Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unitarier ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Universitet (af Lat. universitas, i betyd,
korporation, gille, skrå), vetenskaplig högskola;
offentlig läroanstalt, som har till uppgift
att genom offentliga föreläsningar och lämpliga
öfningar systematiskt inviga den mognare ungdomen i
vetenskaperna, bereda den för vissa lefnadskall och
utdela lärdomsgrader samt derjämte sätta lärarna i
tillfälle att genom sjelfständig forskning utvidga
och fördjupa det menskliga vetandets område. I det
senare afseendet fylla universiteten samma värf
som de vetenskapliga akademierna (hvarför de ofta
äfven betecknas med ordet »akademi»), men de skilja
sig från dessa genom sin karakter af läroanstalter
och, å andra sidan, från öfriga högskolor (tekniska
o. dyl.) derigenom att undervisning vid universiteten
meddelas icke blott i enskilda fack, utan å alla
eller närmelsevis alla vetenskaper. Derigenom
öppnar universitetet för lärjungen tillfälle att
inhemta kunskap i hjelpvetenskaperna till hans
specialstudium och gifver honom begrepp om det
inre band, som förenar vetandets olika grenar. Det
fruktbärande sammanhanget mellan fackbildning
och allmän vetenskaplig bildning vidmakthålles
företrädesvis der. – Uppkomsten af universitet var
en allmän europeisk företeelse, som inträffade
under senare delen af medeltiden och tog sin
början uti Italien, på 1100-talet. Såsom ett slags
föregångare skulle möjligen vissa läroanstalter under
antikens sista tid kunna anses, näml. den i 4:de
årh. e. Kr. grundlagda högskolan i Alexandria, skolan
i Athen (förnämligast för filosofi) och de romerska
kejsareskolor, som i rikets större städer upprättades
af Vespasianus, Hadrianus och Antoninus Pius samt
hade aflönade lärare (professores), och bland hvilka
må nämnas skolan i Konstantinopel, hvilken i slutet
af 300-talet utrustades med 31 lärare. Samtliga
dessa anstalter saknade dock den för universiteten
utmärkande korporativa jelfständigheten. Sedan
det vetenskapliga lifvet, efter århundraden af
vanmakt, börjat skjuta ny och kraftig växt på 1000-
och 1100-talen, uppstodo universitet med en viss
nödvändighet. Ej utan inflytande torde föredömet
af de moriska högskolor hafva varit, hvilka
blomstrade i Spanien på 900-talet under hägn af
kalifatet i Cordova, och vid hvilka muhammedanska,
judiska och kristna lärare verkade i endrägt,
i synnerhet till fromma för naturvetenskaperna. I
Gallien hade de romerska skolorna efterträdts af
presbyter- och biskopsskolor, dessa i sin ordning af
benediktinernas och cisterciensernas klosterskolor,
som till 1200-talet blefvo fristäder för vett och
forskning (särskildt vann klosterskolan i Tours
berömmelse). Sedan Karl den stores tid funnos äfven
dom- och stiftsskolor. Den vaknande bildningstörsten
hos lekmännen föranledde på 1000-talet inrättandet af
stadsskolor. Derjämte uppkom en klass af verldsliga
privatlärare; de mer dugande bland dessa samlade
omkring sig lärjungeskaror, bestående af unga män,
och så uppkommo oberoende specialskolor (t. ex. för
juridik, medicin, skolastisk filosofi). Genom
skråmässig sammanslutning af sådana privata skolor
och lärarekrafter i samma stad – på andra ställen
deremot genom sammanslagning af flere dom-
eller klosterskolor – uppkom universitetet och
kallades i detta sitt begynnelseskede studium
generale (st. privilegiatum, st. solemne), men fick på
1200-talet benämningen universitets (näml. scholarium
et magistrorum, d. v. s. en korporation af lärjungar
och lärare), till utmärkande af samhörigheten
mellan de undervisade och de undervisande (af
vida yngre datum är ordets hänförande till »alla
vetenskapers samhörighet»). Ursprungligen utgjorde
universitetet ett skrå till skydd för sina medlemmar,
af hvilka ett stort antal var från främmande stater;
det var nämligen under medeltiden förenadt med
allahanda äfventyr att vistas å utrikes ort. Man
grupperade sig först, efter de studerandes olika
nationalitet, i »nationer», sedermera äfven, efter
öfverensstämmelsen i studieämnen, i »fakulteter». De
första universitetens tillkomst försiggick småningom,
så att det i de flesta fall är ogörligt att för dem
med bestämdhet uppgifva stiftelseår och stiftare. En
gynsam jordmån för den nya institutionen erbjödo
Italiens fria städer. Den medicinska skolan i
Salerno, som var känd redan på 800-talet, vann stort
rykte och organiserades 1150 till högskola. Ännu
berömdare var sätet för den romerska rättens åter
väckta studium, universitetet i Bologna, stiftadt
1119 och privilegieradt 1158. Der rådde oinskränkt
studiefrihet. Studenterna valde sjelfva sina
professorer och ur sina egna led rektor, och staden
tillerkände universitetet betydande privilegier. De
studerande, bland hvilka flere voro gifta män och
många redan beklädde högre stats- eller kyrkoämbeten,
tillhörde olika europeiska folk och indelades i
två klasser: den cisalpinska (»citrainontani»)
och den transalpinska (»ultramontani»), hvardera
delad i nationer (den toscanska, den lombardiska
o. s. v.). Enligt en uppgift räknade Bologna år 1200
omkr. 10,000 studenter. Med Bologna till förebild
anlades flere stads-universitet (i Reggio, Modena,
Vicenza, Padua), hvaremot den af kejsar Fredrik II
1224 stiftade högskolan i Neapel var det första
stats-universitetet. De tidigaste universiteten,
som voro oberoende af både staten och kyrkan,
gåfvo sig sjelfva en författning. När sedermera
någon furste stiftade ett universitet, utfärdade
han dess författning, som dock alltid måste vinna
sanktion af påfvemakten, hvilken med universitetens
växande betydelse tillvallade sig protektoratet
öfver dem. Efter medeltidssed fingo universiteten
egen jurisdiktion, ett privilegium, som i det längsta
trotsat tiden. Medeltidsuniversitetens lärare åtnjöto
högt anseende och tillkallades ofta vid riks-
och ständerförsamlingar, kyrkomöten o. dyl. Men
studenternas stora massa förde ett rått, förvildadt
lefverne; deras samlif urartade till dryckenskap,
spel, osedlighet, rån och mord, så att stränga
straff blefvo af nöden. I slutet af 1300-talet egde
Italien icke mindre än 19 universitet. Dessa voro
dels juridiska högskolor (Perugia m. fl.), dels hade
de flere fakulteter. Fyra sådana funnos vid Bolognas
och Neapels universitet, så ock vid Paduas (som
åtnjöt högt anseende redan i slutet af 1200-talet),
vid Piacenzas (som år 1400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
