Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valdemar. 3. V. Atterdag - Valdemar, danska prinsar. 1. V. den unge - Valdemar. 2. V., hertig af Sönderjylland - Valdemar. 3. V., den föregåendes brorson, hertig af Sönderjylland - Valdemar. 4. V., den föregåendes sonson, hertig af Sönderjylland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
holsteinarna vid Brobjerg 1357 den öfriga delen af
Fyen. V. hade under allt detta att kämpa äfven med
inre svårigheter. Bönderna klagade öfver de tunga
skatter, som gingo till inlösen af panterna, och
kallade honom »den onde». Adeln var missnöjd med V:s
myndiga styrelse och framförallt hans hårda processer
för återvinnande af jordagods, som på orätt sätt
afhändts kronan. På Jylland grep adeln flere gånger
till vapen mot honom och inlät sig t. o. m. med rikets
fiender under ledning af sådana män som Klaus Limbek
och Stig Anderson. I Jan. 1359 blefvo Stig Andersons
son, Ove Stigson, och broder, Peder Anderson, samt
den rike Niels Bugge på Hald mördade i Middelfart
af några fiskare på hemvägen från ett möte med V.,
och denue nödgades med ed värja sig för misstanken om
delaktighet i detta brott. 1360 begagnade han sig med
stor förslagenhet af de stridigheter, i hvilka konung
Magnus Eriksson var invecklad, för att återvinna de
skånska landskapen, hvilkas besittning han 1341 och
1343 tillförsäkrat Magnus och hans efterkommande. År
1361 intog och brandskattade han dertill Visby,
hvarefter han och de danske konungarna efter honom
förde titeln »de gothers konge». Men företaget
uppväckte stor förbittring hos hansestäderna, hvilka
sände en stor flotta till Öresund 1362, men blefvo
slagna vid Helsingborg. De svenska anspråken på Skåne
lyckades han på ett listigt sätt häfva. De herrar,
som vid denna tid sutto vid makten i Sverige, hade
bestämt, att Magnus’ son konung Håkan skulle äkta
den holsteinska prinsessan Elisabet; men då denna på
resan till Sverige blef stormdrifven till Bornholm,
qvarhöll V. henne derstädes, hemtade Håkan och hans
fader och fick ett redan 1358 aftaladt äktenskap
till stånd emellan sin dotter Margareta och Håkan
samt anspråken på de skånska landskapen häfda. Med
hansestäderna och de holsteinske grefvarna slöt
V. fred 1365 och med konung Albrekt 1366. Slutligen,
1368, kom också den återstående, pantsatta delen
af Nörrejylland under danska kronan. Men redan
s. å. utbröt en ny fejd med hansestäderna, hvilkas
sillfiske i Öresund V. egenmäktigt tog sig för att
beskatta högre än förut. Då de till ett förbund
samlade alla hans fiender, Sverige, Mecklenburg
och Holstein, till hvilka äfven hertig Henrik af
Sönderjylland och den jutska adeln slöto sig, fann
V. det rådligast att lemna riket, i April 1368; för
att söka hjelp i utlandet, sedan han öfverlemnat
styrelsen åt sitt råd, med Henning Podebusk i
spetsen. Hoppet om främmande bistånd slog likväl fel,
men riksföreståndaren lyckades upplösa fiendernas
förbund och sluta särskild fred med hansestäderna
(1370), om ock på mycket förödmjukande vilkor;
bl. a. skulle V. ej få återvända, förrän han stadfäst
freden. Först i Juli 1372 kom V. tillbaka. Han afled
d. 24 Okt. 1375 på Gurre slott; hans lik jordades
först i Vordingborg, men flyttades 1377 af drottning
Margareta till Sorö. Hans tillnamn härleder sig af
uttrycket »der tage» (ett tyskt utrop) snarare än af
»imorgen er der atter en dag», hvilket är den vanliga
förklaringen. Med sin drottning,
Helvig (d. 1374), hade han 2 söner och 4 döttrar,
bland dem Kristofer (d. 1363), Ingeborg (gift 1362 med
hertig Henrik af Mecklenburg) och Margareta. De tre
andra dogo unga. Genom förvexling af denne Valdemar
med V. I har man tillagt honom ett kärleksförhållande
till en viss Tovelille (se derom Tove). Sagan
framställer V. som en passionerad jägare, hvarför han
till straff går igen som »den vilda jagten». V. är
hjelten i Hertz’ dram »Valdemar Atterdag» samt i
Hauchs romans-cykel af samma namn och Ewalds roman
»Valdemarstoget». E. Ebg.
Valdemar, danska prinsar. – 1. V. den unge, f. 1209,
son af Valdemar Seier och drottning Dagmar,
hyllades redan 1215 på Samsö af rikets stormän,
valdes derefter till konung på Viborgs ting och
kröntes 1218 i Slesvigs domkyrka. I Maj 1223 blef
han tillika med sin fader tillfångatagen af grefve
Henrik af Schwerin och lösgafs först vid påsken
1226. Han omkom d. 28 Nov. 1231 genom ett vådaskott
på en jagt i Refsnäs skog. Sedan 1229 var V. förmäld
med Eleonora af Portugal, dotter till konung Alfons
II (broder till hans styfmoder Bengerd) och död
i barnsäng redan i Maj 1231. – 2. V., hertig af
Sönderjylland, den föregåendes halfbrors son,
konung Abels af Danmark och Mechtilds af Holstein
son, f. omkr. 1238, blef i Febr. 1251 på ett danahof
i Rendsborg erkänd som tronföljare, men s. å. på
hemresa från Paris tillfångatagen af ärkebiskopen
af Köln och lössläppt först 1254. Under tiden hade
han af sin farbroder Kristofer I blifvit undanträngd
från tronföljden och fick åtnöja sig med Sönderjylland
som län. Död 1257. – 3. V., den föregåendes brorson,
hertig af Sönderjylland, född omkr. 1260, uppfostrades
efter sin faders (hertig Erik) död (1272) under
konung Erik Glippings tillsyn och insattes 1283 som
hertig. Då hans kraf på ön Als och kronans gods i
Sönderjylland af danahofvet i Nyborg i Maj 1285
afvisades, ämnade V. sig till Norge för att med dess
hjelp rycka till sig kronan, men han blef fängslad
i Helsingör, hvarjämte hans hertigdöme indrogs till
kronan. Genom några utländska furstars mellankomst
fick V. 1286 sin förläning tillbaka mot det att
han afsade sig öfriga anspråk. Sedan Erik Glipping
blifvit mördad i Nov. s. å., fick han dock sin önskan
uppfylld. I Maj 1287 utsågs han till förmyndare för
Erik Menved och erhöll Langeland såsom nytt län. Då
Erik Menved, sedan han 1292 blifvit myndig, indrog
Langeland, bröt striden ut på nytt, men bilades
genom förlikning 1296, hvarvid Als förenades med
Sönderjylland och V:s broder Erik Langben fick
Langeland i förläning. Död 1312. V. var gift med en
prinsessa af Sachsen-Lauenburg och hade med henne en
son, hertig Erik II. – 4. V., den föregåendes sonson,
hertig af Sönderjylland, f. 1314, efterträdde 1325
sin fader, Erik II, såsom hertig och blef i Juni
1326 i Viborg vald till konung i Danmark i stället
för Kristofer II. Förmynderskapet för V. utöfvades af
hans morbroder grefve Gerhard af Holstein, och riket
styckades i förläningar åt de stormän, som lemnat
sin hjelp åt V. Då konung Kristofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
