Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppfostran ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dertill kommo simning och danskonst. Efter fyllda
16 år vidtogo ridning och vapenöfningar. Den vunna
färdigheten uppvisades vid de nationella festerna. Vid
18 år blefvo ynglingarna efeber (myndiga), men
höllos ännu i tukt och fingo tjenstgöra i två år
såsom gränsvaktare. I etiskt afseende inplantades
höfviskhet, sjelfbeherskning, sans och klokhet. Från
peloponnesiska krigets tid meddelades en vetenskaplig
undervisning i matematik, filosofi och retorik
(statsmannakonst). Man besökte sofisters och
retorers skolor ända in i mannaåldern. Sokrates
framhöll vigten af sjelfutveckling. Platon ville göra
uppfostran till en statsangelägenhet och afhandlade
den opraktiskt, men gaf många fina vinkar. Vida
öppnare blick för individualitetens berättigande
visade Aristoteles. Grekernas ideal var en allsidig,
harmonisk utveckling af kropp och själ. De sågo i
den förra en uppenbarelse af den deri boende anden,
i symmetri och harmoni en uppenbarelse af det
gudomliga. Men en svår skuggsida hos den grekiska
uppfostran var att den förbehölls ett fåtal och
ej utsträcktes till halfborgare och slafvar (de
lifegnes antal var många gånger större än de frie
männens). Allt gröfre arbete var föraktadt. Flickorna
stannade fullständigt under mödrarnas uppsigt och
lärde sig i allmänhet föga annat än några qvinliga
arbeten. – Hos romarna uppfostrades ungdomen mera för
praktiska mål, och humanitetsidealet togs ej till
rättesnöre. Den unge romaren inlärdes i åkerbruk,
handtverk, krigskonst, juridik och politik,
men fick ej någon vetenskaplig och konstnärlig
utdaning för dennas egen skull. Vida mindre vigt
lades vid kroppens sköna utbildning, än fallet var
hos grekerna. Men familjelifvet och qvinnokönet
kommo mera till sin rätt; romarinnorna voro utmärkta
mödrar, och äfven flickor gingo i skolorna. Sträng
tukt, måttlighet samt inbördes pietet mellan äldre
och yngre voro utmärkande för den republikanska
tiden. I skolan lärdes bl. a. ett främmande språk,
näml. grekiska. Mycken vigt lades vid förmågan att
deklamera och tala väl. Gymnastik var endast en
förberedande öfning till krigsduglighet. Vid 17
år intogs ynglingen i hären. Under republikens
sista århundrade öppnades retorsskolor; men
den nya bildningen blef ett tomt skenvetande,
och hand i hand dermed gick sedernas tilltagande
löshet. Quintilianus’ stora retoriska verk innehåller
en fullständig afhandling om uppfostran, i hvilken
han inskärper många sanningar, som tillskrifvas en
nyare tids bättre insigt, bl. a. att läraren skall
studera barnens individuella anlag samt vara mild
i tukt och straff. Om fattiga barns undervisning
drogo kejsarna Trajanus och Antoninus Pius mycken
omsorg. – Hos germanerna förekom hufvudsakligen fysisk
uppfostran. Nordborna särskildt utmärkte sig i flere
slags gymnastisk idrott, som alstrade mannamod och en
viss andlig friskhet.
Med kristendomens införande blir
kärleken en lifsmakt i familjelifvet, och qvinnans
betydelse höjes. En fullständig omhvälfning försiggår
i uppfostran; stränga seder, sjelfförnekelse och
undergifvenhet under Gud inskärpas. De, som skulle
döpas, undervisades i kristna
tron af kateketer. Under 4:de årh. blef det
vanligt att barnen upptogos i klostren till
inöfning i kristlig tukt, medan allmänbildningen
fortfarande inhemtades vid de hedniska
kejsareskolorna. Kateketskolan i Alexandria,
den första kristna högskola, upprättades inemot år
200. Mönsteranstalter uppstodo i Alkuins klosterskola
i Tours och hans Schola palatina i Karl den stores
palats. Från Karl den store till Gregorius VII
var det förnämligast benediktinklostrens skolor,
som öfverförde antikens och kyrkofädernas bildning
till de romanska och de germanska folken. Nämnda
skolor voro på en gång universitet, prestseminarier,
konstakademier, landtbruks- och handtverksskolor,
elementarskolor och flickskolor. I bredd med
hierarkiens tillväxt vardt uppfostran alltmera
kyrklig i st. f. religiös, med kyrkans barbariska
latin till språk, skolastiken till vetenskapligt
rättesnöre, hårklyfvande och pluggande formalism
till undervisningsmetod och asketisk tukt såsom
hjelpmedel. Käppen blef nu, för sekler igenom,
ett oumbärligt undervisningsredskap; svält och
prygel användes t. o. m. mot underlärarna, och en
antagonism grundlades mellan lärare och lärjungar
jämte föreställningen att en rätt undervisning måste
vara motbjudande i st. f. angenäm. När klostren börjat
samla rikedomar, tröttnade munkarna på att undervisa
och togo verldsliga vikarier, hvilket gaf uppslag
till ett särskildt lärarestånd. Man inlärde »trivium»
(se d. o.) och »quadrivium» såväl vid klosterskolorna
som vid städernas katedral- och stiftsskolor, men det
lägre folkets uppfostran försummades fullständigt. Ett
nytt uppfostringsideal, som innebar en protest mot
plågerisystemet, uppställdes af riddareväsendet. Dess
ämnesvenners gymnastiska utbildning af kroppen kunde
i sin art täfla med grekernas, och åt ungdomsåldern
skänktes lifsglädje och ideel lyftning samt ett
höfviskt skick (se Page och Riddare). Fröknarna
uppfostrades under moderns ögon eller i klostret till
fromhet, huslighet, qvinliga slöjder och boklig
bildning. Sedan 1100-talet uppkommo universitet,
som urspr. torde varit sammanslutningar af lärda
män i vetenskapligt intresse, med frivilliga åhörare
kring sig. Dessa anstalter blefvo snart mäktiga och
aktade, ehuru studenterna mångenstädes förde ett
vildt lif. Såsom klassisk bildnings bevarare under
medeltiden stå araberna (kalifatet i Cordova), hvilka
upprätta skolor, universitet och bibliotek öfver hela
Spanien. De öfverförde till Vesterlandets folk hågen
för naturvetenskap och filosofi. Borgareståndet, som
vann betydenhet under medeltidens sista århundraden,
gaf en praktisk riktning åt uppfostran, så att
arbetet hedrades och den personliga dugligheten
vardt måttstock för menniskovärdet. De borgerliga
stadsskolorna (»skrifskolor») motarbetades dock
af presterna. I Nederländerna verkade »Bröder och
systrar af den goda viljan» ödmjukt och nitiskt för
uppfostran. – Den klassiska traditionen återupplifvas
direkt af renaissancens humanism, som ur antikens
literatur hemtar mera rent menskliga och frisinnade
uppfostringsgrundsatser. Platon och Cicero blifva
bildningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
