsen härom grep det till plenum samlade
presteståndet, genom efterskickandet af »en anständig
frukost åt hela ståndet». Motsatsen mellan W. och
Nordin synes i allmänhet ej varit af principiel, utan
af rent personlig art. W. ansåg, att det var Nordin,
som vid riksdagens början gjort honom misstänkt hos
konungen, och de voro dessutom allt för olika naturer
för att kunna draga jämnt. W. var djerf, älskade att
synas och skydde ej att exponera sig genom offentligt
uppträdande, under det att Nordin var försigtig,
timid i sitt uppträdande och hälst verkade i det
tysta. Med afseende på statsbristens fyllande hyste de
dock olika meningar, och dervid afgick W. med segern,
i det han lyckades hindra antagandet af ett af Nordin
framstäldt förslag om ett tvångslån af silfver. W:s
förnämsta inlägg i 1789 års riksdagsarbete var
för öfrigt finansfrågans lösning. Såsom ledamot
af hemliga utskottet åvägabragte han nämligen
öfverlemnandet af riksskuldens förvaltning åt ett
under riksdagens kontroll stående riksgäldskontor,
genom hvilken, anordning ständerna förmåddes åtaga
sig garantien för riksskulden. Derigenom samt genom
sitt orädda och rådiga uppträdande för öfrigt under
riksdagen lyckades W. vinna försteget framför
Nordin i konungens förtroende, så att, när en ny
regeringskonselj: Rikets ärenders allmänna beredning,
upprättades i stället för det i kraft af Förenings-
och säkerhetsakten upplösta, rådet, W. d. 15
Maj 1789 fick plats i denna såsom chef för den nu
inom kansliet inrättade Ecklesiastikexpeditionen,
ehuru det var Nordin, som först (1786) föranledt en särskild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
