Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Wærn, Karl Fredrik - 3. Wærn, Jonas - Værö, det ytterst belägna pastoratet i Lofoten, Norge - Væ victis!, Lat., ve de besegrade! - Vaftrudne (Isl. Vafþrúðnir), Nord. mytol., en jätte - Vafuðr, Nord. mytol., ett af Odens många binamn - Vag (Lat. vagus, egentl. ostadig, kringströfvande), obestämd, sväfvande - Vaga, Perino (Pierino) del, egentl. Piero Buonaccorsi - Vagabond, Fr., landsstrykare, lösdrifvare. Se Försvarslös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
banker med rätt för dem att utgifva egna banksedlar
(1874; författningen utgör en af riksdagen,
hufvudsakligen genom A. O. Wallenbergs verksamhet,
vidtagen omarbetning af en af Waern framlagd
kungl. proposition), kung. om tackjernstiondens
upphörande (1871). Den 28 Sept. 1874 tog
W. afsked från statsrådsämbetet. 1875–91 var han
t. f. president i Kommersekollegium och 1878 Sveriges
ombud vid den internationella myntkonferensen
i Paris. W. är ledamot af Vet.-akad. (1863)
och Landtbruksakad. (1872; hed.-led. 1886)
samt Göteborgs Vet.- och vitt.-samh. (1858;
hed.-led. 1877) och hedersledamot af Vitt.-, hist.-
o. ant.-akad. (1876). Vid Upsala universitets
jubelfest 1877 utnämndes han till hedersdoktor i
filos. fakulteten. 1892 beslöt Brukssocieteten att
gifva W. Jernkontorets stora medalj i guld för hans
arbete för tackjernstiondens och hammarskattens
afskaffande. Han har af trycket utgifvit: Bör det
hvilande representationsförslaget antagas eller
ej? (3 häften, 1850); Om tiondetackjernets och
hammarskattens afskaffande etc. (motion, tr. 1854);
1786 års riksdag, historisk studie (1868, urspr.
införd i Göteborgs Vet.- och vitt.-samh:s handl.,
9:de bandet); Om Norrbottens läns skogsförhållanden af
W-n (1874); Minnesteckning öfver Augustin Ehrensvärd
(1876) och Om handelsbalans, kurs och utländsk
skuldsättning (1887). J. N.
3. Waern, Jonas, statsråd, den föregåendes kusin,
född å Billingsfors bruk å Dal d. 16 Juli 1799,
inskrefs 1817 såsom student vid Upsala universitet
och aflade der 1819 kansliexamen. S. å. ingick han
i konungens kansli och blef 1820 underlöjtnant
vid Ingeniörkåren. W. slöt sig till Götiska
förbundet och Manhemsförbundet och drog sig, liksom
K. J. L. Almqvist och några andra medlemmar af det
senare förbundet, undan till ett slags bondelif i
Värmlands skogar. På detta konstlade lif tröttnade
dock snart såväl han som de öfrige. 1826 blef han
ordonnansofficer hos kronprinsen, men tog 1830 afsked
från Ingeniörkåren och 1831 ur armén, hvarvid han
erhöll kaptens n. h. o. v. Han hade nämligen utsetts
till disponent för Uddeholms bruksbolags vidsträckta
egendomar i Värmland. Såsom sådan utöfvade han en
följd af år en betydande verksamhet; men han arbetade
för öfrigt äfven i andra riktningar outtröttligt
och framgångsrikt för provinsens bästa. Af Värmlands
bergsbruksidkare utsedd till riksdagsman, trädde han
vid riksdagen 1834–35, jämte T. Petré, i spetsen för
den oppositionella fraktionen af borgareståndet och
vann genom sitt på en gång hofsamma och kraftiga
uppträdande ett sådant anseende, att han, d. 18
Maj 1844, af konung Oskar I inkallades i ministèren
(den Nordenfalkska) såsom konsultativt statsråd, då
denne önskade införa liberala element i regeringen –
en utnämning, som äfven på grund af W:s föregående
jämförelsevis obetydliga samhällsställning väckte
stor uppmärksamhet. W. nedlade d. 10 April 1848
sitt ämbete, då konungens regeringssystem alltmera
afgjordt började luta åt det konservativa hållet.
