Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenstein l. Waldstein, Albrecht Wenzel Eusebius von, hertig af Friedland, hertig af Mecklenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsarens maktställning hade skaffat honom
hätska motståndare i de tyske furstarna, och i
Gustaf Adolf fann han snart sin öfverman i alla
hänseenden. Stralsunds undsättning från Sverige
1628 betecknade redan förintandet af planerna på
en kejserlig Östersjömakt, och det var W. sjelf,
som påskyndade Gustaf Adolfs uppträdande i
Tyskland (sommaren 1630). Kort derefter spred sig
underrättelsen om W:s afsättning på kurfurstedagen
i Regensburg (Aug. 1630), der hans motståndare under
påverkan äfven af franska intriger förmått kejsaren
att fråntaga fältherren befälet. Djupt kränkt drog
han sig tillbaka till sina besittningar i Böhmen.
Dermed begynner sista skedet af W:s bana. Enligt
de anklagelseskrifter, som efter hans död
offentliggjordes för att rättfärdiga mordet på
honom, enligt den berättelse framförallt, som den
böhmiske emigranten Raschin då såsom kronovittne afgaf
(tr. senast i Gaedekes nedan anförda arbete), skulle
de sista åren af hans lif knappt företett annat än
en fortlöpande väfnad af svek och trolöshet mot hans
kejserlige herre. Det är frågan derom, som under
senare tid sysselsatt så många forskare. Bevisande
samtida aktstycken förelågo länge så sparsamt,
att man i början af 1880-talet trodde sig kunna
så godt som alldeles fritaga W. från hvarje skuld
(så Hallwich). Fyndet af vissa aktstycken i svenska
riksarkivet sommaren 1883 och upptäckten af den
svenske diplomaten Lars Nilsson Tungels (se denne)
papper i biblioteket i Hannover hafva omsider spridt
ett säkrare ljus öfver dessa förhållanden, om än
dunkla punkter ännu finnas och säkerligen alltid
komma att qvarstå.
Det står till en början fast, att förhandlingar under
våren och sommaren 1631 egde rum emellan Gustaf Adolf
och W., i syfte att understödja den senare med en
armékår om 10–12 tusen man, med hvilken han skulle
uppträda mot kejsaren i dennes arfland. Första
tanken derpå synes hafva utgått från svenskt
håll. Planen har i hvarje fall en tid accepterats
af W. Men slaget vid Breitenfeld (Sept. 1631)
förändrade ställningen. Gustaf Adolf vägrade nu att
sända någon starkare truppstyrka till Böhmen, och
förbindelserna afbrötos snart fullständigt. I stället
lät W. förmå sig att 1632 för andra gången öfvertaga
högsta befälet öfver en kejserlig här, som han sjelf
skulle uppsätta, med högsta ledningen åtminstone af
alla krigsrörelser. Det är mera ovisst huruvida han
hade lika oinskränkt fullmakt att underhandla om
fred. Någon anledning att under det följande året
(1632) betvifla hans trohet mot kejsaren föreligger
icke. Det var under detta år han d. 24 Aug. vid
Alte Veste nära Nürnberg, hvilken stad han sökte
taga, tillbakavisade Gustaf Adolfs angrepp och d. 6
Nov. förde befälet i slaget vid Lützen, der han måste
lemna fältet åt svenskarna. Men annorlunda förhöll det
sig med hans trohet under loppet af 1633. W. synes
efter den svenske konungens död haft för afsigt
att sjelf återställa freden i det tyska riket på
grundvalen af tillståndet före kriget. En sådan plan
skulle emellertid säkerligen röna motstånd vid
det af jesuiterna ledda kejserliga hofvet. Vid detta
började dessutom mäktiga fiender att motarbeta honom,
i främsta rummet kurfursten af Bajern och det spanska
hofvet. W:s ställning var ej längre orubbligt
säker. Så mycket mer kunde han behöfva stödet af de
protestantiske kurfurstarna i Sachsen och Brandenburg,
i nödfall af svenskarna och kanske äfven af
fransmännen, så ogerna han än vände sig till dessa. Så
började han ett sällsamt och tvetydigt dubbelspel,
underhandlande än med Sachsen och Brandenburg,
än med de böhmiske emigranterna, än genom dessa
eller andra personer med Oxenstierna. Redan på våren
1633 lät den böhmiske emigranten grefve von Thurn,
då högste befälhafvare öfver den svenska styrkan
i Schlesien, erbjuda honom den böhmiska kronan, om
han ville affalla från kejsaren. Utan att tydligt
uttala sig derom sökte W. förmå de böhmiske
emigranterna att skilja sin sak från Sveriges, men
då detta misslyckades, hade han ingenting emot att
den böhmiske emissarien underrättade Oxenstierna om
det samtal, som han haft med W., och hvari denne
visserligen på ett föga lojalt sätt yttrat sig om
kejsaren, liksom han utgjutit sin harm mot kurfursten
af Bajern. Innan svar från den svenske rikskansleren
hunnit anlända, hade W. med sin här inbrutit i
Schlesien, men der öppnat underhandlingar med den
sachsiske befälhafvaren H. G. v. Arnim, för att
söndra sachsarna från Sverige. Detta misslyckades
fullkomligt; förhandlingen med Oxenstierna var
föga allvarligt menad, och på sommaren 1633 togo
krigsoperationerna omsider sin början, ehuru med
ringa framgång för de kejserlige. Hvad som försökts
i Juni upprepades på ett ännu märkvärdigare sätt i
Aug. W:s ställning vid det kejserliga hofvet syntes
allvarsamt hotad; planen att i vestra Tyskland låta
en sjelfständig spansk här, oberoende af honom,
operera hade stegrat hans förbittring till det
yttersta, och i midten af Aug. sökte han ett nytt
sammanträde med Arnim, som slutade med ett förslag
att med sachsare och svenskar göra gemensam sak mot
Spanien och i nödfall mot kejsaren för att framtvinga
en allmän fred. Arnim skulle med W:s goda minne
bl. a. begifva sig såväl till de protestantiske
kurfurstarna som till Oxenstierna för att underrätta
dem om ställningen. Så skedde ock. Men omedelbart
derefter inträffade ett omslag. W. närmade sig
åter det kejserliga hofvet, och när Arnim efter
sin rundresa åter infann sig hos den kejserlige
fältherren, afbröts förhandlingen helt tvärt med
yrkandet på en förening med Sachsen och Brandenburg
för att köra svenskarna ur Tyskland. Då Arnim ej kunde
gå in derpå, utbröto fientligheterna på nytt. Genom
detta tvetydiga beteende hade W. emellertid hos
Oxenstierna och Sveriges bundsförvanter med skäl väckt
den djupaste misstro. »Hans skämt hade varit alltför
groft.» Men äfven hos kejsaren hade han, kanske redan
nu obotligt, skadat sin sak. Efter brytningen med
Arnim följde öfverrumplingen af svenskarna vid Steinau
d. 11 Okt. (n. st.) 1633 och W:s framgångsrika tåg
genom Schlesien in i Brandenburg. Då lyckades Bernhard
af Weimar i Nov.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
