Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Wahlbom, Johan Vilhelm Karl - Vahlen, Johannes - Wahlenberg, Georg (Göran)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillräckliga». – Efter 10 års vistelse utomlands
återvände W. 1848 till Stockholm, men redan då
lidande af en smygande sjukdom, mot hvilken hans
återstående lif var en fruktlös kamp. Han kallades
1848 till ledamot af akademien samt förordnades 1849
att bestrida Fogelbergs professur (i teckning), som
förut skötts af Qvarnström. W. omfattade med stort
intresse uppdraget att handleda ungdomen, men blef
redan följande år af sin sjukdom urståndsatt att
tjenstgöra, och sommaren 1851 måste han anträda en
resa till Aachen, der han begagnade sig af baden,
fastän utan märkbar förbättring. Vintern tillbragte
han i Bruxelles, arbetande så mycket hans krafter
medgåfvo. På våren 1852 flyttade han till Paris och,
på läkares inrådan, derifrån till Rom på hösten
1853. Der befann han sig en tid vida bättre än förut
och återvände med förnyade krafter till den länge
åsidosatta historiemålningen. De historiemålningar
af honom, som Nationalmuseum eger
– Gustaf II Adolf vid Stuhm (ny komposition 1854),
Gustaf II Adotfs lik återfinnes efter slaget vid
Lützen (1855) och Gustaf II Adolfs död vid Lützen
(s. å.) –, härröra alla från denna tid, likasom ett
par af hans hästmålningar. »Gustaf II Adolfs död»
inköptes 1856 af svenska staten för 1,800 riksd. bko,
det högsta belopp, som W. erhöll för något af sina
arbeten.
– Då Westins professur 1856 blef ledig, sökte W.
den, i tanke att snart kunna återvända till Sverige,
och erhöll den, sedan Qvarnström med ifver fört
hans talan. Några månader efter utnämningen,
under sommarvistelsen i Sabinerbergen, träffades
W. af ett slaganfall, som helt och hållet bröt
hans försvagade krafter. Han fördes till det
preussiska hospitalet, der han låg qvar i nio
månader utan att förbättras, och hvarifrån han
fördes till Lyon af en pålitlig vårdare, som
blef honom följaktig till slutet. Sedan der någon
förbättring inträdt, fortsattes färden till London,
der han mottogs af sin ungdomsvän professor Georgii,
en af Lings lärjungar. En svag bättring i hans
tillstånd spordes ännu en gång, och åtminstone han
sjelf hade ej öfvergifvit hoppet om att kunna blifva
återställd, då ett nytt slaganfall efter några dagar
ändade hans lif d. 21 (23?) April 1858, i London.
W. hör till de rikast begåfvade konstnärer Sverige
egt. Redan hans mångsidighet, såsom skulptör,
tecknare, etsare, litograf, träsnidare samt
målare i olja och aqvarell, är något ovanligt,
och i sin kännedom om mennisko- och ännu mer
häst-anatomien är han icke öfverträffad af någon
bland sina samtida. Länge försvårades hans bana
genom bristen på erkännande från akademien samt af
ekonomiska bekymmer, och knappast hade han hunnit
komma i gynsammare omständigheter, förr än sjukdomen
mer och mer stal hans krafter. Förgäfves uppbjöd
han hela sin arbetsförmåga och lefde enstöringens
skrupulöst regelrätta lif för att motväga sjukdomens
verkningar. Hvad han uträttade är blott en bråkdel af
hvad han under lyckligare omständigheter skulle hafva
kunnat göra, men han har dock förtjent det eftermälet
att hafva varit »en skicklig svensk målare och såsom
ritare utmärkt äfven vid jämförelse med andra nationers utmärktheter
i den vägen» (Scholander). Hösten 1889 var en
utställning af W:s arbeten anordnad af Allmänna
konstföreningen i Stockholm. K. W-n.
Vahlen [fal-], Johannes, tysk filolog, f. 1830, blef
professor i klassisk fornkunskap vid universitetet i
Wien 1858 och tillträdde 1874 en professur vid Berlins
universitet. Han är ledamot af vetenskapsakademierna
i Wien och Berlin. Bland de editioner han ombesörjt må
nämnas »Ennianae poesis reliquiae» (1854), »Naevii de
bello punico reliquiae» (s. å.), »Laurentii Vallae
opuscula» (1864), Aristoteles’ »De arte poetica»
(1867; 3:dje uppl. 1885) och Ciceros »De legibus»
(1875; 2:dra uppl. 1883).
Wahlenberg, Georg (Göran), naturforskare, föddes
d. 1 Okt. 4780 på Skarphyttans bruk i Kroppa socken,
Värmland, inskrefs vid Upsala universitet 1792, aflade
der 1805 med. kandidat- och 1806 med. licentiatexamen
samt promoverades s. å. till med. doktor. 1814
utnämndes han till botanices demonstrator (utan
lön till 1818), 1826 till professor regius med
skyldighet att föreläsa i organisk farmaci,
förestod efter Thunbergs död 1828 den lediga
med. och bot. professuren samt utnämndes 1829
till ord. innehafvare af densamma. Död i Upsala
d. 22 Mars 1851. – Redan som ung student började
W. sina botaniska resor genom Sverige, hvilka han
sedan äfven som professor fortsatte. Han besökte
pommerska kusten 1796, Värmlands elfdal 1797,
Gotland 1799 samt Lappland och norska finmarken
4 gånger (1800, 1802, 1807 och 1810). Redan efter
sin första lappska resa hade han börjat utarbeta en
monografi öfver Carex-slägtet, och han fullbordade
den efter återkomsten från den andra samt inlemnade
den till Vetenskapsakademien, som intog den i sina
»Handlingar» för åren 1802 och 1803, likasom ett par
år senare W:s Utkast till Gottlands flora. Frukten
af hans andra lappska resa blef det med stor
omsorg utarbetade verket Geographisk och ekonomisk
beskrifning om Kemi lappmark (1804). Samtidigt
med sina växtgeografiska undersökningar studerade
W. äfven växternas anatomi och fysiologi samt utgaf
rör. detta ämne afhandlingen Tractatio anatomica de
sedibus materiarum immediatarum in plantis (1806–07),
om hvilken Berzelius yttrade, att den skulle göra
epok i växtkemien. Hans tredje lappska resa var af
synnerlig vigt såväl med hänsyn till de botaniska
upptäckterna som i synnerhet för hans undersökningar
af höjdförhållandena och glaciererna. För sina
derunder gjorda iakttagelser redogjorde han i
Berättelse om lappska fjällens höjd och temperatur
vid 67 graders polhöjd (1808), länge den enda svenska
skrift, som innehåller en beskrifning öfver Sveriges
glacierer, och genom hvilken W., enligt uttalande af
den bekante schweiziske geologen A. Heim, visade
sig t. o. m. stå framför de med honom samtidige
gletscherforskarna i Alperna. Frukten af hans fjerde
lappska resa blef afhandlingen Rön om springkällors
temperatur och växternas förhållande uti rikets norra
provinser, anställda i afsigt att bestämma klimatet
(Vet. akad:s handl. för 1811), åtföljd af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