Han drog sig då tillbaka till privatlifvet. 1857
adlades han och utnämndes s. å. till landshöfding i
Skaraborgs län, från hvilket
ämbete han tog afsked 1866. Han afled på sin egendom
Valaholm, i Skaraborgs län, d. 13 Jan. 1868. W. var
led. af Krigsvet.-akad. sedan 1846 och hedersled,
af Landtbruks-akad. sedan 1853.
Vaerö, det ytterst belägna pastoratet i Lofoten,
Norge, utanför Malströmmen, består af tvänne socknar,
af hvilka Röst omfattar en del smärre öar längst
ute i hafvet. På Röst är uppfördt ett stort fyrtorn,
vid Skomvær. Y. N.
Vae victis!, Lat., ve de besegrade!
Vaftrudne (Isl. Vafþrúðnir), Nord. mytol.,
en jätte, hvilken Oden, under antaget namn af
Gångråd (se d. o.), besökte för att täfla med
honom i forntida visdom. Enligt ingånget vad
mellan de täflande skulle den besegrade förlora
sitt lif. Jätten, som slutligen märkte, att han
skiftat visdomsord med sjelfve Oden, måste till
sist erkänna sig öfvervunnen. Täflingen mellan Oden
och V. skildras i en af den äldre Eddans sånger,
som bär namnet Vafþrúðnismál (»Vaftrudnesmål»).
Th. W.
Vafuðr, Nord. mytol., ett af Odens många binamn.
Vag (Lat. vagus, egentl. ostadig, kringströfvande),
obestämd, sväfvande.
Vaga, Perino (Pierino) del, egentl. Piero Buonaccorsi
(men kallad del V. efter en målare, som uppgifves
hafva varit hans förste lärare), italiensk målare
af den romerska skolan, f. i Florens 1500, d. 1547,
var Rafaels lärjunge och svåger till Francesco
Penni samt utmärkte sig förnämligast såsom
dekorationsmålare. Hans första arbete i denna väg
var hans deltagande i dekorerandet af Vatikanens
Loggier, der han äfven, enligt Vasari, utfört
några af takbilderna. Under Rafael arbetade han i
åtskilliga af Vatikanens rum och visade öfverallt
stor lätthet i utförandet samt mycken rikedom i
fantasien, hvarjämte han hindrades från formlöshet och
öfverdrift, så länge han stod i beroende af Rafael
eller sin kamrat Giovanni da Udine. Sedan öfvergick
han alltmer till manierism. Efter Roms plundring 1527
flydde han till Genua, hvarest hans förnämsta verk är
dekorationen af Palazzo Doria, der det dekorativa ännu
är ädelt och i flere fall påminner om de romerska
mästerverken, i synnerhet i fråga om färgsinne,
mindre då det gäller att underordna formen under
arkitekturen, under det att ämnena ofta blifva för
tunga för den plats, der de anbringas (t. ex. Scipios
triumf, således ett verkligt historiskt ämne, i 4
bilder i taket), och framställningen af figurerna
maniererad (så i en del putti och i kroppsstora,
sittande hjeltegestalter ur familjen Doria samt
framförallt i Striden med giganterna). V., som
i Genua hade många mer eller mindre maniererade
efterföljare och lärjungar, återvände sedan till
Rom, der han målade bl. a. taket i Sala regia i
Vatikanen. Utom innandekoration utförde han äfven
dekoration af husfasader, i synnerhet i Genua, samt
stafflitaflor, hvilka dock hafva föga betydelse.
C. R. N.
Vagabond [-bå’ngd], Fr. (af Lat. vagabundus,
kringströfvande), landsstrykare, lösdrifvare. Se
Försvarslös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
