Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Wallerius, Nils - 3. Wallerius, Johan Gottschalk - 1. Vallerius, Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Upsala Vetenskapssocietets och i Vetenskapsakad:s
handlingar, och som förskaffade honom ledamotskap
af sistnämnda samfund, utgaf han på latin fem
större filosofiska arbeten och ett teologiskt
verk i sex delar (den sista utkom först efter
hans död). Hans filosofiska arbeten, omfattande
utförliga vetenskapliga framställningar af
metafysiken och psykologien samt kompendier i
förstnämnda vetenskap och i logik, äro hållna i den
omsorgsfullt systematiska form, som Wolf vid denna tid
gjort allmän. Äfven innehållet röjer hufvudsakligen
Wolfs skola, men vittnar äfven om författarens ej
ringa sjelfständighet och stora beläsenhet jämväl
inom den äldre filosofiska literaturen. Den omsorg,
hvarmed han i hvarje fråga pröfvade andras meningar,
vittnade om hans vetenskapliga allvar, och helt
visst voro hans filosofiska arbeten för sin tid goda
handböcker för de studerande. Hans stora apologetiska
verk, Praenotiones theologicae (1756–64), som i
sina olika delar behandlar: I. Guds existens och
attribut, II. Guds försyn, III. Menniskans pligt
till religiositet, IV. Den heliga skrifts uppkomst
och egenskaper, V. Den kristna religionens sanna
egenskaper, VI. Den kristna religionens enhet, åtnjöt
ock på sin tid stort anseende. Vid hans död lästes i
Gjörwells »Svenska Mercurius» om honom bl. a.: »Han
var en stor disputator, hade talrika åhörare, förde
sina bevis i strängaste måtto, skonade ingen kättare,
bestraffade nya meningar, förfäktade vår vedertagna
bekännelse af yttersta krafter, och var till alla
delar en värdig Kalsenianus. Han såg vördig ut, var
djupsinnig, af ett allvarsamt väsende och egde ett
sinne, som tog hastigt eld». Se för öfrigt Torbern
Bergmans åminnelsetal öfver honom i Vet. akad:s
handl. (1765). S-e.
3. Wallerius, Johan Gottschalk, kemist och mineralog,
den föregåendes broder, föddes d. 11 Juli 1709 i
Stora Mellösa i Nerike. Han blef student i Upsala
1725, idkade till en början studier i matematik,
fysik och medicin samt promoverades till filos.
magister 1731. Sina medicinska studier fortsatte
han i Lund, der han 1732 blef med. adjunkt och 1735
med. doktor. 1741 utnämndes han till med. adjunkt i
Upsala, och 1750 erhöll han der st. den nyinrättade
professuren i kemi, metallurgi och farmaci, från
hvilken han på grund af sjuklighet tog afsked
1767. Död i Upsala d. 16 Nov. 1785. Ledamot af
Vet.-akademien (sedan 1750), af Vet.-societeten i
Upsala (sedan 1763), af Vet.-akad. i Petersburg (sedan
1773) m. fl. lärda sällskap. – W. tillhörde den
lysande rad af vetenskapsmän, som under frihetstiden
skaffade Sverige ära och anseende öfver hela den
bildade verlden. Det är dock ej genom epokgörande
upptäckter eller som grundläggare af nya system, som
W. gjort sig bemärkt och högt aktad, utan mera genom
de nya vägar han banat för kemiens tillämpning i det
praktiska lifvet. Genom sin afhandling Agriculturae
fundamenta chemica. Åkerbrukets chemiska grunder (på
lat. och sv. 1761; ny uppl. på sv. 1778; öfvers. till
flere språk) kan han nämligen betraktas som den förste
och egentlige grundläggaren af
landtbrukskemien. Han framlägger der grunddragen af den i
senare tider så mycket omordade läran om växtämnenas
assimilerbarhet i jorden och om gödningsämnenas
prepareririg till lättlösligt och hastigt verkande
växtföda, redogör på ett riktigt sätt för växtfröets
sammansättning och fenomenen vid groningsprocessen,
skildrar de faktorer, som främjande inverka på
vegetationen: värme, luft och fuktighet, och
framhåller egenskaperna hos de olika jordarterna
svartmylla, lera, mergel o. s. v. samt dessas värde
och betydelse för jordbruket. Särskildt förtjenar
uppmärksammas, att kännedomen om jordarternas
absorptionsförmåga, hvilken man velat hänföra till
en långt senare tid, fanns fullt klar redan hos
W. Sina lärosatser, hvilka sedan vidare utvecklades
af T. Bergman och Scheele i 18:de årh. samt af
Berzelius och Liebig i 19:de årh., tillämpade han
praktiskt under en längre följd af år såsom egare
af landtegendomen Hagelstena i Alsike socken, der
han som jordbrukare blef ett föredöme. Han gjorde
den till en mönstergård, som lemnade rika skördar
äfven under de år, då hela den kringliggande trakten
hemsöktes af missväxt, och derifrån meddelade han
sina Observationer vid åkerbruket gjorda i 30 år
(1747–77), innehållande bl. a. statistiska tabeller
öfver sånings- och skördetid samt afkastning
af höst- och vårsäd under nämnda tid. Ett
annat hufvudarbete på samma område är hans af
Vet.-akad. med första priset belönade svar på akad:s
prisfråga »Om svenska åkerjordarternas egenskaper och
skiljemärken samt deras förbättring genom tjenlig
jordblandning», hvilket utgör en ganska fullständig
jordartslära. Äfven på mineralogien utöfvade
W. stort inflytande genom sin 1747 utgifna lärobok
Mineralogia, eller mineralriket indelt och beskrifvet,
»den första verkliga handboken i mineralogi, ett
arbete ojemförligt bättre än allt hvad som sedan
Agricolas tid skrifvits i denna kunskapsgren»
(Nordenskiöld), och hvari han, före någon annan,
redogjorde för mergelns rätta karakter. Utom dessa
utgaf W. ett antal andra skrifter, bl. a. Tankar om
verldenes i synnerhet jordenes danande och ändring
(1776), ett slags geologi, i hvilken han upplifvar
den mosaiska kosmologien, sedermera förfäktad af
Cuvier m. fl., hvarjämte han presiderade för 98
disputationer. Jfr C. E. Bergstrand: »J. G. Wallerius
som landtbrukskemist och praktisk jordbrukare» (1885).
1. Vallerius, Harald, universitetslärare, musiker,
född i Vallerstads socken, Östergötland, d. 25
Dec. 1646, student i Upsala 1664, blef filos.
magister med första hedersrummet 1670 samt efter
hvartannat adjunkt i filosofiska fakulteten och
vice bibliotekarie, e. o. professor och slutligen
1690 ord. professor i matematik. 1712 afträdde
han professuren till sin son. Han var äfven
director musices vid universitetet och erhöll på
grund af sitt anseende såsom musiker uppdrag att
redigera melodierna till 1695 års psalmbok. Död
i Upsala d. 8 Mars 1716. V. presiderade för mer
än hundra akademiska afhandlingar i filosofi,
geografi, fysik, astronomi och matematik.
G. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
