Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Waldenström, Paul Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1864 och blef s. å. lektor vid Umeå högre
elementarläroverk. Han företog med statsunderstöd
en pedagogisk resa till Hannover och Würtemberg
1867. 1873–74 hade W. tjenstledighet och var derunder
i Upsala sysselsatt med studiet af lutherska kyrkans
symboliska böcker, hvaraf frukten blef en latinsk
afhandling om rättfärdiggörelsen (De justificatione
quid statuant libri symbolici ecclesiae lutheranae,
1874). 1874 blef han lektor i teologi, grekiska
och hebreiska vid Gefle högre elementarläroverk,
en befattning, som han fortfarande innehar. 1889
utnämndes han till teol. doktor vid Yales university
(Nord-Amerika).
Vid nitton års ålder blef W. omvänd. Från denna
tid fördjupade han sig i bibelns studium. Hans
omvändelse medförde hans aflägsnande från en
informatorsplats i södra Sverige och ådrog honom
för en tid hans faders misshag. Men när denne lärt
närmare känna sonens nya lifsriktning, försonade han
sig fullständigt dermed. Efter K. O. Rosenius’ död
(1868) öfvertog W. redaktionen af dennes tidning
»Pietisten». Men han stannade icke länge på Rosenius’
teologiska ståndpunkt, utan slog snart in på en ny och
sjelfständig väg. Han kom nämligen under åren 1870–72
till den öfvertygelsen att den vanliga läran om Guds
försonande genom Jesu död icke hade någon grund i
bibeln. I en i »Pietisten» 1872 införd predikan (på
20:de söndagen efter Trefaldighet) framställde han
sin nya uppfattning af försoningen såsom varande icke
ett Guds försonande med menniskan, utan ett menniskans
försonande med Gud (se vidare Försoning, sp. 723–724),
en uppfattning, som han sedermera närmare utvecklade
i sin skrift Om försoningens betydelse (2:dra
uppl. 1873). Hans påståenden uppväckte en flerårig
strid, som framkallade motskrifter af P. P. Welinder,
G. Billing, G. E. Beskow. A. F. Beckman, L. Landgren
m. fl. W:s uppfattning af försoningsläran och dermed
sammanhängande läror vann snart insteg bland en stor
del anhängare af den ny-evangeliska riktningen. Då
dessa bildade friförsamlingar – i början under
formen af nattvardsföreningar –, höll W. sig i
förstone på afstånd. Men då han en gång blifvit
kallad att i Upsala tjena de »troende» vid utdelandet
af nattvarden, och presterskapet vägrade att upplåta
kyrkan för detta ändamål, utdelade han nattvarden utom
kyrkan. Han erhöll derför varning af domkapitlet. Nu
ansåg W., att, då kyrkan hindrade »troende» prester
att betjena samvetsömma personer, som ej ville begå
nattvarden annat än tillsammans med »troende», det
var nödvändigt för dessa att sjelfva utse personer,
som förvaltade sakramenten. W. tog verksamt del i
Evangeliska fosterlandsstiftelsens arbete och utöfvade
inom densamma ett betydligt inflytande. Men hans
från den kyrkliga ortodoxien afvikande uppfattning af
försoningsläran föranledde slutligen en schism inom
stiftelsen. Missionsföreningar och provinsombud, som
tillhörde den waldenströmska riktningen, uteslötos
från Fosterlandsstiftelsen. Detta gaf anledning
till bildandet af Svenska missionsförbundet (1878;
se Mission, sp. 105). W. var
ej med vid dess bildande, men invaldes i dess
verkställande komité, af hvilken han alltsedan
varit medlem. Emedan läran om satisfactio vicaria
icke, enligt W:s öfvertygelse, finnes uttalad
i Augsburgiska bekännelsen, ansåg han sig fullt
berättigad att, oaktadt sin från den ortodoxa
lutherska dogmatiken afvikande uppfattning i
detta hänseende, qvarstå såsom prest i den svenska
lutherska kyrkan. Han råkade emellertid i flere
konflikter med de kyrkliga myndigheterna, vida
mera genom att praktiskt tillämpa sin ofvan nämnda
uppfattning af de »troende» kristnes rätt och pligt
med afseende på sakramenten än genom sin afvikande
uppfattning af försoningsläran. Med anledning af dessa
konflikter fann han sig slutligen (1882) föranlåten
att nedlägga prestämbetet. Men han har fortsatt i
Svenska missionsförbundets församlingar sin verksamhet
som predikant under ett ofantligt tillopp af åhörare.
W. deltog såsom lekmannaombud i kyrkomötet 1868
och har såsom ledamot af Andra kammaren för Gefle
stad bevistat alla riksdagar fr. o. m. 1885. Såsom
riksdagsman har han kraftigt kämpat för
nykterhetssaken, för afskaffandet af den
reglementerade prostitutionen och för lossandet af
de statskyrkliga banden, bl. a. genom arbetet för
införandet af fakultativt civiläktenskap. Han har för
öfrigt visat sig vara motståndare af skyddstullar,
vän af ett starkare försvar och konservativ i fråga
om skolväsendets ombildning.
W:s religiösa åsigter hafva vunnit insteg ej blott
inom vidsträckta kretsar i Sverige, utan till en del
äfven i de andra skandinaviska landen, i Finland och
bland svenskarna i Nord-Amerikas Förenta stater. På
uppfordran af Svenska evangel. missionsförbundet i
Förenta staterna företog han år 1889 en rundresa i
nämnda land och höll en stor mängd andliga föredrag
för dervarande landsmän. Denna resa beskref han
sedermera i Genom Norra Amerikas förenta stater
(1890). Af hans skrifter må för öfrigt nämnas Andliga
sånger (1872; 4:de uppl. 1876), Brukspatron Adamsson
eller hvar bor du? (1863; 5:te illustr. uppl. 1891),
Försök till granskning af M. Luthers lilla katekes
med kort utveckling (1873), Herren är from (1875;
5:te stereot. uppl. 1881), Fader vår eller bön
och bönhörelse (1876), Predikningar öfver svenska
kyrkans nya högmessotexter (4 dlr, s. å.), Barndopets
historia (1880; 4:de uppl. 1883), Om Guds rike och
församlingen (1883; 2 uppl.), Guds eviga frälsningsråd
(3 dlr; 2:dra stereot. uppl. 1891), en öfvers. af Nya
testamentet med förklarande anmärkningar (1883 ff.,
under forts.) samt en mängd religiösa småskrifter
och utgifna föredrag. 1877–80 utgaf W., jämte
E. J. Ekman, »Vittnet. Kristlig månadsskrift». Sedan
1881 har han redigerat årskalendern »Ansgarius» och
såsom religiös publicist för öfrigt verkat i »Nya
posten», »Göteborgs veckoblad», »Hemlandsvännen»,
»Svenska morgonbladet» m. fl. tidningar. – W:s
broder Johan Anton W. (född i Luleå d. 17 Sept. 1839,
död i Upsala d. 23 Nov. 1879), 1869 docent i kirurgi
och obstetrik vid Upsala universitet, 1870–75 derjämte
stadsläkare i nämnda stad och 1879
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
