Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Wagner, Wilhelm Richard - 2. Wagner, Johanna - Wagner, Rudolf Johannes von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Festmarsch och orkesteridyllen Siegfried, af
skrifter Über staat und religion (1864), Über das
dirigiren (1869), Beethoven (1870) m. fl. Hedrad
och förgudad såsom få konstnärer i verldshistorien,
men äfven häcklad och motarbetad, afled W. i Venezia
d. 13 Febr. 1883. I Sverige hafva af W:s operor
gifvits »Rienzi» (1865), »Flygande holländaren»
(1872), »Lohengrin» (1874), »Tannhäuser» (1878)
och »Mästersångarna» (1887).
Efter att i »Liebesverbot» och »Rienzi» hafva
experimenterat med italiensk och fransk stil fann
W. sin egen i anknytning till den tyskt nationella,
weber-marschnerska, romantiska operan med stoff
ur medeltidssagan, och på samma gång började han
alltmera sträfva efter större scenisk verkan genom
att utsträcka bruket af recitativ och ledmotiv, men
inskränka arian jämte öfver hufvud omtagningar,
kadenser och fasta periodslut samt sålunda bringa
det hela i större »flytning». Liknande sträfvanden
finnas, ehuru långt mindre konseqvent fullföljda,
i Webers »Euryanthe», Marschners »Wampyr», Spohrs
»Kreuzfahrer» och Schumanns »Genoveva», hvarjämte i
Frankrike särskildt Berlioz bekämpade den klassiska
formalismen till förmån för innehållets, känslans
rätt. Denna period af W:s verksamhet (»Holländer»,
»Tannhäuser», »Lohengrin») står således i fullt
organiskt sammanhang med operans utveckling och
har särskildt såsom opposition mot den rossiniska
koloratur-yrseln och den meyerbeerska frivoliteten en
musikhistorisk betydelse, lika stor som fordom Glucks
opposition mot den äldre, äfvenledes ytligt frivola,
italienska koloraturoperan. Äfven W:s sätt att skapa
var ännu instinktivt, inspireradt, icke påverkadt af
dogmatiserade grundsatser och teoretisk spekulation,
liksom hans politiska och sociala ståndpunkt
var frisinnad. Men efter revolutionen blef han
konstteoretiker antisemit, schopenhauerian, stats- och
religionsfilosof i reaktionär anda, teaterbyggmästare
och allt möjligt, och den medvetna tendens, som då
efterträdde det mera instinktiva och omedelbart friska
konstskapandet, gjorde detta doktrinärt och dunkelt
samt dref hans ädla musikdramatiska sträfvanden till
en ytterlighet, som lätt nog kunde skjuta öfver sitt
mål. Bland hans senare operor är det egentligen endast
en enda, »Tristan und Isoide», der han konseqvent
tillämpat sina teorier – nämligen så konseqvent;
som är möjligt utan att falla in i melodramat,
hvartill W:s konstlära mot hans vilja pekar –, och
denna enda har råkat blifva en af de mest lyriska
och minst dramatiska operor, som hela århundradet kan
uppvisa. Slutsatsen deraf är tydlig, nämligen att W.
af sin reformifver låtit sig föra för långt eller till
den punkt, der ytterligheterna beröra hvarandra. Men
bortser man från öfverdrifterna och tänker endast
på den verkliga behållningen af W:s sträfvanden,
hvilken samtiden redan i vidsträckt mån gjort sig
till godo, så är denna behållning högst betydande. I
stoff och textbehandling, i scenik och deklamation,
i upphäfvande af det konserterande, tablåartade,
konventionella och virtuosmässiga i operan har han
väsentligen förbättrat hennes
dramatiska teknik, om han än icke fullständigt
lyckats lösa problemet att försona musik och dramatik,
ett problem, som torde vara olösligt till följd af
musikens i grunden odramatiska natur. – Men utom sin
ofantliga musikdramatiska betydelse har W. äfven en
knappt mindre kulturhistorisk, nämligen såsom exponent
för flere de mest stridiga rörelser, som genomgå hans
samtid. Judehatet, den schopenhauerska pessimismen,
den nervösa känsligheten (som gifvit Nietzsche
anledning att kalla W. »une névrose») – allt detta
återfinner man i hans skrifter eller konstskapelser,
och han är en fullgod representant ej mindre för den
moderna naturalismen med dess raffineradt sinliga
naturdyrkan, dess petigt fotografiska detaljmåleri,
än för den moderna spiritualismen med dess religiösa
mystik, dess öfversvinnelighet och symboliska
dunkelhet. »Tristan» är en naturdriftens apoteos,
»Parsifal» åter ett munkdrama. Båda lida mer eller
mindre af den etiska ofrihet, som ofta karakteriserar
W:s hjeltar, och som kommer Lohengrin att predika
blind tro utan vetande samt förvandlar Siegfried
såväl som Tristan och Isoide till otillräkneliga offer
för fysiska trolldrycker. Rent menskligt och etiskt
tilltalande är deremot innehållet i »Tannhäuser» och
»Mästersångarna», hvilka ock synas blifva de mest
populära bland W:s operor. – Literaturen öfver Wagner
har vuxit till ett högst betydande omfång. Biografier
hafva skrifvits af bl. a. C. F. Glasenapp, R. Pohl och
A. Jullien, kataloger af E. Kastner och W. Tappert,
broschyrer och kritiker af bl. a. F. Liszt, F. Müller,
H. v. Wolzogen, L. Nohl, P. Marsop, H. Porges,
F. Nietzsche, H. Pudor, P. Lindau, E. Naumann,
W. Mohr, E. Hanslick, E. Schuré, F. Hueffer och
K. Gjellerup m. fl. samt, i Sverige, A. Lindgren (»Om
wagnerismen», 1881) och O. Bensow (»R. Wagner såsom
skapare af musikdramat», hittills 3 häften, 1889–92).
A. L.
2. Wagner, Johanna, tysk operasångerska, den
föregåendes brorsdotter, f. 1828 vid Hannover,
beträdde scenen redan som barn och engagerades 1844 i
Dresden, der hon kreerade Elisabeth i sin farbroders
opera »Tannhäuser». Två år senare sändes hon på
teaterintendenturens bekostnad till Paris för att göra
studier för m:me Viardot. 1850–62 utgjorde hon en af
de förnämsta prydnaderna för Berlins hofopera. Hon
gifte sig 1859 med landtrådet Jachmann och lemnade
scenen 1862. Vid wagnerteaterns öppnande i Baireuth,
1876, medverkade hon, och hon var 1882–84 anställd som
lärarinna vid musikskolan i München. Johanna W. säges
hafva förenat sopranens och altens resurser samt egt
en väl accentuerad deklamationsstil och ett behag, som
gjorde hvarje hennes kroppsställning till en pittoresk
studie. Särskildt berömmas hennes Klytemnestra, Fides,
Valentine, Ortrud och Norma. A. L.
Wagner, Rudolf Johannes von, tysk kemist, f. 1823
i Leipzig, var först farmacevt och studerade sedan
kemi i Paris samt blef 1851 professor vid Nürnbergs
tekniska läroverk och 1856 professor i agrikulturkemi
och teknologi i Würzburg. Död derst. 1880. W. inlade stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
