Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vacka (T. wacke), petrogr., en förr, i synnerhet vid de tyska bergverken, begagnad benämning på bergarter af mycket olika sammansättning - Wackenroder, Wilhelm Heinrich - Wackerbart, August Christoph - Wackernagel. 1. Philipp W. - Wackernagel. 2. Karl Heinrich Wilhelm W. - Vacklaren (Trevelyans vacklare). Se Termofon - Wacklin, Sara Elisabet - Vacquerie, Auguste Edmond - Vács, T. Waitzen, stad i ungerska komitatet Pest-Pilis-Solt-Kis-Kun - Wácslaw. Se Wenzel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammansättningar, såsom basaltvacka,
gråvacka (se d. o.) o. s. v.
Ant. Sj.
Wackenroder [-råder], Wilhelm
Heinrich, tysk författare af den romantiska
skolan, f. 1773 i Berlin, skref bl. a. den
halft novellistiska Herzensergiessungen eines
kunstliebenden klosterbruders (1797, med förord
af Tieck; »Fantasier af en konstälskande
klosterbroder», 1812), hvari den religiösa andakten ensidigt
framhålles såsom konstskapandets källa. Boken bidrog
till att framkalla den tysk-romantiska målareskolan
och utgör ett af de märkligare dokumenten till
nyromantikens historia. A. Dürer uppskattas
deri bättre än dittills skett. W. var en from,
varmhjertad och naiv personlighet, i hög grad fallen
för öfvertro. Han bortrycktes af en tidig död 1798
och var då referendarie vid kammergericht i Berlin.
Wackerbart, August Christoph, grefve, tysk
krigare, f. 1662 i Lauenburg, d. 1734, gick 1685
i kursachsisk tjenst, der han slutligen, 1728,
avancerade till generalfältmarskalk. Han kämpade emot
turkarna på 1690-talet samt i Spanska tronföljdskriget
och i Stora nordiska kriget, der han utmärkte sig
särskildt utanför Stralsund 1715. W., som 1705 blef
riksgrefve, var förmäld med markgrefve Vilhelms af
Brandenburg enka.
Wackernagel. 1. Philipp W., tysk hymnolog, f. 1800,
var 1849–61 rektor vid realläroverket i Elberfeld
och flyttade derefter till Dresden, der han till sin
död, 1877, egnade sig åt hymnologiska forskningar
och skriftställareverksamhet. Han var själen i
stiftandet af »Der deutsche evangelische kirchentag»
1848 och blef för sina förtjenster om de kyrkliga
intressena teol. doktor 1861. Bland hans arbeten må
nämnas Das deutsche kirchenlied von Martin Luther bis
auf Nicolaus Hermann und Ambrosius Blaurer (2 bd,
1841), Bibliographie zur geschichte des deutschen
kirchenliedes im 16. jahrhundert (1855) samt hans
hymnologiska hufvudverk, Das kirchenlied von der
ältesten zeit bis zu anfang des 17. jahrhunderts
(5 bd, 1864–77). – 2. Karl Heinrich Wilhelm W.,
tysk skald och filolog, den föregåendes broder,
f. 1806 i Berlin, utbildade sig under Lachmann
till en framstående germanist och kallades 1835
till professor i tyska språket och literaturen
vid universitetet i Basel. Han blef naturaliserad
och 1854 medlem af stora rådet i nämnda stad. Död
1869. Sina lyriska gåfvor utbildade W. under
intryck af medeltidens »minnesång». Glädtighet och
innerlig känsla blicka fram ur hans Gedichte eines
fahrenden schülers (1828), Neuere gedichte (1842),
Zeitgedichte (1843) och Weinbüchlein (1845). Inom
sitt vetenskapliga område var han en produktiv och
mångsidig skriftställare. Förutom en mängd större
tidskriftsuppsatser författade han bl. a. Geschichte
der deutschen litteratur (3 bd, 1848–56; 2:dra
uppl. 1877–89), en klar och oveldig framställning,
som tager hänsyn äfven till språkets och kulturens
historia, Altdeutsches handwörterbuch (1861; 5te
uppl. 1878), Die umdeutschung fremder wörter (1861;
2:dra uppl. 1863), Johann Fischart von Strassburg
(1870) och Poetik, rhetorik und stilistik (utg. 1873;
ny uppl. 1888). Hans »Deutsches lesebuch»
(1835–36) har utgått i flere uppl. W. utgaf editioner
af »Schwabenspiegel» (I, 1840), »Altfranzösische
lieder und leiche» (1846), Walther von der Vogelweides
dikter (1862) m. m. Ett urval af W:s dikter utgafs
1873 och hans »Kleine schriften» 1874–75, i 3 bd.
