Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Wachtmeister, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
generaladjutant af flygeln samt 1787 till öfverste
i armén och generaladjutant. I 1788–90 års
fälttåg i Finland var W. med. 1789 gjorde han
från Harnenkoski med Dalregementet, 300 jägare,
1 sqvadron dragoner och 2 kanoner tre attacker mot
fienden och tvang honom till slut att retirera. I
striden vid Broby s. å. intog han i spetsen för
avantgardet passet vid Högfors. Sedan konungen sjelf
öfvertagit befälet öfver armén, fick W. order att
mottaga generaladjutantsdetaljen öfver armén efter
Platen. Vid reträtten från Högfors s. å. utmärkte han
sig i så hög grad såsom chef för arrièregardet, att
han utnämndes till riddare af Svärdsordens stora kors
1:sta klassen. Under 1790 års fälttåg deltog W. såsom
generaladjutant i slaget vid Valkeala, der han
vardt sårad i högra armen och på sjelfva slagfältet
af konungen utnämnd till generalmajor. S. å. blef
han chef för Bohus läns regemente, hvilket han
1792 utbytte mot Södermanlands. S. å. befordrades
han ock till generallöjtnant och befälhafvare
för »Norra fördelningen» samt utnämndes 1809 till
öfverbefälhafvare öfver kustarmén, efter von Döbeln,
och till general af infanteriet. En historisk person
har W. blifvit egentligen genom expeditionen till
Vesterbotten 1809. För att rädda Vesterbotten
och Åländska skärgården åt Sverige beslöt svenska
regeringen att i ryggen på ryska armén i Vesterbotten
landsätta omkr. 9,000 man, som skulle anfalla fienden
från n., medan general Wrede samtidigt skulle
angripa honom i s., från Öre-elf. På detta sätt
skulle ryska hären, som kommenderades af Kamenski,
bringas mellan tvänne eldar och tvingas att sträcka
gevär. Till befälhafvare öfver den från n. anfallande
landstigningskåren förordnades W., ehuru man hade
att tillgå lämpligare och med ryssarnas dåvarande
taktik mera förtrogna generaler, såsom en Sandels, en
Döbeln och en Adlercreutz, hvilken sistnämnde önskade
sig befälet öfver expeditionen. Anledningen till W:s
nämnande torde hafva varit afseende vid anciennitet
och måhända åsigten att företagets framgång var
så gifven, att man ej ville gå W. förbi. För att
förekomma, att jalousi uppstode mellan W. och Wrede,
fick öfveramiralen Puke högsta befälet både till
lands och sjös – till bägge generalernas harm.
Den 11 Aug. 1809 ankom Puke med 2 linieskepp och
2 fregatter till Hernösand. Medan han der afbidade
skärgårds- och transportflottans ankomst, höll han
krigsråd med W., Wrede och Döbeln. I krigsrådet var
det endast Döbeln, som med nit och ifver understödde
Puke. De andre generalerna gjorde endast invändningar
mot Pukes förslag, eller ock mottogo de dem med
en viss liknöjdhet. Till slut förklarade Puke
kort och godt, att W:s här skulle landsättas på
det ställe Döbeln föreslagit, eller vid Ratan, som
ligger 5 mil n. om Umeå. Sedan skärgårdsflottan och
transportfartygen, som förde landthären, ankommit
d. 13 Aug., gick Puke d. 15 med alla tre flottorna
till segels. På 37 timmar seglade Puke, ehuru
sjökorten voro osäkra och man råkade ut för tjocka,
40 mil med 3 örlogsskepp, 45 skärgårdsfartyg
och 40 transportfartyg. Den 16 Aug. kl. 5 e. m.
kastade han ankar i Ratans hamn. Puke ville, att
utskeppningen genast skulle börja, men detta motsatte
sig W. Den kom derför icke att försiggå förrän d. 17
mellan kl. 2 på morgonen och 8 på eftermiddagen. På
förmiddagen ryckte öfverste Lagerbring fram till
passet vid Djekneboda och fördref den svaga ryska
posteringen, som stod der, hvarefter vägen söderut
var öppen för svenska hären. Ehuru W. icke hade
något att befara norrifrån, detascherade han likväl
åt Bygdeå 1,200 man och minskade således onödigtvis
sin styrka. Dock utgjorde denna ännu 6 à 7 tusen
man. Den 18 Aug. på morgonen hann W. fram till
Säfvars by och hade således något mer än 2 mil qvar
till Umeå. Ehuru Puke befallt W. att utan dröjsmål
marschera på sistnämnda stad, låg W. vid Säfvar
overksam hela d. 18 Aug. och gjorde sig dervid
skyldig till sitt första stora fel. Hade han nämligen
med skyndsamhet fortsatt sin marsch, skulle han före
Kamenski hunnit fram till Umeå, hvars svaga ryska
garnison han med lätthet kunnat öfverväldiga. Om
han sedan förstört bron öfver Umeå elf, skulle han
med tillhjelp af de kanonbåtar, som Puke skickat
till staden, omöjliggjort Kamenskis öfvergång öfver
elfven och nödgat denne, inklämd mellan de bägge
svenska härarna, att gifva sig fången. Den 17 Aug. på
aftonen hade Kamenski, som s. d. tidigt på morgonen
marscherat från Umeå mot Wredes armé, som stod på
södra sidan af Öre-elf, fått underrättelse om att
W:s armé landstigit vid Ratan. För att dölja sitt
återtåg för Wrede, som för öfrigt visade sig mycket
litet företagsam eller verksam, qvarlemnade Kamenski
4 bataljoner vid Öre-elf, men med hufvudstyrkan,
som ej hunnit så långt söderut, vände han om och
tågade mot n. med en beundransvärd beslutsamhet
och skyndsamhet. Redan d. 19 Aug. på morgonen kunde
han vid Säfvar anfalla W., som, ehuru han trodde,
att Kamenski stod med sin hufvudstyrka vid Umeå,
likväl icke väntade att blifva anfallen och derför
ej intagit de ställningar han bort, om han der skulle
leverera batalj. Att W. mottog slaget på södra i
stället för på norra sidan af Säfvarån, hvarigenom
hans ställning blifvit starkare och han kunnat få
understöd af sitt artilleri, var det andra grofva fel
han begick. W. visade i drabbningen stort personligt
mod, men hans dispositioner voro icke sådana de bort
vara. I stället för att i större massor möta fienden,
som var hans egen här underlägsen – Kamenski hade
knappast mera än 5,000 man – plottrade han bort
sin styrka i små afdelningar. Och ehuru Döbeln hade
varnat honom för ryssarnas skenbara öfverflyglingar,
gaf han likväl slaget förloradt, då han fick veta,
att ryssarna anföllo hans trupper i venstra flanken,
der han dock hade trupper, som voro fiendens fullt
vuxna. Omkr. kl. 3 e. m. beslöt han att draga
sig tillbaka till Djekneboda. Ehuru han skickligt
verkställde detta återtåg, begick han dock derunder
sitt tredje stora fel, emedan han frivilligt gjorde
detsamma, ty Kamenski hade ej lyckats kasta svenskarna
ur deras positioner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
