Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Wachtmeister, Hans - 4. Wachtmeister, Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förut, ty danska flottan vek ständigt undan. Men
när svenska flottan åter styrde mot Rügen, följde
den danska efter, och då vinden en natt plötsligen
kastade om till sydvest, kunde svenska flottan
icke för denna motvind komma fram till Rügen. Men
som denna sydvestvind var till fördel för danska
flottan, kunde från densamma skickas flere fregatter
och mindre fartyg mot den svenska transportflottan,
som W. lemnat utan betäckning. Magnus Stenbock stod
på stranden af Rügen och måste vara en overksam
åskådare till, att fienden förstörde en mängd af
hans transportfartyg och, hvad värre var, i och med
detsamma en stor del af hans armés förråd. Både för
denna och för Stenbocks senare olyckor bär W. till
stor del ansvaret. Stenbock hade kanske kunnat räddas
1713, om W. lika allvarligt som rådet gjort hvad på
honom ankom till flottans utlöpande på våren. När
hon omsider lopp ut, hade Stenbock och hans här länge
varit krigsfångar.
Ehuru W. hade större förtjenster som organisatör än
som amiral, torde han dock knappast kunna få namnet af
en stor organisatör. Han hade visserligen understundom
stor kraft att drifva igenom de saker, som närmast
intresserade honom, men han saknade den blick för
det helas och delarnas organiska sammanhang, som
hvarje stor organisatör måste ega. Derjämte var
han i hög grad häftig, sjelfrådig och egensinnig,
hvarigenom han från början skadade sitt verk. Redan
1683 och ännu mera 1685 hade Karl XI uttryckt sitt
missnöje öfver att W. icke kunde gifva honom så
noggranna upplysningar om flottans tillstånd och
utredning, som konungen önskade, emedan göromålen
vid den civila förvaltningen ej voro väl ordnade. Då
Karl XI 1690 besökte Karlskrona, fann han, att man
i kollegiet ej behandlade sakerna med den flit,
som vederborde. W. fick befallning att omarbeta
de instruktioner han utfärdat. Framförallt ville
konungen »få bättre riktighet på de stora summor,
som användes». Men ehuru Amiralitetskollegium
1692 blef fullkomligt ordnadt, hade det på långt när
ej uppfyllt sitt ändamål. Flottans utrustning drog
alltid en öfvermåttan lång tid, och handhafvandet af
dess materiel tyckes icke hafva varit det bästa, ej
häller gjordes uppköpen för flottan med ärlighet och
samvetsgranhet. Då så många och stora brister funnos
redan medan Karl XI lefde, är det ej underligt om
de blefvo än större efter år 1700. W., som endast
motsträfvigt ställt sig till efterrättelse Karl XI:s
och Karl XII:s befallningar, var naturligtvis alls
icke hågad att i rådet erkänna en öfver sig stående
myndighet. Amiralitetskollegium hörde visserligen icke
till de ämbetsverk, som 1700 fingo en utvidgad och af
rådet oberoende myndighet, men W. lyckades sedermera
af Karl XII utverka, att Amiralitetskollegium
så godt som oberoende af rådet fick handhafva
flottans angelägenheter. Ömtålighet, egensinne,
tredska och öfvermod mot både medbröder och andra
lade W. till häpnadsväckande grad i dagen. Flottan
slukade ofantliga summor, men huru dessa blifvit
använda är ännu ej utredt. Att W. oredligt
umgåtts med kronans medel är icke bevisadt, men
att han icke öfvat vederbörlig kontroll öfver
deras användning ligger i öppen dag. Deremot
kan det bevisas, att han i andra afseenden varit
egennyttig. Hans stora fel och brister i afseende
på såväl karakteren som intelligensen visa sig i
synnerhet under åren 1710–13 och torde väl till
någon del få tillskrifvas hans höga ålder. W. dog
d. 15 Febr. 1714 i Stockholm. Han hade 1687 upphöjts
i grefligt stånd. A. H-ld.
4. Wachtmeister, Axel,
grefve, kungligt råd; fältmarskalk, den föregåendes
broder, föddes i Stockholm d. 13 Jan. 1643. Sedan
han i sällskap med sin broder Hans gjort en längre
utrikes resa, tog han under »bremiska rupturen» 1666
tjenst såsom löjtnant vid generalmajor Wolmar Wrangels
regemente, gick sedermera i fransk tjenst och deltog
i kriget mellan Frankrike och Spanien, tills det
upphörde (1668). Sedan krig utbrutit mellan Sverige
och Tyska riket, inträdde W. 1675 åter i svenska
hären, såsom ryttmästare, samt utmärkte sig först i
Pommern, sedermera i Bremen-Verden för sådan rådighet,
djerfhet och lysande tapperhet, att han redan
1076 konstituerades till öfverste för ett värfvadt
regemente. Med 1,400 man lyckades han befria det
inneslutna Karlsburg, sedan han samma dag slagit tre
fientliga truppafdelningar. Vid det lysande försvaret
af Schwingerskans vid Stade blef han krigsfånge,
men utvexlades snart, hvarefter han i början af år
1677 ankom till svenska hufvudhären i Skåne. Jämte
brodern Hans återeröfrade han s. å. Bleking och deltog
senare på året med utmärkelse i »den remarkable
reträtten från Landskrona» och i bataljen utanför
denna stad samt i belägringen af Kristianstad. År
1679 blef W. generalmajor af kavalleriet och utförde
ett diplomatiskt uppdrag till England. På riksdagarna
1680 och 1682 hörde han till konungens anhängare och
bistod der troget sin broder Hans. Men när reduktionen
skulle öfvergå ett W. tillhörigt gods i Livland,
menade han, att Livland ej kunde underkastas
reduktionsbeslutet, hvilket påstående vållade
ett häftigt uppträde mellan honom och konungen,
ehuru de annars voro de förtroligaste vänner. En
tid efter detta uppträde måste W. falla till föga
och stod sedermera i oafbruten gunst hos konungen
och upphöjdes af denne till den ena värdigheten
efter den andra. 1693 blef han, ehuru då ännu endast
generalmajor, efter hvartannat omedelbart kungligt
råd, grefve och fältmarskalk, och 1697 utnämndes han
till president i Krigskollegiet. W. tyckes dock ej
hafva mycket blandat sig i den stora politiken, och
utländskt guld synes han hafva försmått, men under
19 år var han Karl XI:s nästan dagliga umgänge och
förtroligaste vän. År 1681 räddade han sin konungslige
vän ur lifsfara. En annan gång räddade konungen
sin vän från en angripande slagbjörn. I konungens
brådstörta ridter och andra öfverdådiga företag var
W. den vanlige deltagaren. Han dog i Stockholm d. 24
Juli 1699. Hans förmögenhet var stor. Hans dotter
Eleonora Margaretas giftermål 1715 (genom hennes
syskons död hade förmögenheten samlats hos henne)
med grefve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