1. J. P.
Vacklaren (Trevelyans vacklare). Se Termofon.
Wacklin, Sara Elisabet, finsk författarinna,
född i Uleåborg d. 26 Maj 1790, egnade sig tidigt
åt lärarinnekallet och grundlade på sin tid i
högt anseende stående flickpensioner såväl i
Uleåborg som i Åbo och Helsingfors. År 1835 begaf
hon sig till Paris för att genomgå en kurs i en högre
qvinnobildningsanstalt, från hvilken hon påföljande
år erhöll diplom. År 1843 upphörde hon med sin
lärarinneverksamhet i den finska hufvudstaden
och flyttade till Stockholm, der hon tillbragte
återstoden af sina dagar, sysselsatt med att
nedskrifva minnena från sin hembygd. Der utgaf hon
anonymt Hundrade minnen från Österbotten (3 dlr,
1844–45; ny uppl. 1887), ett arbete, som väckte mycket
bifall. Det utgöres af enkla, med en anstrykning
af humor författade kulturskildringar från norra
Österbotten och i synnerhet Uleåborgs stad i början
af 1800-talet. Hon dog i Stockholm d. 20 Jan. 1848.
A. H.
Vacquerie [vaköri], Auguste Edmond, fransk
författare och tidningsman, f. 1819, framstod
såsom ifrig anhängare af den romantiska skolan i
sina diktsamlingar L’enfer de l’esprit (1840) och
Demi-teintes (1845), hvilka röja fantasi, känsla
och betydande formtalang. Han blef medarbetare
i »Le globe» och »L’époque» 1840 samt i V. Hugos
organ »L’événement» 1848. Hängifven beundrare
och lofprisare af Hugo, följde han den store
skalden i landsflykt till Jersey. 1869 uppsatte
V., i förening med Hugos söner och P. Meurice,
tidningen »Le rappel», såsom hvars hufvudredaktör han
outtröttligt verkat i radikalt republikansk anda, men
utan att skatta åt det simpla eller det triviala. Hans
hyperromantiska lustspel Tragaldabos uthvisslades
1848, men berömdes mycket, sedan det 1874 utkommit
på tryck. Bland hans öfriga arbeten må nämnas dramen
Jean Baudry (1863), Les miettes de l’histoire (1863;
Jerseyminnen), essai-samlingarna Profils et grimaces
(1856; 4:de uppl. 1864–65) och Aujourd’hui et demain
(1875) samt diktverket Futura (1890), ett slags
fortsättning till Göthes »Faust».
Vács [vats], T. Waitzen, stad i ungerska komitatet
Pest-Pilis-Solt-Kis-Kun, vid venstra stranden af
Donau och jernvägslinien Wien–Budapest. 13,200
innev. (1880), till större delen magyarer. Katolsk
biskop. Ståtlig katedral (efterbildning af S:t
Peter i Rom). Gymnasium. Döfstuminstitut och
andra välgörenhetsanstalter. Kreatursmarknader och
vinodling. Den 11 April 1849 stod der en fäktning
mellan ungrare och österrikare, och d. 15–17 Juli
s. å. egde der strider rum mellan ungrare under Görgei
och ryssar under Sass.
Wácslaw. Se Wenzel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
