Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valais, T. Wallis, kanton i Schweiz - Valak (valack, vallack), kastreradt handjur af hästslägtet - Valaker (valacker, volocher), ett af slaverna, antagligen med anslutning till germanskt språkbruk, nyttjadt namn såsom gemensam beteckning för latintalande stammar på Balkanhalfön - Valakiet (Rum. Valahica), den sydligaste delen af konungariket Rumanien, förr furstendöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rådet) den verkställande myndigheten. I kyrkligt
hänseende bildar kantonen, som ännu räknar ett halft
tjog kloster, biskopsstiftet Sion, med undantag
af det sjelfständiga klostret S:t Maurice, till
hvilket hör hospitiet på stora S:t Bernhard. Den enda
staden af någon betydenhet är hufvudstaden, Sion. –
Vallis Poenina eröfrades af romarna år 57 f. Kr. och
romaniserades fullständigt. Senare eröfrades dalen af
burgunderna och 534 med det öfriga vestra Helvetien
af frankerna. Efter det karolingiska rikets delning
blef V. 888 en del af Transjuranska Burgund och
kom, då kejsar Konrad II blef konung af Burgund,
1032 under Tyska rikets länsöfverhöghet. 1473 slöto
biskopen af Sion och öfre V. ett försvarsförbund
med Bern och Luzern, deltogo i striden mot Karl den
djerfve samt eröfrade från Savojen 1475–76 nedre V.,
hvilket behandlades som eröfradt land. 1513 erkändes
V. af Edsförbundet som »zugewandter ort». Strängt
katolskt, fördref V. reformatorerna. Då fransmännen
1798 inryckte i V., helsades de i den nedre dalen
som befriare, men rönte tappert motstånd i den
öfre. Vid upprättandet af Helvetiska republiken
blef V. en egen kanton, i hvilken öfre och nedre
dalen hade samma rättigheter. Det förklarades
1802 för en från Helvetiska republiken skild,
oberoende republik, men inkorporerades 1810 med
Frankrike såsom »depart. Simplon». 1815 lades
V. som kanton till Edsförbundet, men häftiga
författningsstrider höllo sedermera på att klyfva
den i två halfkantoner. Ultramontanerna hafva haft
och hafva ännu öfverhand inom V. (det var en bland
stiftarna af »Sonderbund» och den siste af dess
medlemmar, som underkastade sig).
Valak (valack, vallack), kastreradt (»utskuret»)
handjur af hästslägtet. Genom kastrationen (se
Kastrera) blir hästen frommare och lättare att
styra. Operationen göres lämpligast under hästens
yngre år; djuret genomgår den då lättare. Hos den i
tidig ålder kastrerade hästen blir hufvudet mindre,
halsen längre och smalare samt korset bredare än
hos hingsten. Anledningen till benämningen »valak»,
T. wallach, D. vallak, är den att Tyskland fick
sina första kastrerade hästar från Valakiet,
liksom Frankrike från Ungern (»valak» heter derför
på Fr. hongre). – Valacka, kastrera hingstar. –
Valackare, en, som har till yrke att kastrera hingstar.
C. A. L.
Valaker (valacker, volocher), ett af slaverna,
antagligen med anslutning till germanskt språkbruk
(jfr Välskland för Italien, Valland for Frankrike,
valloner såsom benämning på Belgiens romanska
befolkning), nyttjadt namn såsom gemensam beteckning
för latintalande stammar på Balkanhalfön, hvilka
sjelfva kalla sig rumuni l. rumeni och äro bosatta
dels n. om Donau, der hufvudmassan bor (i Moldau,
Valakiet och Siebenbürgen), dels s. om nämnda flod
(storvalaker, kutzovalaker, mavrovalaker),
der de sammanfattas under det gemensamma namnet
tsintsarer. Se vidare Morlaker, Rumaner, Tsintsarer
och Valakiet. Jfr Jung: »Anfänge der romanen», Pic:
»Über die abstammung der rumänen»
(1880), och Xenopol: »Les roumains au moyen
âge» (1885), hvilka polemisera mot Roesler, som
1871 framställde det påståendet att valakerna i
Siebenbürgen och Rumanien ej härstamma från de
romaniserade dacerna.
Valaker l. volocher kallades ett lätt rytteri, som
Karl XII efter ryssarnas och polackernas exempel
uppsatte 1702. Det stod till en början under
M. Stenbocks befäl, räknade då endast 200 man och
var sammansatt af allahanda folk, bl. a. borgare i
Krakov, i hvilken stad konungen låg den tiden. 1706
formerades 2 regementen valaker, under öfverstarna
Sandul Kolza (fången 1708) och Andreas, hvilka
regementen alltid utgjorde avantgardet och då fingo
att kämpa med tsarens och konung Augusts valaker,
som de ofta slogo. En stor del valaker följde Karl
XII till Turkiet samt derifrån till Stralsund (1715)
och Norge (1718).
Valakiet (Rum. Valahica), den sydligaste delen af
konungariket Rumanien, förr furstendöme (det ena
af »Donaufurstendömena»), skiljes i ö. och s. af
Donau från Dobrudsja och Bulgarien, i n. v. af
Karpaterna från Siebenbürgen och i n. dels af
Karpaterna, dels af floderna Milkov och Seret från
Moldau. Areal 76,080 qvkm. Omkr. 3,269,000 innev.,
af hvilka 250,000 judar. V. delas genom Donaus biflod
Aluta i Stora (östra) V. och Lilla (vestra) V. samt
omfattar 17 kretsar. Hufvudstad: Bukarest. Om landets
naturbeskaffenhet m. m. se Rumanien.
V. bildade sedan 106 med Moldau en del af den
romerska prov. Dacien (se d. o.), och romerskt
språk vann der genom kraftig kolonisering stor
spridning. I senare hälften af 3:dje årh., under
kejsar Aurelianus, drogs större delen af den
romaniserade befolkningen ur V. till landen s. om
Donau för att lemna rum åt goterna, och efter dessa
följde under den stora folkvandringens tid en rad
af stammar i V.: vandaler, markomanner, hunner,
gepider, langobarder, avarer, bulgarer (finskt folk),
slaver och, sedan 9:de årh., magyarer och petjeneger
samt, sedan midten af 11:te årh., kumaner. I slutet
af 12:te årh. började ättlingar af de i det 3:dje
årh. fördrifna romaniserade dacerna samt andra
latintalande stammar, hvilka af grannarna gemensamt
benämndes valaker (se d. o.), invandra från södra
Donaulanden och bosätta sig bland kumanerna. Under
13:de årh. var deras antal redan ganska stort,
men de måste jämte kumanerna efter mongolernas
härjande infall (1230) erkänna magyarernas (Ungerns)
öfvervälde. Vid denna tid (1272) förenades valakerna,
eller, såsom de sjelfva kalla sig, rumuni (rumeni),
under en furste (voda) Litean. Furstarna tillhörde
dynastien Basaraba, som regerade från 1300 till 1659,
då den utslocknade. Vojevoden Mircea (1386–1418) var
den egentlige skaparen af furstendömet och gaf det
dess största utsträckning (V., hertig-dömena Fogáras
och Omlas i Siebenbürgen, en del af Bulgarien med
Silistria samt Dobrudsja). Vid Nikopolis (1396)
blef han jämte Ungerns konung Sigismund slagen af
turkarna, och under den derefter följande tiden voro
de valakiske furstarna omvexlande Ungerns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
